Jag vet inte riktigt var jag ska börja men vi börjar nånstans så får vi se vart det landar. Jag har gjort ett nytt konto för att kunna outa mig mer med de som det handlar om, men jag har ett annat konto också som jag är mer rädd om.
Om vi går rakt på problemet med viss bakgrund. Jag och min kille har vart tillsammans i lite mer än ett halvår, vi flyttade nyligen ihop. Han är traumatiserad av sitt ex som är både borderline och narcissist. Dom har inga barn tillsammans. Hon har två barn sens tidigare (11 resp 13år) och de var tillsammans i 4år. Dom gjorde slut nåt halvår innan vi träffades och min kille var så nedbruten så han blev långtidssjukskriven. Pusselbitar jag har fått lägga i efterhand. Hon hör av sig ofta till honom och använder sina barn som ursäkt (som är psykisk traumatiserade också såklart och det ringer hon om) för att kontakta honom och spä på med snokande fakta om hans liv. Spelar med hans känslor etc.
Jag märkte tidigt att nåt inte stod rätt till med henne så jag sa lugnt att han får ha det under kontroll. Sen nämnde jag det på ett liknande sätt igen senare men sen låtit det vara för jag har trott det har vart under kontroll. Jag är ingen som ska ha kontroll och sånt över nån annan. Hade hon varit ett normalt ex så hade jag inte brytt mig nämnvärt.
Det jag upplever som problem är att kontakten med henne, som tydligen sker ett par gånger i månaden vart fall, är att det skadar min killes mående och sedan därefter vår relation. Hur drar man tydliga gränser mot nån som redan är så nära botten? Nån som egentligen behöver bli hel igen? Jag vill kunna dra gränser som stärker honom och oss i slutändan. Men jag tycker det är fruktansvärt svårt och behöver stöd i det, gärna med exempel. Jag som person kan upplevas väldigt hård när jag väl sätter gränser, något jag jobbat på i många år. Jag vill att man ska ha förståelse för gränser och därmed respektera dem och inte pga rädsla.
Att stå vid sidan av kräver mycket av mig, när jag ser att han mår dåligt och kämpar. Sätter mycket av mina behov åt sidan, fixar mycket i hemmet etc så han ska få bli hel i lugn och ro. Har mycket överseende av det mesta. Stöttar hans idéer och framtidsplaner dom dagarna han har såna. Sen när hon kommer och gör saker värre, det kokar inombords hos mig då. Det räcker med våra problem som vi har tycker jag.
Hans traumatisering utspelar sig (enligt min åsikt) att ibland gör han saker mot mig som hon gjorde mot honom. Även viss jämförelse. Med hennes borderline så ”älskade” hon honom mer i alla aspekter än jag som är lugn. Jag blir liksom en blek fis i jämförelse. Jag vet att det är inte ”mitt” problem men det är saker jag får stå på mig om i bråk ibland. Ibland har han givetvis rätt också så det är inte svart eller vitt. Jag resonerar att vill han att jag visar mer då ska jag göra det såklart för det betyder mycket för honom, vi har lite olika kärleksspråk, men jag kommer inte göra som hon gjorde på borderline-nivå.
Jag visste att han var sjukskriven när vi träffades och jag tänkte att det ska inte spela nån roll egentligen. Livet har upp- och nedgångar. Man stöttar varandra och tar sig vidare etc. Men när ett ex spär på och stör helandet, då stör hon ”min familj” och jag tycker hon ska bort. Om det hade varit en familjemedlem så hade jag tyckt samma sak. Nu råkar det vara ett ex och då tycker jag att det borde vara enklare att göra sig av med.
Vi båda är i 35års åldern och ingen av oss har barn.
Så vad är era tankar och tips? Även tips till honom vore bra, då han kommer förmodligen att läsa detta samt det ger mig mer insikt från hans situation. Någon som vart med om detta, på båda sidor? Hur löste ni det? Jag välkomnar er Flashback-psykologer, ni har hjälpt mig mycket förr.
Om vi går rakt på problemet med viss bakgrund. Jag och min kille har vart tillsammans i lite mer än ett halvår, vi flyttade nyligen ihop. Han är traumatiserad av sitt ex som är både borderline och narcissist. Dom har inga barn tillsammans. Hon har två barn sens tidigare (11 resp 13år) och de var tillsammans i 4år. Dom gjorde slut nåt halvår innan vi träffades och min kille var så nedbruten så han blev långtidssjukskriven. Pusselbitar jag har fått lägga i efterhand. Hon hör av sig ofta till honom och använder sina barn som ursäkt (som är psykisk traumatiserade också såklart och det ringer hon om) för att kontakta honom och spä på med snokande fakta om hans liv. Spelar med hans känslor etc.
Jag märkte tidigt att nåt inte stod rätt till med henne så jag sa lugnt att han får ha det under kontroll. Sen nämnde jag det på ett liknande sätt igen senare men sen låtit det vara för jag har trott det har vart under kontroll. Jag är ingen som ska ha kontroll och sånt över nån annan. Hade hon varit ett normalt ex så hade jag inte brytt mig nämnvärt.
Det jag upplever som problem är att kontakten med henne, som tydligen sker ett par gånger i månaden vart fall, är att det skadar min killes mående och sedan därefter vår relation. Hur drar man tydliga gränser mot nån som redan är så nära botten? Nån som egentligen behöver bli hel igen? Jag vill kunna dra gränser som stärker honom och oss i slutändan. Men jag tycker det är fruktansvärt svårt och behöver stöd i det, gärna med exempel. Jag som person kan upplevas väldigt hård när jag väl sätter gränser, något jag jobbat på i många år. Jag vill att man ska ha förståelse för gränser och därmed respektera dem och inte pga rädsla.
Att stå vid sidan av kräver mycket av mig, när jag ser att han mår dåligt och kämpar. Sätter mycket av mina behov åt sidan, fixar mycket i hemmet etc så han ska få bli hel i lugn och ro. Har mycket överseende av det mesta. Stöttar hans idéer och framtidsplaner dom dagarna han har såna. Sen när hon kommer och gör saker värre, det kokar inombords hos mig då. Det räcker med våra problem som vi har tycker jag.
Hans traumatisering utspelar sig (enligt min åsikt) att ibland gör han saker mot mig som hon gjorde mot honom. Även viss jämförelse. Med hennes borderline så ”älskade” hon honom mer i alla aspekter än jag som är lugn. Jag blir liksom en blek fis i jämförelse. Jag vet att det är inte ”mitt” problem men det är saker jag får stå på mig om i bråk ibland. Ibland har han givetvis rätt också så det är inte svart eller vitt. Jag resonerar att vill han att jag visar mer då ska jag göra det såklart för det betyder mycket för honom, vi har lite olika kärleksspråk, men jag kommer inte göra som hon gjorde på borderline-nivå.
Jag visste att han var sjukskriven när vi träffades och jag tänkte att det ska inte spela nån roll egentligen. Livet har upp- och nedgångar. Man stöttar varandra och tar sig vidare etc. Men när ett ex spär på och stör helandet, då stör hon ”min familj” och jag tycker hon ska bort. Om det hade varit en familjemedlem så hade jag tyckt samma sak. Nu råkar det vara ett ex och då tycker jag att det borde vara enklare att göra sig av med.
Vi båda är i 35års åldern och ingen av oss har barn.
Så vad är era tankar och tips? Även tips till honom vore bra, då han kommer förmodligen att läsa detta samt det ger mig mer insikt från hans situation. Någon som vart med om detta, på båda sidor? Hur löste ni det? Jag välkomnar er Flashback-psykologer, ni har hjälpt mig mycket förr.
