Varför finns det kultur?

Med kultur avses här framförallt fiktion i alla dess former: böcker, teaterpjäser, filmer, AI såklart (?) och även musik. Allt det, som i egentlig mening, inte utgör verkligheten, i så måtto att det inte behövs för någon annans överlevnad än möjligtvis producentens egen.

Hur definierar jag då verkligheten?
Jag definierar den ungefär som psykologen Abraham H. Maslow lär ha gjort, vad gäller människors behov.


Fast ämnet kanske är betydligt bredare, eller djupare, än så:
varför inte inkludera låtsatsjobb, såsom t.ex. tågvärd, istället för konduktör? Det finns säkert fler sådana jobb.

Tillbaka till Maslow.
var befinner sig kultur i hans "behovshierarki"?
Går det att, för en individ, överleva på enbart kultur?
Utan mat, värme eller kärlek?

Kultur finns som en distraktion för folket så de inte engagerar sig i elitens fiffel.
Kultur kan ju också indoktrinera åskådarna och föra fram politiska agendor.
Jag anser att om kulturen inte bär sig själv skall den inte finnas.

Maslow är ju en, och den är ifrågasatt, så "Bröd och skådespel" kanske är lika stabil.

Skulle säga att trygghetsbehov ligger högt upp. Då det är rätt så skönt att ett folk håller i samma bord.

För det första är kultur inte bara "de sköna konsterna" utan all mänsklig aktivitet och påverkan. Kultur är allt som inte är natur. För det andra är kultur det som skiljer oss från de andra däggdjuren.

Förenklat så är det precis så förstås.

Kultur är ju inget som uppstått ex nihil, utan en process där samhällen växer fram och uttryck som förenar en grupp, och till slut ett folk och senare en nation, blir en upphöjd gemenskap för individer som behöver en minsta gemensamma nämnare för att sträva mot enighet.

Vad TS avser med tågvärd vs. konduktör är förhöjt i dunkel, men låter som en idé om vad som är en synlig respektive osynlig funktion. Man kan förstås jämföra det med mina egna hatobjekt - mobiltelefonförsäljare och såna här tiggare åt NGO's. Deras syfte är förstås att dra in pengar åt ett företag. Huruvida metoden är god eller inte är något annat. Men någonstans har en företagskultur bestämt att detta ska vi betala för, och sedan utvärderas resultatet över tid.

Om vi däremot tar "de sköna konsterna" så är de uttryck för individens inre kreativitet att säga det som faller mellan stolar. Den västerländska kulturen har relativt snabbt utvecklat ett semiotiskt språk där symboler och utforskandet av identitet blivit ett totem för många. I en alltför stor (utblandad) kultur, uppstår nya kulturyttringar som är avsedda för en mindre grupp människor med gemensamma värderingar. Detta kan vara för att man vill se en påverkan det stora samhället ska röra sig mot, eller en rädsla av att det stora samhället inte räcker till för att definiera Mig. Till exempel.

Om man menar "fiktion" så kanske man inte ska prata om kultur?

Skönkonst och estetiskt sinne emanerar ytterst från sensorisk bias, det vill säga inneboende "preferenser" i en organisms perceptuella system.

Sådana (preferenser) exploateras i sin tur av sexuell selektion, en mekanism som bygger strukturer och beteenden vilka saknar annan funktion än att de appellerar till artfränder av motsatt kön.

Den sexuella selektionen bygger ornament (typ påfågelstjärtar), fågelsång, dans och mycket annat som inte är lika uppenbart för mänsklig perception.

Den mänskliga påfågelstjärten är hennes överdådiga kognitiva apparat, vilken har selekterats fram av estetiska preferenser för musikalitet, berättarkonst, humor, kvickhet, dans, artisteri osv. Egenskapen samevolverar med preferensen för den i en självförstärkande loop.

Häri finns en betydande del av svaret på frågeställningen.

Kultur, i det bredare perspektivet, är en uppsättning idéer, värderingar, normer, symboler och beteendemönster som delas av medlemmarna i ett samhälle. Den kommer till uttryck bland annat genom gemensamma berättelser – såsom fiktion – och fungerar som ett verktyg för att underlätta kommunikation, samarbete och social sammanhållning.

Förmodligen är detta också anledningen till att vi genom biologisk evolution har utrustats med förmågan att skapa och överföra kulturella artefakter – såsom institutioner, ritualer och berättelser – till nästa generation. Denna förmåga har gjort det möjligt för oss att överleva genom att samarbeta effektivare inom gruppen, i en värld där olika grupper ständigt konkurrerat om begränsade resurser.

Frågeställningen handlade nu inte om mänsklig kultur i vidare mening, utan om skönkonst (till synes) utan praktisk "funktion". Gällande detta är sensorisk bias och sexuell selektion relevanta faktorer.

För kultur i bredare mening är andra krafter relevanta, likt social inlärning och dess utlöpare memetisk evolution (i växelverkan med mänsklig sådan).

Det finns ett antal hypoteser som förklarar estetik och skönkonst. T.ex. dem är som du nämner, sexuell selektion och sensorisk bias där konst och estetik fungerar som en slags signalering, ett sätt att utnyttja redan existerande sinnespreferenser och visa på god genetisk kvalitet eller någon som kan säkra resurser.

En annan är relaterat till det som jag beskrev, där t.ex. skönkonst fungerar som ett socialt kitt och underlättar samarbete och därmed har ett överlevnadsvärde. T.ex. antropologen Robin Dunbar menar på att musik, dans och estetik kom att ersätta fysisk ”allogrooming” (där t.ex. primater putsar varandras päls) som ett sätt att stärka band i större grupper.

Ytterligare en hypotes är att estetik och skönkonst är biprodukter av andra egenskaper – såsom förbättrad mönsterigenkänning och igenkänning av miljö – och därmed inte har något direkt överlevnadsvärde i sig själva.

Jag misstänker att ett så komplext fenomen som estetik och skönkonst är resultatet av en samverkan mellan flera evolutionära processer, vilka förmodligen tidvis har förstärkt varandra. Oavsett den exakta mekanismen är estetik och skönkonst – eller det som de är en biprodukt av – i grunden en produkt av den evolutionära optimeringsprocess där de gener vars uttryckta egenskaper (fenotyper) ökar sannolikheten att föras vidare till nästa generation tenderar att dominera en population. Det gäller vare sig estetik bidrar till sexuell attraktionskraft, till effektivare samarbete, eller är en produkt av bättre mönsterigenkänning.

Ja, det finns med säkerhet uppsjöar av förslag på vilken funktion skönkonst fyller i mänskligt liv, social samlevnad och evolution. Och flera av dessa har säkert goda poänger.

Man kan dock gå till en kärna eller ett yttersta ursprung till den mekanism som dessa funktioner exploaterat. Och den har ingen annan funktion än att de är "tilltalande" för artens perceptionssystems konfiguration. Ur detta kan utvecklas sexuell selektion och preferens för draget som är genetiskt länkad till draget, vilket i sin tur kan skapa handikappande ornament och som kan fungera som indikation på exempelvis "bra gener".

Det finns olika teorier om sensorisk bias. Den traditionella är att det är en sidoeffekt av ett adaptivt drag (t ex preferens för den färg artens föda har). En modern syn är att sensorisk bias kan uppstå på så vis att ett perceptuellt systems uppbyggnad "smeks" mer av vissa stimuli än andra. Och detta ligger mycket nära det du påpekar om sidoeffekter av mönsterigenkänning osv (som i och för sig är adaptivt i sig).

I detta komplex samverkar med all sannolikhet många faktorer som inte kan isoleras från varandra. Men vill man ha en biologisk förklaring utan adaptiva mekanismer till skönkonst, så finner man det i Darwins under 1900-talet förbisedda idé om estetiskt sinne i djurriket - honan väljer vissa drag kort och gott för att hon gillar dem.