Perfektionism som sjukdom

Hej,

Jag lider av att vara perfektionist, har gått in i väggen och fick omställa till ett helt annat jobb, jag har kraschat en del relationer men känner att jag aldrig är bra nog pga att jag är perfektionist. Vill typ bara må sämre för att få bort känslan av perfektionism men blir bara sämre av det.

Även om jag gör ”allt bäst” så känner jag mig som sämre. Varje uppgift jag gör ser uruselt ut i stunden. Tittar jag någon dag senare på uppgiften så ser den så himla snygg ut.

Det är helt orealistiska krav på mig själv. Detta är något jag fått hemifrån.
Kände mig alltid som skit framför föräldrarna när jag gjorde något bra. Känns som att hjärnan formats efter alla psykiska slag som barn.

Min fråga är hur man går vidare eller jobbar med sig själv när man är perfektionist?
Förutom KBT kan man göra något annat i vardagen för att få en bättre känsla i sig själv som att jag är bra nog?

Nej, perfektionism är ingen sjukdom. Däremot ett personlighetsdrag, nära kopplat till psykisk ohälsa, som ångest. Kan också gränsa till OCD - tvångsmässigt beteende. För det kan man ta SSRI, för att lindra symptomen.

SSRI är bara en del av problemet och det hjälper såklart, ångesten är bieffekten i att vara perfektionist. Jag har reflekterat kring det.
Tänkte mer enkla handlingar som vissa gör ibland i vardagen.
Jag ser det som en sjukdom för mig inte allmänt. Det är lättare att sätta namn på det när jag ser det som en sjukdom och hjälpa sig själv tycker jag.

Ångestdriven perfektionism kan vara allt möjligt, GAD, överkompenserad ADHD osv. Det finns andra diagnoser med perfektionism, men då brukar den inte drivas på det sättet av ångest eller att inte duga.

Prova mindfulness (meditation) är mitt tips - det är helt gratis och kostar dig bara en kvart eller två om dagen i tid. Ge det två veckor och se om det blivit någon förbättring.

Tysta den inre monologen en stund och du ska se att du kommer må mycket bättre.

Japp har börjat med det. För att landa i mig själv. Tack för tipset 😊

Beklagar TS, "mindfullness och SSRI" vilka värdelösa förslag. Jag tror inte ett skit på piller eller meditation, åtminstone inte om man inte har en väldigt bra strategi med båda.

Du behöver nog själv komma underfund med varför du drivs till perfektionism. Sen blir det förmodligen lättare att hitta vettiga alernativ. Du har ju iallafall kommit fram till att man kör slut på sig, och man drar oftast det korta strået i relationer också, vilket är en bra början.

För mig var det ett slags flykt från allt det övriga kaoset, samtidigt som jag kände att jag behövde kompensera för att jag själv aldrig tyckte att jag dög. Men sen upptäckte jag, precis som du, att jag tog kål på mig själv. Och inte kände jag mig mera nöjd med mig själv heller, inte ens de få gånger jag lyckades överprestera som jag ville.

Idag har jag blivit bättre kompis med mig själv, och det har hjälpt mycket. Har även slutat dricka alkohol och äter mindre godis och skräpmat. Tycker jag har blivit mindre tvångsmässig när jag äter bättre kost, men det är bara en känsla jag har.

Önskar dig lycka till, TS!

Hur görs KBTn?
Efter vad jag sett på personer psykvården misslyckats med är den bra/ok på "urpratningen" men skitdåliga på uppbyggnad.
https://www.flashback.org/t3637166

Lite svårt att beskriva "uppumpning" i text men det börjar med en yogaövning, som bänder ut bröstkorgen, som är ihoptryckt, spänd på personer som mår mentalt dålig.
Sen blunda och stå i Y-position som i en klassisk segergest och försök tänka på något du har gjort bra, samtidigt en musik, som du gillar och har mycket bas i ordenliga högtalare så basen KÄNNS, LITE snabbare än normal hjärtrytm, satt på repeet. Sedan står du där LÄNGE MINST 10 minuter. Upprepa minst daglingen och känn hur du blir starkare och starkare mentalt.

Även joggning och styrketräning är bra.

Har du tänk på att dina föräldrar är skitföräldrar och nu som vuxen kan du begripa det och att konstatera att det inte är värt att bry sig om vad skitpersoner tycker? Inte lätt, men upprepa tankarna så det förbättras.
Har du pratat om det med dina föräldrar?
Har du tagit avstånd från dem om de fortsätter? Annars gör det. I alla fall en stor del av året.

Vad kul för dig att du kommit så långt, det är viktigt att bli vän med kropp och själ!

Piller finns till om det finns risk för självmord men inget jag rekommenderar på lång sikt. Men just meditation ser jag som självreflektion. Eftersom jag förlorat tom tid som jag hade förr i tiden så behöver jag pausa allt och reflektera. Djupa Andningsövningar är endast för att lugna mina nerver och för att försöka minnas.

Tack för uppmaningen! 😊

Jag joggar och styrketränar bra. Tack för tipset om yogaövning. Ska prova.

Det går inte att prata om. Locket är stängt. Men att ta avstånd är att bryta lojaliteten till föräldrarna. Finns risk att jag kan bli gaslightad eller påpekad vilket förstärker min dåliga självkänsla.

Jag känner att perfektionism är ett tillägg på min karaktär jag inte valt. Det är inte mitt sanna jag. Har blivit tvungen att bära det pga min uppfostran.

Mitt sanna jag är att vara nöjd och älskad. Men kommer aldrig dit pga mina mönster och allt jag burit som barn…

Kanske inte så konstigt om föräldrar ställt till det.

De brukar ju vara bäst på det.

Perfektionismen är bara ett symptom på din ångest.

Motionera, ät nyttigt och sov ordentligt så fixar det sig.

Om du är nordeuropé har du en del yamnayagener i kroppen. Yamnaya anlände till nordeuropa från Svartahavs-området för ca 5000 år sen. Deras gener är inte kompatibla med gluten eftersom dom främst konsumerade kött och mejeriprodukter. Du kan vara känslig mot gluten utan att veta om det. Inflammationer i kroppen driver på ångest.

https://www.cam.ac.uk/stories/diseas...ng-ancient-DNA

Lycka till.