44 år på samma arbetsplats?

En tidigare kollega som nyligen gick i pension hade varit hos samma arbetsgivare i närmare 44 år när han väl tackade för sig. Han har jobbat på samma ställe / anläggning under alla de här åren, dock så har han haft flera olika roller genom åren. Han började som mekaniker och jobbade en tid på reservdelslagret innan han började som säljare (i bil / transportbranschen), och under de senaste 36 åren så jobbade han endast med försäljning.

Den här herren var less av jobbet, men uttalade att han först o främst var så oändligt less av den där anläggningen som har varit hans arbetarplats i drygt 44 år.

Så min fråga är; blir man efter många år mer less av platsen (anläggningen / lokalerna) som man jobbar på än de faktiska arbetsuppgifterna?

Antagligen både två!

På mitt förra jobb fanns det många gubbar som slutade typ när jag började ena gubben hade jobbat där i 50 år och den andra gick vid 49 år jobb.

Båda var riktigt jävla less på allt (tågbranchen).

Enda jag märkt bland de som varit hela arbetslivet på samma arbetsplats, det är att de har mer ångest gå i pension än de som bytt jobb nån gång.. Ungefär som 40 åriga Svante som blir tvungen flytta hemifrån mor och far.

Jobbar man på ett ställe i X-antal år så blir man ju less för eller senare, särskillt om man sysslar med det samma från start till slut under den tid man är hos den akutella arbetsgivaren.

Dock så var den här karln genom flera olika funktioner under de 44 åren som jobbade på den aktuella platsen, och under de senaste 36-37 åren så hade även en ganska så komfortabel lön.

Men han var förj.... less. Men framförallt så var han less av stället dar han hade jobbat i 44 år, samt miljön, kunderna osv än det faktiska arbetet - Ngt som jag tyckte var lite intressant.
Att tillbringa hela karriären på en och samma arbetsplats är sällan en bra ide, oberoende av vad.

Men den här karln som jag snackar om jobbade tydligen som buss och lastbilsmekaniker på en annan verkstad i 3 års tid innan han började på den där platsen som han skulle stanna hos i 44 år. Dock så kvittar nog det i det här sammanghänget.

Av egen erfarenhet så kan jag med emfas säga att arbetslivet har blivit mycket sämre sista 50 åren.

Tror att det kan ligga bakom att "din" gubbe blev less. Jag blev det också, även om jag bytt arbetsplatser lite mer innan jag gick i pension.

Håller med. Har bytt både arbetsgivare och inriktning några gånger under årens lopp. Inte för jag tröttnat på lokalerna eller arbetsuppgifterna utan för jag tröttnat på försämringar, indragningar och till viss del på idioter till chefer.

Vad som en gång var ett bra jobb, bra arbetsplats försämrades gradvis tills man helt enkelt tröttnade.

Lite så känner jag nu. Har varit väldigt nöjd med den arbetsplats och det jobb jag har haft, men sedan blev företaget uppköpt av en konkurrent och blev ett av världens största företag inom den branschen och allt, verkligen allt blev bara sämre och sämre. Det jobb som tidigare kändes kul att gå till och meningsfullt känns nu bara som någon jobbigt och tråkigt och som jag bara går till för att få min lön, men skulle helst avstå.

Jag söker lite då och då andra jobb, men har märkt att det inte är lika enkelt nu när man är 40+ som det var när jag var 25-30, så då är det bara att fortsätta att motvilligt kliva ur sängen för att gå till en arbetsplats man inte gillar längre.

Man blir understimulerad och irriterad.
Jag är inne på år 22 eller nåt sånt .
Har sett hela resan .
Mest jobbigt är när organisationen inte har fungerat
Då blev det otrevligt .

Jag skulle säga att det är andra orsaker. Man blir inte bitter och uppgiven av att stanna kvar på samma arbetsplats under 44 år, utan man stannar kvar för att man inte har drivet, motivationen eller modet att prova något nytt. Under hela livet har man aldrig vågat prova på något nytt, och bitterheten som kommer med åren är främst ånger kring detta och hur livet blev.

Inte nödvändigtvis så att man haft ett dåligt liv, men definitivt fyllt med många obesvarade funderingar kring hur det hade kunnat se ut om man faktiskt hade vågat gå den där utbildningen eller flytta ifrån hemkommunen, eller om man inte hade gift sig med den första flicka som särade på benen.

Sen beror det ju mycket på vad för positioner man har haft och hur pass väl man har trivts med dem. Jag tror att en professor som spenderat hela livet på samma universitet, blivit ett respekterat namn inom sitt forskningsområde och som lärare, och som går i pension med en campusbyggnad namngiven efter sig har ett annat perspektiv än en fabriksarbetare som stått vid bandet i 50 år.

Jag jobbar idag på på ett kontor och sitter framför en dator 8 timmar per dag. Är jävligt less på det.

När jag var i drygt 20 års åldern så jobbade jag tillfälligt i en fabrik som som tillverkade elektronik åt Ericsson, typ bygga ADSL, växelutrustning och annan telecom utrustning. Fabriken var stor, men där jag rörde mig mest var det inte någon hög volym/bullrig miljö eller nåt sånt utan tvärt om, väldigt lugnt och skönt och man hade radio igång, pratade med kollegor medans man jobbade.

Hade jag kunnat byta till ett liknande jobb nu direkt och behålla min nuvarande lön så hade jag gjort det omgående. Så fabrik betyder inte automatiskt att det är sämre. Jag tycker att sitta vid datorn 8 timmar per dag är sämre och jag är väldigt less på det.

Skillnaden är inte så mycket mellan fabrik och kontor, utan främst mellan att ha ett jobb med stor personlig utveckling, status och respekt, mot att ha varit en kugge i maskineriet i ett trist och monotont jobb. Skillnaden är lika stor mellan den ovan nämnda professorn och någon som suttit som handläggare på en myndighet ett helt arbetsliv. Eller för ett praktiskt yrke, skillnaden mellan en möbelsnickare som under sin livstid blivit expert på sitt hantverk och skapat vackra kreationer i sin egen verkstad, och någon som under samma tid stått vid en maskin och borrat hål till 100 miljoner bokhyllan Billy.