Är alla stadier i livet lika jobbiga att gå igenom, eller handlar det mer om att man fokuserar på sina aktuella motgångar och därmed lurar sig själv att tro att hela livet är lika jobbigt?
Tänker spontant att det är lätt att titta enbart på sin befintliga situation i livet och fokusera på de motgångar man upplever här och nu. Mentalt så är ju alltid nuet "mer värt" än dåtiden (som inte längre är aktuell) och framtiden (som upplevs som abstrakt och långt borta) så man tänker ju alltid väldigt mycket på hur livet ser ut "just nu", med följd att man lägger övervikt på de motgångar man har i livet här och nu - detta gör att det är lätt att tänka att de motgångar man haft förr i tiden har varit små och att livet då var bekymmerslöst och problemfritt, likaså att framtiden förväntas bli "enklare" och mindre problemfri av den anledningen. Man tänker med andra ord alltid att livet just nu går igenom sin jobbigaste fas, detta verkar gälla oavsett ålder i livet.
Detta är vad jag tror, kan jag vara något på spåren? Det kanske är så att livet inte nödvändigtvis är lika jobbigt vid alla stadier, utan att t.ex. tonåren är betydligt jobbigare än medelåldern. Men, det upplevs sällan så då man fokuserar på nuet, samtidigt som man kanske även marginaliserar de motgångar man tidigare haft? Lätt att säga "alla tonåringar har det småjobbigt, men nu som vuxen har jag riktiga problem att ta itu med" - detta trots att känslan av t.ex. maktlöshet och frustration är densamma?
Som barn är livet jobbigt på så sätt att man är beroende av sina föräldrar på alla sätt, samtidigt som man har lågt självbestämmande över sitt liv. Som tonåring är livet jobbigt då man formar sin identitet och typiskt sett brottas med psykisk ohälsa. I 20-årsåldern är livet jobbigt då man typiskt sett är fattig och har en tuff situation på bostadsmarknaden. Som småbarnsförälder är livet jobbigt vad gäller att få ihop livspusslet. När barnen blir lite äldre är livet jobbigt för att man får tonåringar som själva mår dåligt. Därefter kommer stadiet där ens föräldrar ska gå bort, kanske innan dess gå igenom en sjukdomstid, vilket tär på en psykiskt. Sedan väntar ju steget när man själv ska bli gammal och har man inte skött sin hälsa så väntar problemen kopplat till det.
Livet är ju egentligen aldrig lätt, när man tänker på det. Det kan bara upplevas som att olika motgångar i livet är relativt lätta eller relativt svåra. Problemet verkar vara att det alltid är motgångarna här och nu som "räknas", man glömmer lätt hur man hade det tidigare och framtiden vet man ju fortfarande inget om.
Handlar det mer om en mental inställning att det är behoven här och nu som måste lösas? Dvs. samma psykologiska inställning som ett småbarn som skriker så fort man är hungrig?
Tänker spontant att det är lätt att titta enbart på sin befintliga situation i livet och fokusera på de motgångar man upplever här och nu. Mentalt så är ju alltid nuet "mer värt" än dåtiden (som inte längre är aktuell) och framtiden (som upplevs som abstrakt och långt borta) så man tänker ju alltid väldigt mycket på hur livet ser ut "just nu", med följd att man lägger övervikt på de motgångar man har i livet här och nu - detta gör att det är lätt att tänka att de motgångar man haft förr i tiden har varit små och att livet då var bekymmerslöst och problemfritt, likaså att framtiden förväntas bli "enklare" och mindre problemfri av den anledningen. Man tänker med andra ord alltid att livet just nu går igenom sin jobbigaste fas, detta verkar gälla oavsett ålder i livet.
Detta är vad jag tror, kan jag vara något på spåren? Det kanske är så att livet inte nödvändigtvis är lika jobbigt vid alla stadier, utan att t.ex. tonåren är betydligt jobbigare än medelåldern. Men, det upplevs sällan så då man fokuserar på nuet, samtidigt som man kanske även marginaliserar de motgångar man tidigare haft? Lätt att säga "alla tonåringar har det småjobbigt, men nu som vuxen har jag riktiga problem att ta itu med" - detta trots att känslan av t.ex. maktlöshet och frustration är densamma?
Som barn är livet jobbigt på så sätt att man är beroende av sina föräldrar på alla sätt, samtidigt som man har lågt självbestämmande över sitt liv. Som tonåring är livet jobbigt då man formar sin identitet och typiskt sett brottas med psykisk ohälsa. I 20-årsåldern är livet jobbigt då man typiskt sett är fattig och har en tuff situation på bostadsmarknaden. Som småbarnsförälder är livet jobbigt vad gäller att få ihop livspusslet. När barnen blir lite äldre är livet jobbigt för att man får tonåringar som själva mår dåligt. Därefter kommer stadiet där ens föräldrar ska gå bort, kanske innan dess gå igenom en sjukdomstid, vilket tär på en psykiskt. Sedan väntar ju steget när man själv ska bli gammal och har man inte skött sin hälsa så väntar problemen kopplat till det.
Livet är ju egentligen aldrig lätt, när man tänker på det. Det kan bara upplevas som att olika motgångar i livet är relativt lätta eller relativt svåra. Problemet verkar vara att det alltid är motgångarna här och nu som "räknas", man glömmer lätt hur man hade det tidigare och framtiden vet man ju fortfarande inget om.
Handlar det mer om en mental inställning att det är behoven här och nu som måste lösas? Dvs. samma psykologiska inställning som ett småbarn som skriker så fort man är hungrig?
