Konservatism som subkultur

En bekant, som utgiver sig för att vara konservativ debattör, efterlyste å Facebook en gång, när jag än använde Sockerbergets neomarxistisk-islamiska ekokammare, en konservativ rörelse i Sverige. Jag upplyste honom därom, att anledningen, varföre Sverige saknar en konservativ rörelse, är den försvårande omständigheten, att vi, som med eller utan grund säger oss stå för konservatismens värderingar och ideal, icke internt kan överenskomma, VAD konservatismen EGENTLIGEN är. Vad innehåller den? För vilka ideal och värderingar står den? Vad innebärer det, att vara konservativ? Han svarade med en redogörelse av det, för vilket han står. Jag vilade mitt fodral. Han hade just redogjort för AMERIKANSK konservatism, vilken enligt min mening är i icke helt oviktiga avseenden skild från min europeiska konservatism (jämför exempelvis min universella monarkism med den amerikanska konservatismens revolutionära republikanism). Den gamla världen och den nya världen har naturligtvis erbjudit helt olika förutsättningar för konservatismens framväxt. Ett ytterligare exempel är islamisk konservatism. Vad innebärer det, att Saudiarabien styres av en mycket konservativ regim?

Begreppet »konservativ« är både kontextuellt och tidsbundet. Den, som är konservativ, är förändringsobenägen inom sin kontext. Därföre kan man utan tvekan kalla den saudiarabiska regimen konservativ. Det innebärer ju dock icke, att den regimen verkar i Edmund Burkes efterföljd. Att Benedictus XVI kallades »den konservative påven« måste likaledes förstås ur ett romerskt-katolskt perspektiv. Även här betyder det, att det icke nödvändigtvis är så, att Benedictus XVI står för något slags ideologisk konservatism utanför hans teologiska ramverk.

Detta betyder, att den, som är konservativ, egentligen accepterar alla förändringar men bara litet senare än det omgivande progressiva samhället. Den, som är konservativ i Sverige idag, vill bevara den socialdemokratiska välfärds- och barnflickestaten (ja, huru må man bäst översätta begreppet ’nanny state’?), bevara SVT:s och SR:s ägarstrukturer och offentliga finansieringsmodell, och bevara den förvuxna högskattestaten.

Jag kallar mig icke konservativ, emedan jag de facto icke är förändringsobenägen inom min kulturella och politiska kontext (avseende samhället å makronivå). Jag kallar mig konservatist. Mina skäl för detta är följande.

1. En -ism sammahörer med en -ist. Den, som tror å socialismen, är socialist men icke nödvändigtvis social.

2. Jag tror å det sannas, det godas, och det skönas allmängiltighet även över tid. En idé är antingen bra eller dålig oberoende av tid och rum. Vår tid förenekar det sanna (av vilket annat skäl har SVT ett program, som heter »Min sanning«?), förtrycker det goda (av vilket annat skäl betalar vi anhängare av den totalitära ideologien islam att invadera Västerlandet?), och föraktar det sköna (se bara alla gräsligt fula hus, som idag bygges). »Men hallå! Det är faktiskt 2019 nu!« är icke ett giltigt argumentum för någonting alls.

Som konservatist tror jag å eviga värden och jag bliver därmed i praktiken reaktionär i den väldigt progressiva kontext, inom vilken jag lever.

För mig har konservatismen utvecklats till en subkultur. Jag har fått smak för äldre arkitektur och inredningsstilar; jag har fått smak för äldre musik; jag har fått smak för klädstilar, som rent av kan uppfattas som provokativa i världens modernaste land. Jag omfattar klassiskt västerländska värderingar, som utfulas som ondskefulla och nazistiska (trots att nazismen är en progressiv ideologi; Hitler föraktade konservatisterna i Tyskland ty de var bland annat lojala mot kejsaren).

Kostnaderna för detta är oerhört stora både i reda penningar och i social valuta. Det är svårt att hitta ett socialt sammanhang, där jag passar in, och där jag accepteras — eller ens tolereras. I världens modernaste land bliver den, som väljer att gå sin egen väg åt »fel« håll, icke attraktiv å någon marknad. Sverige och jag har utvecklat en ömsesidig oförståelse för varandra och den oförståelsen har i sin tur utvecklats till en ömsesidig aversion. För att citera Marcus Birro i Radio Birro, avsnitt 1 (»Ett kallt krig«):

»Jag har blivit en främling i mitt eget land. Jag hör inte hemma här. Jag förstår inte ens vad, som driver folk längre. Jag förstår ingenting av det, jag läser. Jag förstår ingenting av det, som människor omkring mig lägger sin tid på. Jag ser på TV och jag läser tidningarna men det är som att höra och läsa om varelser från en annan planet. [...] Jag lever i ett land, som tagit tusen kliv ifrån mig, eller om det kanske är jag, som tagit tusen kliv ifrån landet. [...] Jag lever i ett land, som inte är mitt längre.«

Ordet konservativ är kontextbundet. Konservativa Marxister tror inte på fri invandring och hbtq, de är icke-kulturmarxister utan Marxister.

På ett sätt är det väl en subkultur eftersom det är svårt att ha ett politiskt partiprogram byggt på konservatism. Rent politiskt applicerat bör konservatism verka för långsam progression där idéer testas innan de implementeras, och avvecklas om de inte fungerar.

Vi kan ta invandring som exempel: frågeställningen är då, kan Sverige ta emot invandrare utan att förlora sin kulturella hegemoni? Om ja, vilken slags invandrare kan vi ta in för att detta ska fungera? I hur stor skala? 300 européer om året? Hur påverkar detta harmonin med det omkringliggande samhället? Ska katoliker få bygga katolska kyrkor med främmande pengar och äga mark i Sverige? O s v o s v.

Motsatsen är liberalism då gränser ska vara fria och marknaden kommer lösa hur folk anpassar sig, eller socialism där man med social ingenjörskonst ska integrera så många som krävs för att kunna behålla makten intakt.

Det är egentligen väldigt enkelt:

Konservatism: Handlar om att saker ska vara samma som dom varit förut.
Liberalism: Handlar om att saker ska vara nya gentemot hur dom varit förut.

Konservatism och liberalism balanserar varandra. Precis som yin och yang. Samhället behöver både personer som kommer med något nytt och innovativt, likaså personer som bevarar det som finns. Konservatism och liberalism är två styrkor, inte två svagheter.


Nej tvärtom, det är det liberala (vänster) som vill.


Nej, denne är inte obenägen. Denne bara dras åt att göra saker på likadant sätt som denne gjort innan.


Nej igen. Det har inget att göra med att acceptera förändringar långsamt. Den konservativa är helt enkelt bara inte den som kommer med idéerna om förändring, det är det den liberala som gör.


Det där har ingenting med konservatism att göra. Det är din smak på konst bara. Varken liberala eller konservativa är särskilt förknippade med varesig äldre konst eller modern konst.


Att bete sig provokativt (tex genom klädstil) är ett typiskt utmärkande drag för liberalism, ej konservatism.


Det beror på dina nazistiska värderingar, ej konservatism.


Nej, en person som går sin egen väg/går åt fel håll (nytt håll) är typiskt liberal och hade välkommet passat in i liberala umgängen och sammanhang.


Vad är det du inte förstår?

Nja, stämmer väl inte riktigt med hur konservativa beskriver sig själva. Enligt dem är det sättet att införa förändringar som definierar konservatismen.

Samhälleliga förändringar ska inte ske genom politiska beslut ovanifrån utan organiskt genom gradvisa förändringar i civilsamhället.

"If you see a fence over the road, don´t remove it until you know why it has been put there"

Dumheter på många sätt naturligtvis.

Men det är väl inte riktigt sådana djupsinnigheter som definierar själva subkulturen konservativ som snarare handlar om att dölja blekfetman i billiga, illasittande, skrynkliga kostymer av "klassiskt snitt" och ha allmänt risig attityd mot sina medmänniskor. Framförallt dem man tycker i något avseende lyckats sämre än en själv.

I förekommande fall trots att man är förordnad god man på grund av oförmåga att klara enkla göromål som att betala räkningar och sköta en lägenhet.

Annat är väl att inte klara av att lappa ihop de där "klassiska" klädpaltorna när det går hål i grenen på byxorna eller innerfoder ramlar ner ur ytterrocken och släpar i backen. Hellre än att köpa något helt och rent av enklare snitt går man då omkring och ser ut som en trasig luffare.

Andra attribut är fjantig cigarrökning, punschdrickande och diverse hattskrållor.

Lite ironisk grej, att konservatism som subkultur mestadels förekommer i våra stora studentstäder. Inom studentkulturen finns det en konservativ estetik med fosterländska sånger, formella middagar, intresse för att bevara gammal kultur osv

Dock så är dessa studentstäder de minst konservativa städerna när man ser till hur folk röstar. Dock kanske det är så att en konservativ subkultur lättare uppstår som motkultur, på orter där det är mycket grönhåriga feminister osv.

För i tiden (fram till 10 talet) var konservatismen att vilja ha tillbaka klassamhället där löntagare tog av sig mössan bockade och nek och tilltalade chefen "Herr direktörn", " fru konsultinnan" och prästen läxade upp syndare som hade sex utanför äktenskapet.
Farbröder med fluga som gillade att äta sås och potatis med andra farbröder. Ofta hade de studentmössan på sig. Innerst inne var de homofiler.

Idag handlar det om att ha sunda värderingar för att bevara familjen som koncept och att inte byta kön på barn.

Liknande med begreppet "nationalism" - förr handlade det om krig och ren rasism. Nu är det att vilja skydda oss mot islam och u-landifiering.