Jag funderar mycket på den livsstil som idag präglar vårt samhälle. Det handlar inte bara om vad föräldrar lär sina barn, utan vad som generellt accepteras och förstärks via media, reklam och sociala plattformar. Inte bara det utan även regeringen pushar detta och tycks dessutom styras av kommersiella vinstintressen. TV kanaler verkar helt gå efter företagsmarknadens ”välmående” som den viktigaste i vår ”utveckling” samtidigt som den mänskliga hälsan och säkerhet blir lidande och inte tas hand om. Börsen verkar vara det viktigaste vi har som tecken på hur samhället mår och går framåt. Mellan all denna ensidig kommunikation så fylls vårt undermedvetna med reklam om allt möjligt, ofta saker som vi absolut inte behöver som kasino/spel, alkohol och onyttig mat.
Att barnen, naturen och den allmänna säkerhet och tryggheten ständigt försämras får inte alls mycket tid i nyheter och media, en liten notifikation bara sen släpps det och det diskuteras väldigt lite. När det väl diskuteras leder det inte till någon verklig lösning och dessutom censureras mycket information bland annat genom att sätta etiketter på det som gör det till tabu att överhuvudtaget prata om. Totalt omöjligt att hitta lösningar på problem när man inte ens får diskutera dom öppet.
Jag är övertygad om att det är gjort på detta sätt för att vi ska behålla vårt sätt att leva och inte kunna förändra det, det finns väldigt stora internationella intressen att ha en kommersiell business inte bara i Sverige utan hela världen. Tyvärr är denna konsumtion som gynnar dessa företag på bekostnad av oss människor som får betala ett dyrt pris med vår hälsa, speciellt barnen och naturen som jag ser är totalt oskyldiga i detta.
Att vuxna lever som dom gör och förstör sin hälsa är deras eget ansvar men att vi förstör barnen, djuren och naturen tycker jag är svårt att acceptera. Ibland undrar jag hur mycket diagnoser man hade kunnat sätta på dagens samhälle, jag anser att det finns brist på empati, känslokyla, självcentrering och ohållbara beteendemönster vilket jag tror fler än jag ser och känner.
Jag anser att mänskligheten befinner sig i en mycket kritisk fas i vår utveckling och vi har aldrig varit så här destruktiva som vi nu är eller mått så dåligt som vi gör med över 1 miljon svenskar som hämtar ut antidepressiva läkemedel, över 10%. Ändå finns det folk som anser att vi är lyckligare nu än någon gång tidigare, jag har svårt att förstå det perspektivet. Detta är enligt mig styrt och vi har inte bara ”råkat” gå fel utan detta är noga planerat under en lång tid och denna utveckling har kunnat ske tack vare grov korruption med hjälp av bland annat vapen, hemligheter, censur och kontroll.
Detta tycks normaliseras i hög grad – nästan som om det är en förväntad egenskap hos den ”goda samhällsmedborgaren”. Många idag verkar tro att vara en ansvarsfull vuxen innebär att jobba så mycket man orkar, ha hus, bilar och så mycket andra materiella tillgångar, det verkar vara ett tecken på att man är vuxen och ansvarsfull. För mig är detta en oansvarig och ohälsosam livsstil, inte bara för sig själva men framför allt för sina barn och vår natur är den helt ohållbar. Även här på forumet tror många att dom är vuxna för att dom jobbar mycket, betalar skatt och äger mycket saker. Det har gått så pass långt i denna ohälsosamma utveckling att man är konstig om man inte lever efter detta konsumerande. Man ”ska” jaga dessa tillfälliga dopamin kickar, det är meningen med livet till och med.
Vi ska konsumera och få så många dopamin kickar som möjligt för sen ”dör vi och allt blir svart”. Det är en väldigt begränsad världsuppfattning som är förödande för naturen men som folk inte verkar bry sig om för att det blir svart när dom dör. Detta är, enligt mig, en väldigt självcentrerad syn på livet och ett sätt att leva som riskerar att bli ohållbart både för individen och för omvärlden. I vårt samhälle finns beteenden som kan uppfattas som brist på empati eller hänsyn till andra, och även om dessa mönster blivit normala betyder det inte nödvändigtvis att de är hälsosamma. När sådana beteenden förstärks av strukturer i samhället påverkar det såklart oss alla och vår framtid.
Jag menar att företag styrs utifrån ekonomiska vinstmål där mänsklig hälsa och välmående inte alltid prioriteras. När ett helt samhälle och till och med världen i hög grad anpassas efter ekonomiska intressen, riskerar vi att få en utveckling som känns kall och osympatisk. Jag tycker att vi nu lever i just en sådan värld.
För mig är det självklart att människors hälsa, och särskilt barns hälsa, måste komma först. Att detta hamnar i skymundan till förmån för vinstintressen upplever jag som ett allvarligt problem.
Jag tycker det är oroande när företag och makthavare driver en utveckling där vinster och tillväxt prioriteras, trots att det sker på bekostnad av hållbarhet och mänskligt välmående. I vissa sammanhang (t.ex. Klaus Schwab/WEF:s visioner om att vi ska ”inte äga något men vara lyckliga”) framställs det som en framtid där vi alla ska anpassa oss, medan de som redan har makt och resurser inte verkar behöva förändra sin livsstil i samma utsträckning. Jag tycker att det är väldigt svårt att försvara en sådan framtidsvision.
Att folk kan låta detta ske förstår jag bara genom att många verkar prioritera snabba belöningar framför långsiktigt välmående. Var empatin finns hos dom vet jag inte, ibland kan det verka som om empatin inte får så stort utrymme överhuvudtaget. Man ska ha så mycket saker som möjligt, då har man "lyckats i livet”, sen att världen inte mår bra det är inte deras bekymmer. Att inte hela världen kan leva som väst gör eftersom det totalt hade kollapsat vår planet spelar för dessa människor ingen roll. Vi ska leva så här sen får större delen av jordens befolkning leva i fattigdom. För mig är det svårt att förstå detta sätt att leva och tänka, särskilt ur ett empatiskt perspektiv. Ok, om vi i Sverige hade varit helt självförsörjande oberoende av material eller produkter från andra länder så hade jag kunnat förstå det. Om vi här hemma hade haft ett väl fungerande system där vår konsumtion gick runt med vårt ekosystem och vår miljö och vår befolkning mådde bra fysiskt, psykiskt och känslomässigt, inga problem alls. Så ser dock inte vår situation ut, jag tror många kan bli överraskade när verkligheten visar sig se annorlunda ut .
Det får mig att undra: är vi människor så beroende av prylar, underhållning och distraktioner att vi accepterar detta utan större motstånd? Har konsumtionen blivit en form av beroende där vi även drar in våra barn?
Hur ser ni på detta?
Vad är syftet med denna konsumtionskultur, behöver vi verkligen den?
Är dagens konsumtionskultur hållbar för alla?
Vem har sagt att det är ok att leva som vi gör, är det att vi är infödda och har svårt att se utanför det?
Någon som ser andra alternativ att leva på?
Är det någon som helt och hållet tycket att dom förtjänar att leva så här?
Men mest av allt, är det värt priset att leva som vi gör?
Att barnen, naturen och den allmänna säkerhet och tryggheten ständigt försämras får inte alls mycket tid i nyheter och media, en liten notifikation bara sen släpps det och det diskuteras väldigt lite. När det väl diskuteras leder det inte till någon verklig lösning och dessutom censureras mycket information bland annat genom att sätta etiketter på det som gör det till tabu att överhuvudtaget prata om. Totalt omöjligt att hitta lösningar på problem när man inte ens får diskutera dom öppet.
Jag är övertygad om att det är gjort på detta sätt för att vi ska behålla vårt sätt att leva och inte kunna förändra det, det finns väldigt stora internationella intressen att ha en kommersiell business inte bara i Sverige utan hela världen. Tyvärr är denna konsumtion som gynnar dessa företag på bekostnad av oss människor som får betala ett dyrt pris med vår hälsa, speciellt barnen och naturen som jag ser är totalt oskyldiga i detta.
Att vuxna lever som dom gör och förstör sin hälsa är deras eget ansvar men att vi förstör barnen, djuren och naturen tycker jag är svårt att acceptera. Ibland undrar jag hur mycket diagnoser man hade kunnat sätta på dagens samhälle, jag anser att det finns brist på empati, känslokyla, självcentrering och ohållbara beteendemönster vilket jag tror fler än jag ser och känner.
Jag anser att mänskligheten befinner sig i en mycket kritisk fas i vår utveckling och vi har aldrig varit så här destruktiva som vi nu är eller mått så dåligt som vi gör med över 1 miljon svenskar som hämtar ut antidepressiva läkemedel, över 10%. Ändå finns det folk som anser att vi är lyckligare nu än någon gång tidigare, jag har svårt att förstå det perspektivet. Detta är enligt mig styrt och vi har inte bara ”råkat” gå fel utan detta är noga planerat under en lång tid och denna utveckling har kunnat ske tack vare grov korruption med hjälp av bland annat vapen, hemligheter, censur och kontroll.
Detta tycks normaliseras i hög grad – nästan som om det är en förväntad egenskap hos den ”goda samhällsmedborgaren”. Många idag verkar tro att vara en ansvarsfull vuxen innebär att jobba så mycket man orkar, ha hus, bilar och så mycket andra materiella tillgångar, det verkar vara ett tecken på att man är vuxen och ansvarsfull. För mig är detta en oansvarig och ohälsosam livsstil, inte bara för sig själva men framför allt för sina barn och vår natur är den helt ohållbar. Även här på forumet tror många att dom är vuxna för att dom jobbar mycket, betalar skatt och äger mycket saker. Det har gått så pass långt i denna ohälsosamma utveckling att man är konstig om man inte lever efter detta konsumerande. Man ”ska” jaga dessa tillfälliga dopamin kickar, det är meningen med livet till och med.
Vi ska konsumera och få så många dopamin kickar som möjligt för sen ”dör vi och allt blir svart”. Det är en väldigt begränsad världsuppfattning som är förödande för naturen men som folk inte verkar bry sig om för att det blir svart när dom dör. Detta är, enligt mig, en väldigt självcentrerad syn på livet och ett sätt att leva som riskerar att bli ohållbart både för individen och för omvärlden. I vårt samhälle finns beteenden som kan uppfattas som brist på empati eller hänsyn till andra, och även om dessa mönster blivit normala betyder det inte nödvändigtvis att de är hälsosamma. När sådana beteenden förstärks av strukturer i samhället påverkar det såklart oss alla och vår framtid.
Jag menar att företag styrs utifrån ekonomiska vinstmål där mänsklig hälsa och välmående inte alltid prioriteras. När ett helt samhälle och till och med världen i hög grad anpassas efter ekonomiska intressen, riskerar vi att få en utveckling som känns kall och osympatisk. Jag tycker att vi nu lever i just en sådan värld.
För mig är det självklart att människors hälsa, och särskilt barns hälsa, måste komma först. Att detta hamnar i skymundan till förmån för vinstintressen upplever jag som ett allvarligt problem.
Jag tycker det är oroande när företag och makthavare driver en utveckling där vinster och tillväxt prioriteras, trots att det sker på bekostnad av hållbarhet och mänskligt välmående. I vissa sammanhang (t.ex. Klaus Schwab/WEF:s visioner om att vi ska ”inte äga något men vara lyckliga”) framställs det som en framtid där vi alla ska anpassa oss, medan de som redan har makt och resurser inte verkar behöva förändra sin livsstil i samma utsträckning. Jag tycker att det är väldigt svårt att försvara en sådan framtidsvision.
Att folk kan låta detta ske förstår jag bara genom att många verkar prioritera snabba belöningar framför långsiktigt välmående. Var empatin finns hos dom vet jag inte, ibland kan det verka som om empatin inte får så stort utrymme överhuvudtaget. Man ska ha så mycket saker som möjligt, då har man "lyckats i livet”, sen att världen inte mår bra det är inte deras bekymmer. Att inte hela världen kan leva som väst gör eftersom det totalt hade kollapsat vår planet spelar för dessa människor ingen roll. Vi ska leva så här sen får större delen av jordens befolkning leva i fattigdom. För mig är det svårt att förstå detta sätt att leva och tänka, särskilt ur ett empatiskt perspektiv. Ok, om vi i Sverige hade varit helt självförsörjande oberoende av material eller produkter från andra länder så hade jag kunnat förstå det. Om vi här hemma hade haft ett väl fungerande system där vår konsumtion gick runt med vårt ekosystem och vår miljö och vår befolkning mådde bra fysiskt, psykiskt och känslomässigt, inga problem alls. Så ser dock inte vår situation ut, jag tror många kan bli överraskade när verkligheten visar sig se annorlunda ut .
Det får mig att undra: är vi människor så beroende av prylar, underhållning och distraktioner att vi accepterar detta utan större motstånd? Har konsumtionen blivit en form av beroende där vi även drar in våra barn?
Hur ser ni på detta?
Vad är syftet med denna konsumtionskultur, behöver vi verkligen den?
Är dagens konsumtionskultur hållbar för alla?
Vem har sagt att det är ok att leva som vi gör, är det att vi är infödda och har svårt att se utanför det?
Någon som ser andra alternativ att leva på?
Är det någon som helt och hållet tycket att dom förtjänar att leva så här?
Men mest av allt, är det värt priset att leva som vi gör?