Arbetsvärde vs förbättringar

Jag vill höra det detaljerat från dig då frågeställningen är svag.

Trådstarten skulle jag säga är extremt tydlig.
Borde vara helt omöjligt att inte förstå vad som efterfrågas.

Men det är klart att man måste ju läsa orden i trådstarten.

Förklara nu. Vem bestämmer på företaget?
Är det dom anställda?

Det har inget som helst med vad som diskuteras att göra.

Läs trådstarten. Du har inte gjort det. Läs alla orden. Du kan inte strunta i hälften.

Den dagen du lyckas läsa trådstarten så kommer du förstå.

Den sista punkten är knepigast. Arbetsvärdelära är i praktiken ett filosofiskt begrepp som klassiska ekonomer använde. Men att koppla den till priser i den verkliga världen var det aldrig nån som lyckades med. Kallas för transformationsproblemet.

Om varan produceras enbart med arbetstid och inget kapital så går det nog inte. T ex massage.

Men säg att man producerar med maskiner. Då är arbetsvärdebidraget ifrån de anställda till varans pris ringa då maskiner gör jobbet. Maskinens värde ges av arbetstiden för att tillverka den vilket går in i varans pris. Även här är det knepigt och tror inte att det finns nån vettig koppling i hur det går till. Kanske det skapas nåt utrymme här som kan återinvesteras?

OK. Tackar.


Ja. det finns tre frågeställningar.

Man kan tänka sig att det finns en valuta ArbetsVärde, AV. Och alla arbetande avlönas med AV. Och så har en överhet fastställt hur mycket AV olika arbetsuppgifter motsvarar. (Det skulle kunna innebära att olika arbetsuppgifter har olika AV, och det skulle en del knorra över, som ojämlikt).

Och för arbetsuppgifter med försumbar kapitalkostnad så skulle då priset tillkund bli ungefär lönen för den som gör jobbet.

Men då har vi en fråga om arbetsledning. Arbetsledaren producerar ingen t ex massage. Men utför defacto arbetsuppgifter. I verkligheten skulle kunden behöva betala AV dels för utföraren men också ett påslag för arbetsledning.

Här skulle då någon som skribenten MaleFeministWeasel kunna skrika om att företaget/kolchosen stjäl av arbetaren/massören iom att kunden betalar mer AV än vad massören får.

Sedan kanske arbetaren/massören håller till i en lokal som kostar. T ex i underhåll/reparationer mm. Målaren utför ett arbetsvärde som någon måste betala. Om företaget/kolchosen betalar måste dom ta ut det av kunden.

Vi landar då i:

Pris = arbete + arbetsledning + driftskostnader.

Så även utan kapitalkostnad så uppstår ett påslag som kunden betalar utöver vad arbetaren får i ersättning.

Vidare har vi då kapitalkostnad. Eller kapitalslitage.
Om vi har en t ex en kolchos i jorbrukssektorn så har den rimligen ett kapital och slitage på kapitalet.
Verktygen och byggnaderna håller inte för evigt. Nyköp blir nödvändigt med tiden.

Vi lägga till kapitalslitage:

Pris = arbete + arbetsledning + driftskostnader + kapitalslitage.


Vidare så kanske någon överhet högsta sovjet eller så har utgifter för vissa nationella kostnader. Så som en arme. På något sätt behöver överheten ta ut ersättning så dom kan betala soldaterna AV.

Vi lägga till en form av företagsskatt:

Pris = arbete + arbetsledning + driftskostnader + kapitalslitage + företagsskatt.

Slutligen kommer vi då till frågan i trådstarten. Hur betalas investeringskostnader. Där dessa dessutom kanske bara går ned i sopnedkastet om iden bakom investeringen inte var bärkraftig.

Man kan ta ut det av kunden så här:

Pris = arbete + arbetsledning + driftskostnader + kapitalslitage + företagsskatt + vinst.

Där vinst här får betyda kapitaluppbyggnad som kan användas till investeringar.
Man kan notera att här sitter då kunden med risken att kolchosen använder kapitalet dels förnuftig dels kompetent. Kolchosen har dock inga incitament att använda kapitalet på något rationellt, effektivt sätt. Det finns inga incitament att bygga upp kompetens.


Vi kan se att vid kapitalism blir det:

Pris = arbete + arbetsledning + driftskostnader + kapitalslitage + företagsskatt + vinst.

Dvs precis samma.
Bara den skillnaden att vid kapitalism är det inte kolchosen som sitter på kapitalet och beslutar om det, utan en kapitalist.
Kapitalisten har dock starka incitament att använda kapitalet effektivt och rationellt. Eftersom det är kapitalisten som sitter på risk och förtjänst.

Kapitalisten har incitament att göra driften mer rationell och kunna minska ned kostnaderna associerade med arbetsledning + driftskostnader + kapitalslitage. Dvs det kapitalisten kan påverka.
Det slutar i att skillanden är vem som står för kapital och risk samt incitament till rationell drift och kompetenta investeringar.

Vid arbetsvärdesresonemanget, utan kapitalister, så är det kunden som står för kapitalet men kunden har ingen möjlighet att påverka hur kundens inbetalade kapital används.

1. Arbetsvärde kan ses som ett försök att uppskatta ett rättvisande värde baserat på arbetet som har utförts. Det är en teori men måste inte vara den enda teorin som "gäller". Det är inte en religion. Jämför med bruksvärde som vi har för hyresrätter. Det är ingen absolut eller perfekt sanning men vi kan använda principen trots detta.

Det uppskattade atbetsvärdet eller bruksvärdet måste inte vara synonymt med pris. Bruksvärdet för hyresrätter är inte en prislista utan avser att sätta ett rimligt intervall för hyror. Vi skulle t.ex. kunna bestämma att vi sätter ett pris som är 15% högre än arbetsvärdet som går till en underhålls- och utvecklingsfond eller en statlig organisation. Beroende på hur mycket överskott vi producerar kan den andelen växa eller minska. Huvudsaken är ju att människor först kan äta och bo någonstans.

2. Alternativ lösning: Om allt ägs gemensamt då är ju det kommunism eller i närheten av kommunism. I kommunism har man planekonomi och då kan man planera att man ska jobba mer med AI-utveckling än TV-utveckling. Man behöver inte nödvändigtvis kapital då, utan då handlar det mer om hur man prioriterar vad folk ska arbeta med. Man stuvar helt enkelt om arbetsfördelningen vid behov. Kapital behövs ju mer i privat sektor där den som vill bygga en fabrik själv behöver kapital för att köpa material och betala arbetare. Men det kan ju staten redan göra om den fungerar väl och den kan producera både utbildad arbetskraft och ett överskott av material. Samt den har kanske en omställningsfond och en fond för teknikutveckling o dyl. Det är väl egentligen inte konstigare än att många företag sparar sitt överskott för framtida investeringar.

3. Socialism förbjuder inte andra kreativa lösningar om det skulle bli nödvändigt.

Snarare tvärtom. Om jag köper en Volvo då har ju jag som kund ingen möjlighet att påverka hur Volvo ska investera sitt överskott. Men om staten äger Volvo då har jag den möjligheten, förutsatt att samhället har ett fungerande politiskt system där folket får delta i besluten om samhällets prioriteringar. T.ex: ska vi bygga en ny bilfabrik, en ny robotfabrik eller ska vi sparka 2000 arbetare och betala ur aktivitetsersättning för att de ska spela Xbox? Det går ju att göra så, men det är förmodligen inte det man väljer om möjligheten finns att välja ett mer produktivt alternativ.

Tackar för kommentarer.

1.
A) Arbetsvärdesteorin kan rimligen rättfärdigas på olika sätt.
B) Den blir något av en religion, för det är den som kommer att gälla. Gäller den går det inte att göra avsteg.
C) Jo, priset blir arbetsvärdet. Och de som producerar arbetsvärde kommer kunna köpa/konsumera för arbetsvärde motsvarande de producerar. Dvs producerar du 100 arbetsvärden per dag så kommer du kunna köpa/konsumera för 100 arbetsvärden.

2. Nej, där försöker du dela ut konsumtion där produktion saknas.
Du kan bara dela ut konsumtion motsvarande den produktion som finns.
Och det är de arbetare som producerar som kommer förfoga över all konsumtion. Ingen annan kommer ha någon konsumtionsrätt.

Ska du dela ut konsumtionsrätt till utvecklare eller bidragstagare mm måste du ha en överhet som stjäl konsumtionsrätt av arbetarna. Och det är inte i enlighet med arbetsvärdesteorin.

Dvs med arbetsvärdesteorin ser inte jag någon möjlighet för produktutveckling. Det blir en permanent stagnation. Ungefär som Nordkorea (även om dom inte kör med arbetsvärde).

3. Frågan gällde arbetsvärdesteorin. Inte socialsim.

Vid kapitalism/liberalism är kunderna som bestämmer genom att allokera sin konsumtion. Producenterna har bara att rätta sig efter kunderna. Den som inte gör det går i kk och ägarna förlorar allt.

Nog måste du väl vara medveten om att företag har utvecklat produkter som kunderna inte gillat och därmed inte köpt i tillräckligt omfattning och företagen fått lägga ned produkterna och ägarna får ta svidande förluster.

Ibland är det som att ni till vänster inte riktigt förstår vilka enorma utvecklingskostnader som ägarna måste riskera när de investerar i utveckling. Är det så att ni aldrig sätter er in i ägarnas situation?

Nej, teorin är inte en religion. Därför kan man sätta priset högre än det uppskattade arbetsvärdet och då får man in kapital.

Konsumtion kan delas ut med konsumtionskrediter, t.ex matkuponger eller pengar. Obs. Jag föredrar inte matkuponger, jag säger bara att det går att dela ut matkuponger inom marxistisk teori. I USA som väl du gillar, delar de ut matkuponger till de som inte kan köpa mat själva. Men du hävdar ändå att det inte går?

Enligt ditt resonemang är LAKB:s gruvor omöjliga. Men de finns ju och de tjänar mycket pengar. I Norge tjänar de ännu mer pengar med sin olja. Och vinsterna delas ut till folket. Då går det ju att ha gemensamt ägd produktion.