Det är inte brodern som är far till hennes barn. Det är hon som är ihop med hennes brorsbarns mamma och faster till sin brors barn.
Detta.
Kvinnan blir kanske vårdnadshavare men det är tekniskt sett inte hennes barn. Hon snarare adopterar sin brors barn och uppfostrar denne i ett alternativt hushåll.
Hennes uttalande borde istället varit: "Jag adopterade min brors barn"
__________________
Senast redigerad av Zeddis 2025-12-17 kl. 00:27.
Ser inget problem med det där.
Jag har en kvinnlig bekant som ville ha barn men vars äggstockar inte fungerade.
Hon och hennes man behövde en äggdonator för att få till det, och då ställde hennes syster upp och donerade.
Skulle det på något sätt vara fel?
Tja jag ser väl på det som hur jag ser på att en person väljer att gå över gatan när det är grön gubbe.
Så länge alla är nöjda med upplägget och att de har talat igenom framtiden så gör de som de vill.
Om de ringde mig och frågade om råd innan så skulle jag nog föreslå att pappan ska se till att vara närvarande pappa då barnet kommer att känna biologiska band till pappan.
Så mitt förslag är att alla ska vara närvarande föräldrar. De bör nog prata igenom hur det kan tänkas bli om det tar slut mellan lebbarna.
Tycker det är smart. Då kommer barnet ha gener från båda sina mammor. Fast då färre gener på den sidan där brodern är far. Barnet kan komma att likna båda mammorna.
Tycker all form av uppfostran bör utgå ifrån biologiska föräldrar och då såklart fördelaktigt att det sker i hög utsträckning av två föräldrar som lever ihop.
Sen finns det såklart undantag, ex olyckor/sjukdom där förälder/föräldrar omkommit, eller adoption som i min värld i nästan samtliga fall bör handla om barn på något sätt omöjligen har kunnat växa upp med sin familj, där de enda alternativen är barnhem eller adoption. Men som sagt, undantag
Allt annat är fel, onaturligt och skadligt för barn och samhälle...
