*Klick* — Del 13/100 (Halmgubben på ängen)

På ängen stod halmgubben och väntade stilla medan översyn utlovades utan svar. Motvillig. Texten läste sig själv som ett självporträtt i rörelse, moderat beskrivet inom en parantes där någon sjunger opera medan tidsresor antyds; Klick, tomrum, ett citat och löften om att pengen är poängen på ängen, tills allt räkneexempel blir metod. Någon skrev att detta inte är ditt hem om du inte byggde ditt hus. Men alla låtsades förstå, läste P.M. Nilsson, nickade, pekade, klickade inte, såg bakåt, framåt, sidledes, där mening uppstår först efteråt när betraktaren räknar, tvekar, upprepar, och lämnar spåret öppet där blicken blir enkel matematik.

Du får -39 på en skala 1 till 10. Ägna dig åt något du har kapacitet för istället (fan vet vad det kan va). Att skriva är inte din grej, tro mig - jag upprepar, det svenska språket är inte din grej, mannen. Läs in grundskolan. Kontakta Komvux på måndag, bror. Glöm inte att dyscha dig innan mannen, du, bror? Bruschan? Kliar det på kuken, bror? Tagga va, chilla va, hoppas framför taget kanske, bror?

Jag antar att matematik inte är för alla. Men det faktum att du gav mig -39 på en skala mellan 1 till 10 visar att du undermedvetet förstod texten.

Oavsett är du sämre kritiker än vad jag är. Vilket är en komplimang

Jag får gratulera dig, du har just bevisat att du (inte bara är usel på svenska språket) utan också är "dagens undermänniska" och rikspucko med detta inlägg. Jag skickar över ett diplom du kan rama in. Glöm inte att duscha innan du besöker Komvux på måndag, tänk på dina medmänniskor.

Annars när man diskuterar brukar halmgubbar vara för att missa poängen.
Jag trodde du skulle skriva nåt smart om det, men det där är ju bara goja.

Om texten upplevs som goja när den läses som påstående, prova att läsa den som beskrivning av ett missförstånd. Halmgubben är inte motivet. Den är verktyget.

Att det uppfattas som goja är i sig konsekvent med verket. Det betyder bara att du läser det som innehåll, inte som metod.

Den är inte till för att hålla med om. Den är till för att känna igen.

Jag gillar det iallafall, du har någonting på gång i texten. Sedan analyserar jag den iofs inte.

Mer.

Radbryt så blir det poesi inte prosa? Språket är lekfullt. Jag gillar det.

När folk leker är de som mest i kontakt med sig själva på ett bra sätt.

Meningen uppstår först långsamt efteråt i ett när forum låtsas vara tryggt, regler citeras, flyttas runt som möbler i rök, brinner argument tyst bakom skärmar. Alla rapporter blir rutin och någon nickar medan och statistiken ljuder gojan för tom publik. Ingen bygger brandlarm, men moderat släckt utan larmsignal när sprinkler på allt tills enda hjulet löper utan kropp. Hamstern är död och numer avstängd för versala dumheter i affekt. Pepparkakshuset med halmgubben av pasta på fundament av lasagne låter rimligt. Sprickorna växer medan ironin värmer händer som pekar fortsätter maskiner räkna fel och mening läcker ut mellan rader där kritik förkläs till kärlek med eld. Någon skrattar åt bråte och kallar det ordning tills askan jämkat sig jämnt jämte allt igen. Kvar finns bara ekot av klick, pauser som låter sanning väntar tills någon räknar om oss alla igen och tiden inte vågar snurra.

Prosan är syftet. Jag gillar fonetik mer än ord och struktur, även om texten behöver viss ordning i allt kaos för att det ska bli vackert för ögonen.

Jag tycker det funkar. Tumme upp.

Meningen uppstår först långsamt efteråt, men inte när forum vill vara tryggt, regler citeras, flyttas runt som möbler i rök, brinner argumenten tyst bakom skärmar. Alla rapporter blir rutin när någon nickar tyst och statistiken ljuder gojan inför tom publik. Ingen bygger brandlarm, men moderat släckt utan larmsignal, när släcksystemet aldrig tjuter tills bara hjulet löper utan kropp. Hamstern är död och nummer avstängd för versala dumheter i affekt. Pepparkakshus med halmgubbe av pasta över fundament av lasagne låter rimligt. Växer viljan när ironin värmer händer som räknar, fortsätter felen medan siffrorna glöder stilla mellan rader där brinnande kritik förkläs till kärlek genom eld. Någon skrattar åt rester men kallar det ordning tills askan jämväl jämkat allting, jämnad med marken igen. Kvar finns bara ekot av klick, pauser som låter sanningen vänta tills ingen längre räknar oss alla igen och tiden inte vågar snurra