Varför hör vissa människor något man aldrig sade?

Jag har funderat på varför det ibland uppstår situationer där man säger något helt neutralt, ibland bara ett enda ord, men mottagaren ändå uppfattar något helt annat, inte sällan mycket mer negativt. Det handlar alltså inte om att höra fel rent ljudmässigt, utan om att man tolkar in betydelser och intentioner som egentligen inte finns där.

Ett snabbt exempel kan vara atterson A säger: “Han är ganska rastlös.” Men Person B tolkar det som att A egentligen menar “instabil” eller “opålitlig”, och reagerar starkt trots att ordet “rastlös” i sig är ganska neutralt. Några dagar senare återges det som att A kallat personen “störd”, fast det aldrig sagts. Dessa $misstolkningar" kan ske direkt i samtalen men är lite vanligare när en tid har gått.

Ur ett psykologiskt perspektiv undrar jag vad detta beror på. Handlar det om minnesrekonstruktion, känslomässiga filter, tidigare erfarenheter eller olika kognitiva bias som gör att man hör det man förväntar sig? Hur kan två personer vara i samma samtal men komma ut med helt olika uppfattningar om vad som sades?

Det finns folk som lyssnar och de som tolkar. Vissa tolkar in saker.

Jag själv märker stundtals när jag sagt något att jag inte fått fram det rätta budskapet. D.v.s jag märker nästan omedelbart att det jag sagt kan misstolkas.

Oavsett så är det allra bästa sättet att hantera liknande missförstånd att bara säga "Det där tolkar jag som något negativt" vilket ger den som yttrade sig möjlighet att rätta sig eller stå fast vid det hen sade.

.

Jag tror i många fall att mottagaren hittar på att man menat något dåligt med det man sagt, det är därför deras feltolkning inte makes sense. Varför hitta på? För att skapa problem som inte finns. Väldigt många mer människor än man tror sysslar med sånt om dagarna för att få uppmärksamhet.

Därför att person B redan är osäker på personen som ni talar om, och förmodligen redan ogillar den, så när du säger rastlös, så tolkar den in som du precis sagt att den är störd.

Den har alltså redan en bild av personen i sitt huvud. Hjärnan fyller i ordens mening utifrån tidigare erfarenheter eller negativa känslor och drog en annan slutsats än det som sades.

Ett bra exempel på Bekräftelsebias eller Negativitetsbias... Där människor tenderar att lägga större vikt vid negativa tolkningar än neutrala och positiva.

Det du sa var i princip "Äh, han har bara lite svårt att sitta still... Annars är han bra och jävligt trevlig." Och tolkningen blir sen "Ah shit, jag visste det, han är en psykopat och mördare!"

Kort och gott kan man nog säga att det är ett sätt att hantera andra människor på och också kunna skydda sin egen världsbild.

Det är kanske något man är väldigt rädd för. Man är osäker.
Då tänker man det värsta tänkbara. Katastroftankar..

Det är såna domar man bär på själv om andra.
Odjurets bild. Man tillber Antikrist. Har en idol. Ett ideal. Falsk
gudabild. Eller nåt.

Det är mycket att man inte känner sig säker. Man har diffus självbild.

Kanske du kan förklara bättre.
Synden (begäret) behöver tyglas. Vi bär på massa osäkerhet. Farhågor. Namn.
Sanningen ska göra oss fria. Jesu namn. Man ska inte söka sitt eget.
Utan hålla sig inom ramarna. Tyvärr är det mycket missförstånd.

Mycket vnligt i detta forum. Det finns de som läser och de som tolkar, eller bara har lust att ge uttryck för sin agression i största allmänhet.

Mentalisering

En potpurri av det du nämner förmodligen. Det kan också handla om att personen har en egen tanke medan du pratar som överröstar vad du säger. "Vaddå vad menar han med rastlös? Att han typ är störd eller vad betyder det?' Och eftersom hjärnan inte hänger med fäster personen sina tankar på dina ord.

Jag har själv varit med om liknande där man säger något neutralt, men jag vet att personen som lyssnar har en betydligt mer negativ bild av den tredje person vi pratar om. Denne tar då min neutrala mening som en bekräftelse på sin egna betydligt mer negativa inställning, för denne verkar någonstans bestämt sig att jag är enig i uppfattning (vilket jag alltså inte varit). Det blir då märkligt när vederbörande konfronterar personen i fråga och säger "vi anser" när jag absolut inte lämnat en sådan bekräftelse.

Det sägs att ord och språk bara förmedlar kanske 30% av ett budskap. Majoriteten av budskapet utgörs av tonläge, minspel i ansiktet, ögonkontakt och kroppsspråk.

Så kanske lägger vi alla liiiite olika vikt vid varje faktor ovan. Autisten lyssnar bara på orden, och empaten ignorerar alla ord och går på känslan istället. Vi andra hamnar någonstans mittemellan.

Kvinnor är ju ökända för att inte lyssna på vad som sägs, utan istället lyssna på hur något sägs. Kvinnor vill bli tilltalade som småbarn blir tilltalade av vuxna, med leende och pipig röst, annars är det hotfullt och män uppfattas som aggressiva och arga om de inte ler, eller så bara om män talar monotont.

Speciellt unga har aldrig kollat upp ord i lexikon, speciellt invandrare som översätter utan hänsyn till faktisk betydelse.
Man lär sig att undvika idioter som inte klarar av att förstå nyanser.
Du kan kolla upp symptom på Asperger och se om det verkar stämma.
Ofta grundar det sig på för lite socialt umgänge när de var små, sägs det.