Vad utlöser ett moraliskt förfall i människan?

Jag tror att ensamhet kan vara den utlösande faktorn i de allra flesta fall.

Människan vill i första hand bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå föraktad.

En ateist kan få sin moral från vart som helst men den är alltid djupt rotad i människans arv och instinkter. På samma vis som religionernas är.

Alla har en moral (från början till slut).

Moral är så olika mellan världens kulturer att jag betvivlar att det finns inneboende godhet eller inneboende ondska hos någon.

En människa kan moraliskt känna att äta en annan människa är helt ok, att våldtäkt är normalt och att mord känns bra. Tvärtom så kan människor även moraliskt känna skam för att tala, att äta vissa saker och att tänka vissa saker.

Att vi idag upplever oss som "mer civiliserade" är bara en social homogenisering kring människovärde tillföljd av globalisering, kulturell dominans och teknik. Moral kan verka överflödigt men det agerar likt en social valör när man ska fungera bland ett visst folk eller grupp.

Bra fråga.
Vill bara tillägga att även hela samhällen kan tappa sin moraliska riktning. Antagligen tappar alla samhällen den.
I alla fall kände jag då jag tog steget ut ur "samhällshjulet" att jag fick bättre moralisk kompass. Kanske kunde hänt ändå, men vad jag sett sedan av mainstream, så vet jag vi blir manipulerade. (Och då blir även 'kompassen' rubbad).
För att inte din inre 'kompass' ska rubbas - behöver man komma bort från den 'allmänna missvisningen'.

Precis. Den kristna moralen är satt ur spel och blir istället dömande.

Nu tror jag nog att den kristet uppvuxna kvinnan som väljer Only Fans gör ett val baserat på något de antingen uppfattar som förljuget eller tvingande i den indoktrinering de utsatts för. Man gör ofta handlingar i uppror mot den djävul man känner.

Denna handling kan dessutom förtäckas i egna moraliska skrud, "min kropp är min egen" o s v.

Men jag tror TS grundfråga handlar om när en agent i samhället frånsäger sig alla våra gemensamma moraliska koder (att skada ett barn) och ändå beslutar sig för att begå detta brott.

Det är förstås ingenting som händer över en natt. Först och främst måste en människa utveckla läggningen som överträder våra normer. Jag vågar påstå att vägen dit är ganska komplex, men i slutändan, om inte personen har en grav utvecklingsstörning, så vet den om att detta är felaktigt, men impulskontrollen är satt ur spel (återigen, antagligen en störning). I ögonblicket efter inträder naturligtvis ångest över att bli påkommen, vilken avtar när man invaggas i känslan att man kommer undan, och då repeterar man beteendet.

Att mörda denna människa däremot, som kanske förgripit sig på ditt barn, sker i en känsla av rättfärdigande där priset (min egen frihet) inte spelar någon som helst roll. Det sker i affekt, förmodligen raseri, och eftersom pedofilen i detta fall överträdit samhällets gemensamma norm som för de allra allra flesta är ett av våra största tabun, vilar jag säker i mitt rättfärdigande av att döda denna person.

Ja, jag tenderar att värdera, eller snarare prioritera, människans inre utveckling högre än hårda yttre regler. Jag förespråkar ett fokus på personlig mognad, på individens moraliska utveckling, etiska reflektion och en fördjupad medvetenhet om de inre aspekter som formar vår harmoni och vårt handlande. Det är just dessa inre kvaliteter som i förlängningen skapar grunden för de yttre, även ekonomiska, systemens kvalitet och hållbarhet.

Detta är naturligtvis ett idealistiskt perspektiv. I praktiken, eftersom vår kultur och vårt utbildningssystem sällan främjar denna inre utveckling, tvingas samhället i stället införa hårda yttre regler, just därför att individen ofta saknar den inre stabilitet som annars skulle göra sådana regler överflödiga.

När en individ eller ett kollektiv besitter en hög grad av samvetsmedvetenhet och en välutvecklad moralisk kompass blir strikta system och regler mindre nödvändiga.

Ju fler och striktare regler vi behöver, desto tydligare blir detta som ett uttryck för brist, en avsaknad av inre regler, av samvetsmedvetenhet och av förståelse för moral och etik. I förlängningen speglar detta, som en yttre effekt, inte bara individen, utan även en befolkning inom en nation, och i sista hand mänsklighetens utvecklingsnivå.

Jag är dock inte, åtminstone hoppas jag inte, naiv i den bemärkelsen att jag tror att individen, befolkningen eller mänskligheten skulle kunna uppnå någon form av inre perfektion där hårda regler, juridiskt sett, helt skulle bli onödiga. Men jag anser att det finns fler fördelar i att förespråka och kultivera individens, befolkningens och mänsklighetens inre utveckling, snarare än att tillgripa hårda juridiska regler som kompensation för en bristande inre mognad.

Jag vet att potentialen inom människan finns, och jag prioriterar kultiveringen av denna potential och kommer alltid att göra det, snarare än att förlita mig på juridiska åtgärder i form av lagar och regler. Samtidigt utesluter jag inte att juridiska strukturer i vissa tragiska eller bristfälliga omständigheter dessvärre är nödvändiga, eftersom det, realistiskt sett, helt enkelt är så verkligheten ser ut.

Och det är antagligen alltid en balans som gäller, balansen mellan den inre utvecklingen av samvete, moral och disciplin och den yttre regleringen som samhället tillämpar, systematisk, i brist på den.