Hur ser man på en kristen om de ber om syndernas förlåtelse?

Jag har bara mitt eget vittnesmål att ge er om att jag relativt ofta i alla fall försöker be till Gud om förlåtelse för mina synder. Andras bedömning om det stämmer går väl mycket på min vibration i rösten och resten av mitt kroppsspråk när jag säger det. Det kan dock vara mycket svårt att avgöra bara på grund av det. Kanske är jag själv en mycket skicklig manipulatör? Kanske är jag så beroende av en starkt manipulativ omgivning som gör att det inte går att lita på mitt vittnesmål?

Min erfarenhet av olika församlingar är att det finns en del (ska vi kalla dem fariseer?) i menighet och även prästerskap som det är lite si och så med deras bön om syndernas förlåtelse.

Hur kan man veta om en som kallar sig kristen någonsin har bett Gud från hjärtat om syndernas förlåtelse? Nog håller ni väl med om att det finns personer inom olika församlingar som har missat fundamentet i den kristna tron?

Om ni kan får ni gärna dela historier som nått er på olika sätt. I fråga om den eviga kampen om vem som ska bära skuld och skam i olika frågor, kan man då över huvud taget lita på en församlingsmedlem i dessa frågor om de aldrig från hjärtat bjudit in Guds ljus i sig och bett om förlåtelse för sina synder, både de uppenbara och fördolda?

Jag menar att en person kan ju vara väldigt bra på att tjäna församlingen, omgivningen, jobbet och samhället i andra praktiska frågor, tekniska göromål, eller till och med psykosocial stöttning. Kanske tar på sig skulden för vissa mindre frågor? Men om de aldrig från hjärtat praktiserar bönens kärna, vad kan de då inte vara kapabla att dölja genom att själv och med lojala i sin omgivning trycka över skulden på någon annan?

Om du relativt ofta behöver be om syndernas förlåtelse, så ska du kanske omvärdera din moral och det sätt på vilket du lever ditt liv. För som kristen och renlärlig kan det knappast vara.

Jag håller inte med. Till synes små saker kan ibland vara mycket viktiga för en själv och ens omgivning att man har en korrekt förståelse av.

Oavsett vad du identifierar dig som så har alla erfarenhet av detta. Små barn som kivas och en, eller båda börjar gråta. Förälder eller annan ansvarig kommer och barnen ger sina vittnesmål för att den vuxne skall fria eller fälla, bena ut, döma och återskapa harmonin.

Det är allmänmänskligt, mycket viktigt för alla barn och detta spel fortgår i större skala, i mer avgörande frågor genom livet och i samhället. Håller du inte med?

Det går nog i vågor.
Ibland känner man sig förlåten, men sen kommer ångesten över en igen.

Är det verkligen så bra för den personliga moralen och för samhällets rättssäkerhet att du kan göra vad fan som helst och sedan be om, och få, förlåtelse av en sagofigur? Kan det vara på grund av detta som det finns så många kristna pedofiler? De kan ta sig friheter, eftersom de alltid backas upp av en "gud" som förlåter dem osvsett vad för jävelskap de hittar på?

Så fungerar det inte: Man måste slutat med sin "synd". Lämnat den bakom sig. Du måste även ha gjort upp med ditt gamla liv och bära det.

Jag ser ibland folk som bara vill gå vidare. Även här på flashback.

Det viktiga är att ångra sig och att förlåta andra.

Och när I stån och bedjen, så förlåten, om I haven något emot någon, för att också eder Fader, som är i himmelen, må förlåta eder edra försyndelser. — Markus 11:25

Så varen då icke lika dem; eder Fader vet ju vad I behöven, förrän I bedjen honom. — Matteus 6:8

Angående den heta potatisen pedofili så har jag skrivit om det här:

(FB) Skiften i moraliskt raseri från homosexualitet-pedofili-annat?

Du får gärna bidra till den diskussionen där. Här är det mer specifikt om bönen om syndernas förlåtelse i en kristen kontext. Har du själv kristna förfäder?

Som jag förstår det grundläggande i vår perception så kan vi inte fokusera vårat medvetande på ett objekt utan att vi automatiskt värderar objektet. En sten eller pinne som vi ser kan i vissa situationer utgöra ett värde för oss, men för det mesta bedöms de nära på obetydliga och lämnar inga spår i vårat sinnes fortsatta vandring bland den oändliga fakta som ständigt omger oss.

Vad gäller personer som vi möter så är deras värde, eller betydelse för oss ofta mycket mer avgörande. De personer som vi interagerar med bedömer vi också hela tiden automatiskt. Den processen sker från vår samlade erfarenheter, associationer och generaliseringar. Kanske i fråga om olika typer av gruppidentitet?

Ofta är associationerna dock felaktiga och du lägger skulden för något som du tycker är fel på en person som i själva verket kanske brinner och kämpar för samma sak som dig. Korrigeringen av den anklagelsen är en förlåtelseprocess, vare sig anklagelsen är av beskedlig eller enorm proportion.

Ja, de försöker väl få bot på sina skuldkänslor eller något.
Om känslorna tar mycket plats så blir man ju tvungen att fokusera på det.

Vilka då?

Det är väl kanske mjäkigheten hos kristna i allmänhet att bara huka sig, ta åt sig skammen och be om ursäkt istället för att ta striden mot yttre och inre hot som Jesus gjorde som gör att folk lämnat kyrkorna?

I ett idealiskt samhälle tar alla ansvar för sina egna felsteg. Samtidigt vore ett sådant samhälle helt utan sociala äventyr, men det är ändå oerhört viktigt för församlingar av olika slag att uppmärksamma sig på dynamiker och individer som hela tiden lägger skulden på andra. Och ta stryket och striden dithän så att inte fel personer känner så här:

Om känslorna tar mycket plats så blir man ju tvungen att fokusera på det.

Och sitter och gömmer sig och trycker piller på grund av orättvisor i deras omgivning.

Så fungerar ju inte vårt rättssamhälle. Att en förövare kan sluta våldta barn, ångra sig, och därmed bli helt förlåten. Verkligen inte. I stället ska sådana personer åtalas och sitta i fängelse i några år. Kristendomen påbjuder och leder alltså till att grov brottslighet ursäktas av en sagofigur. Och att ni kan hålla på med våldtäkter p.g.a. att ni tror att ni blir förlåtna för allt om ni bara ångrar er och ber om förlåtelse?

Det har väl nästan alla svenskar eftersom det för ca 100 år sedan var i princip obligatoriskt att vara "kristen". De blev ju indoktrinerade med kristendom i skolan och de kunde bli utsatta för religiös förföljelse i form av husförhör. Detta tycker du legitimerar kristendomen? Ett totalitärt religions- och åsiktsförtryck?

Jesus Christ