__________________
Senast redigerad av Iq32 2025-08-31 kl. 20:32.
Senast redigerad av Iq32 2025-08-31 kl. 20:32.
__________________
Senast redigerad av Mrkubler 2025-08-31 kl. 20:39.
Senast redigerad av Mrkubler 2025-08-31 kl. 20:39.
Citat:
Jag vill ju inte dock? Och vill definitivt inte ha någon laro eller är i behov av det. Jag vill ha 0 substanser och ett genuint nyktert liv. Jag kan förstå om du utgår från att jag bara vill knarka att du skriver som du gör, men du ska bara veta vilka brister det finns inom soc & myndigheter och korruption för dom som faktiskt söker hjälp av dom aktivt själv och ej får någon hjälp och jag hoppas du aldrig själv blir drabbad.
Förstår att det är svårt att tro att någon med ”missbruk” inte vill knarka, men om du genuint lyssnar på vad jag skrivit utan förutfattade meningar tror jag att det är uppenbart att jag inte har något intresse av att köra vidare något missbruk, utan snarare är ärlig och vill ta tag i mitt liv, och har bara svårigheter att hantera vissa nya svåra situationer i mitt liv, men har ett öppet sinne och skriver här för jag faktiskt tror folk utan missbruksproblematik kan bistå mig med något sunt!
Många här har ägnat tid att ge genuina tips och det uppskattar jag och tar till mig.
__________________
Senast redigerad av Mrkubler 2025-08-31 kl. 20:47.
Senast redigerad av Mrkubler 2025-08-31 kl. 20:47.
Citat:
Ilska bygger upp mer ilska. Dvs ju mer du är arg, ju mer arg kommer du att bli.
Under hela mitt liv har jag ALDRIG varit utåtagerande eller någon som lätt blir retlig av mig. Jag brukar vara en väldigt optimistisk, glad människa som tycker om mitt arbete, familj, intressen, mm.
Just nu befinner jag mig i en situation där jag i 6 månader sitter på tvångsvård pga missbruk.
Jag får ingen vård, som jag FAKTISKT vill ha för mitt missbruk, och är enbart förvarad.
Jag medger att när det kommer till att bli mer ”tålmodig” och insikten att man inte kan få som man vill alla gånger har varit lärorika läxor för livet.
Just nu har jag suttit 1/2 månad av tvångsvården.
Jag saknar förstås mitt arbete (är sjukskriven åtminstone så kunde vart värre), är arg på mig själv över faktumet att jag är själv ansvarig till att jag är där jag är, liksom besviken. Jag förtjänade definitivt och behövde en hård konsekvens.
MEN vid detta laget är det mer eller mindre tortyr, som att sitta som ett djur i en bur. Inget privat liv, möjlighet ut på saker, någon form utav psykiatrisk eller återfallsprevention vård, utan blir enbart given mat, och en säng att sova i mer eller mindre.
För att hantera isoleringen från omvärlden tränar jag varje dag för att få utlopp.
Men jag känner för varje dag hur jag bygger starka saker som Hat, vrede, ilska, och aggressiva beteenden i form av att jag fysiskt vill förstöra allt runt omkring, något som jag inte kan känna igen med mig själv.
Jag är arg dygnet runt, försökt träna, meditera, prata med någon jag litar på, bla bla bla, men det enda jag känner som börjar hjälpa är bokstavligen att skrika som en dåre eller förstöra något föremål.
Jag retar mig på bokstavligen ALLT numera, och har inte tålamod alls längre utan lär gå undan och isolera mig för att inte förvärra min situation.
Mitt blodtryck är konstant högt, får huvudvärk av att jag konstant är arg, och är väl mest bara att jag som inte verkar kunna ACCEPTERA faktumet att jag inte kan göra någonting åt detta, utan lär sitta av tiden, men eftersom jag VILL ändra mitt liv, och går utan vård, så är jag så otroligt HATISK mot hela konceptet med denna ”tvångsvård” då ”vård” är utebliven.
Itu med detta känner jag mig maktlös, vilket jag fruktar börjar väcka något i mig jag inte trodde jag hade. Jag förstår själv att denna ilska är över att jag känner mig rädd att jag inte får ut någonting bra av detta eller får hjälp, och kommer gå ner mig mer under denna tid, ta återfall när jag kommer ut, och mest sannolikt bara avsluta mitt liv om det blir ohanterligt, för jag pallar inte fler år av missbruk, utan snabbar hellre isåfall på processen än att sakta döda mig själv.
Vad i helvete ska man göra? Enbart konstruktiva och faktiska seriösa svar tack.
Just nu befinner jag mig i en situation där jag i 6 månader sitter på tvångsvård pga missbruk.
Jag får ingen vård, som jag FAKTISKT vill ha för mitt missbruk, och är enbart förvarad.
Jag medger att när det kommer till att bli mer ”tålmodig” och insikten att man inte kan få som man vill alla gånger har varit lärorika läxor för livet.
Just nu har jag suttit 1/2 månad av tvångsvården.
Jag saknar förstås mitt arbete (är sjukskriven åtminstone så kunde vart värre), är arg på mig själv över faktumet att jag är själv ansvarig till att jag är där jag är, liksom besviken. Jag förtjänade definitivt och behövde en hård konsekvens.
MEN vid detta laget är det mer eller mindre tortyr, som att sitta som ett djur i en bur. Inget privat liv, möjlighet ut på saker, någon form utav psykiatrisk eller återfallsprevention vård, utan blir enbart given mat, och en säng att sova i mer eller mindre.
För att hantera isoleringen från omvärlden tränar jag varje dag för att få utlopp.
Men jag känner för varje dag hur jag bygger starka saker som Hat, vrede, ilska, och aggressiva beteenden i form av att jag fysiskt vill förstöra allt runt omkring, något som jag inte kan känna igen med mig själv.
Jag är arg dygnet runt, försökt träna, meditera, prata med någon jag litar på, bla bla bla, men det enda jag känner som börjar hjälpa är bokstavligen att skrika som en dåre eller förstöra något föremål.
Jag retar mig på bokstavligen ALLT numera, och har inte tålamod alls längre utan lär gå undan och isolera mig för att inte förvärra min situation.
Mitt blodtryck är konstant högt, får huvudvärk av att jag konstant är arg, och är väl mest bara att jag som inte verkar kunna ACCEPTERA faktumet att jag inte kan göra någonting åt detta, utan lär sitta av tiden, men eftersom jag VILL ändra mitt liv, och går utan vård, så är jag så otroligt HATISK mot hela konceptet med denna ”tvångsvård” då ”vård” är utebliven.
Itu med detta känner jag mig maktlös, vilket jag fruktar börjar väcka något i mig jag inte trodde jag hade. Jag förstår själv att denna ilska är över att jag känner mig rädd att jag inte får ut någonting bra av detta eller får hjälp, och kommer gå ner mig mer under denna tid, ta återfall när jag kommer ut, och mest sannolikt bara avsluta mitt liv om det blir ohanterligt, för jag pallar inte fler år av missbruk, utan snabbar hellre isåfall på processen än att sakta döda mig själv.
Vad i helvete ska man göra? Enbart konstruktiva och faktiska seriösa svar tack.
Jag känner mig skitarg själv faktiskt. Min ena syster triggade mig rätt grovt när hon skulle börja spela offer och påstå att hennes liv varit minst lika svårt som mitt och att hon skulle ha lidit hela tiden genom sitt missbruk som om hon inte alltid varit en känslolös människa som saknar medkänsla och normala reaktioner. Jag har haft det svårt på riktigt. Hon vaöde att knarka och var knappast i närheten av att må lika dåligt som jag gjorde utan hade inga som helst problem att dumpa hushåll, varn och hund på mog medan jag klättrade på väggarna av svår psykisk ohälsa och alkoholmissbruk som innebar att jag blev nykter för att bli den enda omkring hennes barn som var det. Lämnade dem en gång och drack några glas vin och sedan låg det knark på barnrummet vilket jag upptäckte först dagen efter och då låtit barnet leka på sitt rum ensam utan översyn tills det kom tultande med ett körkort i munnen
Jag förstår att jag inte blivit beroende av alkohol men hade abstinens av att sluta dricka så jag tog alla möjliga svårigheter och var knappast blind, jag såg likgiltigheten eftersom jag levde mitt i den som den enda kännande, normalfungerande människan. En gång när slöddrena drog ut hade de sönder ett vinglas innan och städade upp. Dagen därpå hann jag inse att något var galet när ungen tultade omkring med något i munnen som for runt och reagerade blixtsnabbt. Då var det en stor glasbit barnet sög på för att kanske rödvinet smakat gott. Hela skärvan i munnen och hade det svalt hade halsen skurits sönder. Gått två veckor kanske och jag är fortfarande förbannad när jag tänker på all skit mina hemska familjemedlemmar gjort och det blir inte bättre av att tänka på dem. Brutit kontakten med ytterligare 2 och har 1 kvar som jag bara känner för att be dra åt helvetet. Hade jag varit våldsam då hade jag faktiskt nitat min syster eller mamma eller någon av dårarna jag delar blodsband med. Det är tillräckligt mycket skit för att vem som helst hade dragit en knytnäve i ansiktet på någon av dem.
Konstigt nog så struntar mina husdjur i att jag kokar inombords så jag har nog kommit långt ändå. De ignorerar helt mitt humör. Nu går jag inte omkring och skriker eller slår i saker, givetvis inte. Jag har inte haft psykisk ohälsa på åratal menjag blir förbannad bara av påståendet att jag inte skulle ha rätt i att anse att det varit särskilt svårt för min del eller att jsg inte kämpat mer än andra. Att jag slutade dricka berodde ganska självklart också på att jag var den som aldrig varit avtrubbad.
Det finns inga tips om hur man bryter ilska. Men idag så var jag riktigt arg och tog långpromenaden med hunden som vill leka på vissa ställen vilket jag inte alltid vill och började springa därför för att han ska tycka att det är kul istället för att envisas med att vilja gå "där det annars är kul" då hans lek består av att skutta runt och komma på inkallni g och bli klappad ungefär. Var inte många hundra meter jag sprang sammanlagt men jag insåg att jag inte var arg efter att ha sprungit de olika stycken jag behöver göra det för att hålla hunden motiverad när han annars kommer försöka få sin vilja igenom (hundpromenaderna är trots allt hans livsglädje och höjdpunkterna varje dag).
Jag har funderat på att börja löpa och får väl se om jag gör det. Har lite fysiska problem men mot stark vrede fungerar det tydligen att springa.
Det sägs att man ska springa om man har psykisk ohälsa för att man inte kan tänka på det som upptar ens negativa tankar, medan man springer. Det är problemet med att du styrketränar. Du hinner hela tiden med tankarna utan att få upp flåset och tvinga dig att istället fokusera på att inte slå ihjäl dig medan du springer.
Vettetusan men om jag fortsätter känna vrede så blir det väl till att köpa joggingskor. Hunden blir lycklig då iallafall 🏃♀️
Om du sitter inlåst utan att ens kunna springa överhuvudtaget kanske du kan dansa istället.
Citat:
Ilska bygger upp mer ilska. Dvs ju mer du är arg, ju mer arg kommer du att bli.
Jag känner mig skitarg själv faktiskt. Min ena syster triggade mig rätt grovt när hon skulle börja spela offer och påstå att hennes liv varit minst lika svårt som mitt och att hon skulle ha lidit hela tiden genom sitt missbruk som om hon inte alltid varit en känslolös människa som saknar medkänsla och normala reaktioner. Jag har haft det svårt på riktigt. Hon vaöde att knarka och var knappast i närheten av att må lika dåligt som jag gjorde utan hade inga som helst problem att dumpa hushåll, varn och hund på mog medan jag klättrade på väggarna av svår psykisk ohälsa och alkoholmissbruk som innebar att jag blev nykter för att bli den enda omkring hennes barn som var det. Lämnade dem en gång och drack några glas vin och sedan låg det knark på barnrummet vilket jag upptäckte först dagen efter och då låtit barnet leka på sitt rum ensam utan översyn tills det kom tultande med ett körkort i munnen Jag förstår att jag inte blivit beroende av alkohol men hade abstinens av att sluta dricka så jag tog alla möjliga svårigheter och var knappast blind, jag såg likgiltigheten eftersom jag levde mitt i den som den enda kännande, normalfungerande människan. En gång när slöddrena drog ut hade de sönder ett vinglas innan och städade upp. Dagen därpå hann jag inse att något var galet när ungen tultade omkring med något i munnen som for runt och reagerade blixtsnabbt. Då var det en stor glasbit barnet sög på för att kanske rödvinet smakat gott. Hela skärvan i munnen och hade det svalt hade halsen skurits sönder.
Gått två veckor kanske och jag är fortfarande förbannad när jag tänker på all skit mina hemska familjemedlemmar gjort och det blir inte bättre av att tänka på dem. Brutit kontakten med ytterligare 2 och har 1 kvar som jag bara känner för att be dra åt helvetet. Hade jag varit våldsam då hade jag faktiskt nitat min syster eller mamma eller någon av dårarna jag delar blodsband med. Det är tillräckligt mycket skit för att vem som helst hade dragit en knytnäve i ansiktet på någon av dem.
Konstigt nog så struntar mina husdjur i att jag kokar inombords så jag har nog kommit långt ändå. De ignorerar helt mitt humör. Nu går jag inte omkring och skriker eller slår i saker, givetvis inte. Jag har inte haft psykisk ohälsa på åratal menjag blir förbannad bara av påståendet att jag inte skulle ha rätt i att anse att det varit särskilt svårt för min del eller att jsg inte kämpat mer än andra. Att jag slutade dricka berodde ganska självklart också på att jag var den som aldrig varit avtrubbad.
Det finns inga tips om hur man bryter ilska. Men idag så var jag riktigt arg och tog långpromenaden med hunden som vill leka på vissa ställen vilket jag inte alltid vill och började springa därför för att han ska tycka att det är kul istället för att envisas med att vilja gå "där det annars är kul" då hans lek består av att skutta runt och komma på inkallni g och bli klappad ungefär. Var inte många hundra meter jag sprang sammanlagt men jag insåg att jag inte var arg efter att ha sprungit de olika stycken jag behöver göra det för att hålla hunden motiverad när han annars kommer försöka få sin vilja igenom (hundpromenaderna är trots allt hans livsglädje och höjdpunkterna varje dag).
Jag har funderat på att börja löpa och får väl se om jag gör det. Har lite fysiska problem men mot stark vrede fungerar det tydligen att springa.
Det sägs att man ska springa om man har psykisk ohälsa för att man inte kan tänka på det som upptar ens negativa tankar, medan man springer. Det är problemet med att du styrketränar. Du hinner hela tiden med tankarna utan att få upp flåset och tvinga dig att istället fokusera på att inte slå ihjäl dig medan du springer.
Vettetusan men om jag fortsätter känna vrede så blir det väl till att köpa joggingskor. Hunden blir lycklig då iallafall 🏃♀️
Om du sitter inlåst utan att ens kunna springa överhuvudtaget kanske du kan dansa istället.
Jag känner mig skitarg själv faktiskt. Min ena syster triggade mig rätt grovt när hon skulle börja spela offer och påstå att hennes liv varit minst lika svårt som mitt och att hon skulle ha lidit hela tiden genom sitt missbruk som om hon inte alltid varit en känslolös människa som saknar medkänsla och normala reaktioner. Jag har haft det svårt på riktigt. Hon vaöde att knarka och var knappast i närheten av att må lika dåligt som jag gjorde utan hade inga som helst problem att dumpa hushåll, varn och hund på mog medan jag klättrade på väggarna av svår psykisk ohälsa och alkoholmissbruk som innebar att jag blev nykter för att bli den enda omkring hennes barn som var det. Lämnade dem en gång och drack några glas vin och sedan låg det knark på barnrummet vilket jag upptäckte först dagen efter och då låtit barnet leka på sitt rum ensam utan översyn tills det kom tultande med ett körkort i munnen
Jag förstår att jag inte blivit beroende av alkohol men hade abstinens av att sluta dricka så jag tog alla möjliga svårigheter och var knappast blind, jag såg likgiltigheten eftersom jag levde mitt i den som den enda kännande, normalfungerande människan. En gång när slöddrena drog ut hade de sönder ett vinglas innan och städade upp. Dagen därpå hann jag inse att något var galet när ungen tultade omkring med något i munnen som for runt och reagerade blixtsnabbt. Då var det en stor glasbit barnet sög på för att kanske rödvinet smakat gott. Hela skärvan i munnen och hade det svalt hade halsen skurits sönder. Gått två veckor kanske och jag är fortfarande förbannad när jag tänker på all skit mina hemska familjemedlemmar gjort och det blir inte bättre av att tänka på dem. Brutit kontakten med ytterligare 2 och har 1 kvar som jag bara känner för att be dra åt helvetet. Hade jag varit våldsam då hade jag faktiskt nitat min syster eller mamma eller någon av dårarna jag delar blodsband med. Det är tillräckligt mycket skit för att vem som helst hade dragit en knytnäve i ansiktet på någon av dem.
Konstigt nog så struntar mina husdjur i att jag kokar inombords så jag har nog kommit långt ändå. De ignorerar helt mitt humör. Nu går jag inte omkring och skriker eller slår i saker, givetvis inte. Jag har inte haft psykisk ohälsa på åratal menjag blir förbannad bara av påståendet att jag inte skulle ha rätt i att anse att det varit särskilt svårt för min del eller att jsg inte kämpat mer än andra. Att jag slutade dricka berodde ganska självklart också på att jag var den som aldrig varit avtrubbad.
Det finns inga tips om hur man bryter ilska. Men idag så var jag riktigt arg och tog långpromenaden med hunden som vill leka på vissa ställen vilket jag inte alltid vill och började springa därför för att han ska tycka att det är kul istället för att envisas med att vilja gå "där det annars är kul" då hans lek består av att skutta runt och komma på inkallni g och bli klappad ungefär. Var inte många hundra meter jag sprang sammanlagt men jag insåg att jag inte var arg efter att ha sprungit de olika stycken jag behöver göra det för att hålla hunden motiverad när han annars kommer försöka få sin vilja igenom (hundpromenaderna är trots allt hans livsglädje och höjdpunkterna varje dag).
Jag har funderat på att börja löpa och får väl se om jag gör det. Har lite fysiska problem men mot stark vrede fungerar det tydligen att springa.
Det sägs att man ska springa om man har psykisk ohälsa för att man inte kan tänka på det som upptar ens negativa tankar, medan man springer. Det är problemet med att du styrketränar. Du hinner hela tiden med tankarna utan att få upp flåset och tvinga dig att istället fokusera på att inte slå ihjäl dig medan du springer.
Vettetusan men om jag fortsätter känna vrede så blir det väl till att köpa joggingskor. Hunden blir lycklig då iallafall 🏃♀️
Om du sitter inlåst utan att ens kunna springa överhuvudtaget kanske du kan dansa istället.
Det var väldigt modigt och starkt av dig att dela med dig allt det där! Beklagar verkligen över allt jobbigt du behövt stått ut med.
( Glad att höra att det låter som att du är i en bättre plats i ditt liv nu och låter som du kommit väldigt långt! Jag kan rekommendera dig köpa joggingskor! Jag har faktiskt möjlighet till löpband och gör det varannan dag och under just tiden jag gör det kan jag instämma med att man inte har tid att tänka för man flyger av treadmillen annars! 😅 Det där kring ilska bygger mer ilska känner jag verkligen igen i, jag får väl helt enkelt försöka tvinga mig att försöka släppa ”småsaker” mer så gott jag kan än att haka upp mig på något, för det kan jag vara ärlig med att jag ibland gör, och då kan jag va less på något i timmar… vilket jag fattar själv är sån slöseri på energi egentligen.. nåväl! Man får göra sitt bästa varje dag antar jag.
Citat:
att du är som i klass 2 fängelse kan man säga fast det är en statlig låst institutition för missbrukare, dock ingen behandling. Det kallas ”LVM” ”Lagen om vård av missbrukare” Någon plan har inte upprättats. Jag mer eller mindre bara ”är” i denna lilla yta.
Vi har ingen psykiatrisk hjälp i form av psykolog, psykiatriker, utredningar, eller någonting. Ett läkar besök 1 gång i månaden 😅
Det kallas ”LVM” ”Lagen om vård av missbrukare” Någon plan har inte upprättats. Jag mer eller mindre bara ”är” i denna lilla yta. Vi har ingen psykiatrisk hjälp i form av psykolog, psykiatriker, utredningar, eller någonting. Ett läkar besök 1 gång i månaden 😅
Då är något allvarligt fel. Befinner du dig på SIS-hem? Här är några olika länkar:
https://lagen.nu/1988:870
Citat:
3 § Tvångsvården skall syfta till att genom behövliga insatser motivera missbrukaren så att han eller hon kan antas vara i stånd att frivilligt medverka till fortsatt behandling och ta emot stöd för att komma ifrån sitt missbruk. Lag (2005:467).
https://www.vardochinsats.se/missbru...-i-vissa-fall/
https://www.stat-inst.se/var-verksamhet/missbruksvard/
https://www.socialstyrelsen.se/conte...021-6-7446.pdf
Osv googla
Tänk såhär: Du har nu tid att sätta dig in i LVM, rättigheter/skyldigheter, hur man överklagar, genomförandeplaner, olika terapier m.m Hur beskriver stället du är placerad på sitt arbete? Hemsidan. Motsvarar det vad som händer i praktiken?
Bli expert på vad LVM innebär, därefter kan du hjälpa andra. Fattar du? Börja läs, skaffa kunskaper. Vem är din kontaktperson? Kunskap är nyckeln. Försök hitta någon därinne du kan bolla med.
Edit
Citat:
så snart som möjligt ska den övergå i öppnare former utanför institutionen, så kallad § 27-vård. Vården kan då fortsätta på ett öppet behandlingshem, i familjehem eller genom att personen deltar i öppenvårdsprogram. Den genomsnittliga vårdtiden inom LVM är drygt fyra månader.
__________________
Senast redigerad av skoputs 2025-08-31 kl. 23:59.
Senast redigerad av skoputs 2025-08-31 kl. 23:59.
Citat:
Tack. Vet dock inte om det har med mod att ösa ur sig det man vill ha ur systemet men jag har lärt mig att tystnad och ilska är sämre för hälsan. Kanske inte jättemycket sämre men ändå.
Det var väldigt modigt och starkt av dig att dela med dig allt det där! Beklagar verkligen över allt jobbigt du behövt stått ut med. ( Glad att höra att det låter som att du är i en bättre plats i ditt liv nu och låter som du kommit väldigt långt!
Jag kan rekommendera dig köpa joggingskor! Jag har faktiskt möjlighet till löpband och gör det varannan dag och under just tiden jag gör det kan jag instämma med att man inte har tid att tänka för man flyger av treadmillen annars! 😅 Det där kring ilska bygger mer ilska känner jag verkligen igen i, jag får väl helt enkelt försöka tvinga mig att försöka släppa ”småsaker” mer så gott jag kan än att haka upp mig på något, för det kan jag vara ärlig med att jag ibland gör, och då kan jag va less på något i timmar… vilket jag fattar själv är sån slöseri på energi egentligen.. nåväl! Man får göra sitt bästa varje dag antar jag.
( Glad att höra att det låter som att du är i en bättre plats i ditt liv nu och låter som du kommit väldigt långt! Jag kan rekommendera dig köpa joggingskor! Jag har faktiskt möjlighet till löpband och gör det varannan dag och under just tiden jag gör det kan jag instämma med att man inte har tid att tänka för man flyger av treadmillen annars! 😅 Det där kring ilska bygger mer ilska känner jag verkligen igen i, jag får väl helt enkelt försöka tvinga mig att försöka släppa ”småsaker” mer så gott jag kan än att haka upp mig på något, för det kan jag vara ärlig med att jag ibland gör, och då kan jag va less på något i timmar… vilket jag fattar själv är sån slöseri på energi egentligen.. nåväl! Man får göra sitt bästa varje dag antar jag.
Varför är du arg? Jag minns ett gammalt citat jag hörde som barn som fastnade, åtminstone innebörden av att under hatet vilar smärtan.
Citat:
“I imagine one of the reasons people cling to their hates so stubbornly is because they sense, once hate is gone, they will be forced to deal with pain.” James Baldwin
Ibland är människor arga, av sorg. Ibland är hat ett sår av smärta.
Människor tänker sällan på det, arga människor har oftast lidit mer än de som gråter för att de vet att de kommer få tröst.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
