Kan man nå total inre kontroll, oavsett yttre omständigheter?

Lobotomi är svaret och lösningen på din fråga.

Jag går ofta och funderar på om det verkligen går att nå en punkt i livet där det yttre inte längre spelar någon avgörande roll för hur man mår. Att man har så stark kontroll över sitt inre att det inte gör någon skillnad var man bor, hur mycket pengar man har, vilken status man har i samhället eller vilka svårigheter som dyker upp.

I teorin känns det som en vacker tanke: att man kan bygga en sådan förståelse för sig själv och sina känslor att omständigheterna inte längre styr ens välmående. Att det egentligen bara är "i huvudet" allting sitter, och att världen runt omkring oss mest är en kuliss.

Men samtidigt undrar jag om det inte är just en illusion. För det är lätt att tänka så länge man lever i hyfsat trygga förhållanden, har tak över huvudet, mat på bordet och viss stabilitet i livet. Frågan är vad som händer om man hamnar i en situation där det materiella verkligen faller – arbetslöshet, fattigdom, sjukdom eller att förlora något grundläggande som trygghet. Är man fortfarande lika oberörd då? Eller upptäcker man plötsligt att man inte hade så bra koll på sig själv som man trodde?

Det jag försöker förstå är om det går att veta när man faktiskt har nått en inre balans som står över det yttre, eller om det alltid finns en risk att man lurar sig själv. Är det möjligt att bli så stark inombords att det yttre faktiskt bara blir en liten detalj, eller är människan alltid ofrånkomligt bunden till sina omständigheter?

Vad i helvete är det ni håller på med egentligen? Av flera tusen civilisation menar ni att jag har något att lära mig av indier av alla folkslag? Dessutom snackar en av er om meditation? Så någon som funderar på det jag funderar på och som har nått en sådan intellektuell nivå behöver meditation? Vad fan är det jag läser egentligen? Har ni ens svarat i rätt tråd?

Jag går ofta och funderar på om det verkligen går att nå en punkt i livet där det yttre inte längre spelar någon avgörande roll för hur man mår. Att man har så stark kontroll över sitt inre att det inte gör någon skillnad var man bor, hur mycket pengar man har, vilken status man har i samhället eller vilka svårigheter som dyker upp.

I teorin känns det som en vacker tanke: att man kan bygga en sådan förståelse för sig själv och sina känslor att omständigheterna inte längre styr ens välmående. Att det egentligen bara är "i huvudet" allting sitter, och att världen runt omkring oss mest är en kuliss.

Men samtidigt undrar jag om det inte är just en illusion. För det är lätt att tänka så länge man lever i hyfsat trygga förhållanden, har tak över huvudet, mat på bordet och viss stabilitet i livet. Frågan är vad som händer om man hamnar i en situation där det materiella verkligen faller – arbetslöshet, fattigdom, sjukdom eller att förlora något grundläggande som trygghet. Är man fortfarande lika oberörd då? Eller upptäcker man plötsligt att man inte hade så bra koll på sig själv som man trodde?

Det jag försöker förstå är om det går att veta när man faktiskt har nått en inre balans som står över det yttre, eller om det alltid finns en risk att man lurar sig själv. Är det möjligt att bli så stark inombords att det yttre faktiskt bara blir en liten detalj, eller är människan alltid ofrånkomligt bunden till sina omständigheter?