Varför kan äldre svenskar enbart prata svenska?

Snarare ointresse. Varför lär du dig inte kinesiska? Är du lat?

Intressant tråd! Min egen uppfattning är att äldre personer hade (har) mycket bättre språkkunskaper generellt. Vårdad svenska, viss förståelse för danska och norska. Tyska, engelska och grundkunskaper i franska. I akademiska kretsar också latin.

Obestridligt dock att ungdomar talar en flytande engelska. Uttalet dock ofta amerikanskt "bräkande" (utbytesstudenter) eller med stark svensk accent (inget direkt fel med detta, men man känner alltid igen en svensk eller finne på dess uttal).

Hur många yngre talar en flytande tyska (trots allt ett enormt viktigt exportland)?

Jag tror att språk är en klassfråga, och i viss mån mer utvecklat i den urbana befolkningen, vilket jag inte minst ser i min släkthistoria; de som kom från mindre omständigheter talade färre språk än de som var mer bemedlade. Så fabriksarbetaren Leif, 69, från Åmål är nog mer sannolikt (men inte garanterat) enspråkig än tjänstemannen Rune, 71, från Stockholm.

Jag talar själv tre språk flytande, och ytterligare två kan jag föra en enklare konversation på. Jag läser utan problem facklitteratur och skönlitteratur på mina huvudspråk, och mitt skriftspråk är i två av språken i princip felfritt och i det tredje hyggligt. Ett av de två övriga språken kan jag läsa nyheter på, och kan skriva enklare noter. Det sista språket kan var varken läsa eller skriva på, men jag har en hygglig verbal vokabulär.

Mina föräldrar talade båda åtminstone tre språk mer eller mindre flytande och i ena fallet ytterligare ett hyggligt. De växte upp under en tid då tyskan var mer dominant, så de hade tyskan gemensamt. Båda läste böcker på tre språk, och behärskade mer avancerade anteckningar på åtminstone två. Deras respektive syskon i samma generation klarade sig bra på ett eller två språk förutom svenskan.

I generationen innan mina föräldrar var det lite mer delat. På ena sidan av släkten talades inga ytterligare språk än svenska, men på den andra sidan både talades, lästes och skrevs det på åtminstone två språk (dock två olika).

I generationen under min, talas, läses och skrivs det felfritt på akademisk nivå på två språk, med vissa kunskaper i ett tredje. Engelskan är dominant, men även mandarin.

Så att vara åtminstone tvåspråkig kan nog anses vara normen för de senaste 100 årens människor av medelklass och uppåt, boende i en större svensk stad. Övre medelklassen och uppåt lade nog ofta till ett språk, medan arbetarklassen oftare förblev enspråkiga.

Detta är min anekdotiska bild över hur det ser ut i generationerna över och under min egen, men det finns säkert forskning som kan ge en mer rättvisande bild.

Nä, de i stan kunde nog engelska men varför skulle Arvid å Anna på landet bry sig om det? för de allra flesta räcker det med svenska om du inte bor i orten.

Spelar ingen roll. Har man intresse så lär man sig själv. Skolan är bara en form av standardiserat lärande men är faktiskt väldigt ineffektiv när det kommer till verklig kunskap. Hade de här 50-80-åringarna haft intresse av att vidga sina vyer hade man lärt sig på egen hand. Vi har kostnadsfria bibliotek i hela landet och internet har varit en grej i minst tjugofem år, så möjlighet har funnits. Åttioåringarna har inte varit åttio år alltid. Man var femtiofem när internet slog igenom och har varit pensionärer med all tid i världen senaste femton åren.

Nu har man inte tagit tillvara på det, för man har levt sina liv mer småskaligt utan att förstå att utvecklingen gick mot en globalisering.

Många ur boomergenerationen och Gen X är väldigt snäva. Man lever i sin egen lilla stad, i sitt eget land, fullständigt uppslukade av sin egen variant på kultur. Kommer man utomlands upplevs utlandet som sämre än Sverige på allt. Den socialdemokratiska självgodheten sitter djupt i de här generationerna. Man är bekväma, ointresserade av förändring och oemottagliga för nya sätt att tänka.


Här har vi ett utmärkt exempel på vad jag menar. Noll intresse för att bredda det utbud av information man kan ta del av. Enbart ett snävt pragmatiskt sätt att tänka, att jag klarar mig bra med småländska i Snålköping.

Det är väldigt vanligt att personer i 80-90 års åldern tappar språk.
Det äe ofta som människor som har haft ett annat modersmål än svenska tappar det svenska språket när de blir verkligt gamla och återgår till sitt modersmål även om de har pratat bra svenska i mer än halva sitt liv.

Det är också så att ett språk måste underhållas och tränas för att vara aktuellt vilket inte är lika lätt när man inte reser och är lika aktiv och får en chans att underhålla sin tyska eller franska som man lärde sig i skolan.

Slutligen så lever vi i ett mer internationellt samhälle där det är lätt att få kontakt med andra nationaliteter.

Den äldre generationen kunde åtminstone skilja på de och dem och var allmänt bättre på att stava.

Ja det är väl inte speciellt svårt att förstå?

Fram till 40-talet var tyska och i viss mån franska nog det folk lärde sig. Dvs de som gick på läroverket, dåtidens gymnasium, som främst var för överklassen och den övre medelklassen. Varför skulle en arbetarunge läsa språk, det hade man varken nytta eller råd med.

Historiskt var annars sedan Gustav III;s tid franska och den franska kulturen man inriktade sig på. Amerikaniserade och intresserade av engelska blev vi på allvar först efter andra världskriget. Folk i allmänhet fick nytta av språkkunskaper i och med charterresornas genombrott på 50-talet. Innan dess var det främst affärsmän som reste runt i världen.

Spanska blev poppis att kunna på 60/70-talet på grund av turismen dit. Engelska var främst på läroplanen, men började först på högstadiet. På gymnasiet hade man B- och C-språk, länge dominerat av just tyska och franska. Möjlighet att välja mandarin o dyl kom sent.

Att lära sig nya språk sent i livet är svårt, och kräver stora ansträngningar om det ens är möjligt för gemene man.

Till skillnad från de Nobelseminarier som pågår inne på fritidsgårdarna?

1. Svenska ungdomar är betydligt sämre på engelska än de tror – jag har rättat många tentor på svenska universitet så jag vet. Att de sedan rankas högst i Europa är väl inte då konstigt med tanke på vilken undanskymd roll engelskan har i många europeiska länders utbildningssystem och i samhällena i stort.

2. Samtidigt som svenska ungdomars engelska ordförråd har vuxit så verkar deras svenska ordförråd minska. Detta är inte utveckling!

3. Vad spelar det för roll hur bra ungdomars engelska är när många av dem inte kan använda en penna, inte vågar svara i telefon eller ens se en annan människa i ögonen?

4. Engelska infördes som skolämne from årskurs 5 åren efter 1946 års skolkommission och ersatte tyskan som andraspråk. Innan utredningen studerades engelska endast i de högre skolformerna.

Var finns hungern att lära sig franska, tyska, spanska eller italienska hos yngre?

Engelskan har ju de flesta bara matats med, så det är inte att briljera att vara flytande direkt.

Precis som den yngre generationen är värdelös på att läsa och skriva skrivstil, är den också helt värdelös på enkla praktiska arbeten som gärna lejs bort. Byta till vinter- eller sommardäck? Nää, det betalar vi för.

Samtidigt ska man ge äldre generationer att de faktiskt vårdar det svenska språket. De kan sin grammatik, skriver fullständiga meningar och förstår dessutom grannspråken betydligt bättre än dagens unga. Det är inte bara norska och danska som går förlorat — ofta också själva känslan för språklig precision.

Och på det praktiska planet? Där ligger de äldre ofta ljusår före. De kan laga, fixa, bygga och lösa saker själva — färdigheter som många yngre i dag inte klarar av utan att ringa efter hjälp.

Jag är mer fascinerad över att de som var barn, tonåringar eller unga på 60- och 70-talet ändå ofta är ganska dåliga på engelska, trots att de växte upp med utländsk privatradio och den brittiska musikinvasionen.