Jag ska försöka att summera det helvetet som jag har levt i de senaste fem åren så gott jag kan. Från 2018 till runt maj 2020 så arbetade jag och studerade 100% med extremt höga krav på mig själv, på detta så tränade jag även styrketräning på hög nivå fem dagar i veckan och levde en typisk kroppsbyggares livsstil. Jag mådde bra av att leva såhär, men i början av 2020 så sa min kropp ifrån allt mer och mer i form av ångest, minskad stresströskel och sömnproblem, vilket jag tidigare aldrig hade haft, så jag kraschade rätt hårt och fick sjukskriva mig i några månader.
Under 2020 så tog jag mig an allt mindre och minskade kraven på mig själv, men ångestproblematiken kvarstod och även sömnproblemen, även om de hade blivit snäppet bättre mot hösten och vintern. Min ångest hade helt enkelt satt sig på sömnen, där rädslan för att inte kunna sova resulterade i just det, vilket bara blev värre och värre, då sömnbristen gav ångest, panikattacker, förstörde min träning samt min glada och positiva personlighet.
I början av 2021 så blev jag satt på rävgiftet Citlopram och Mirtazapin, vilket efter bara någon veckas bruk gav mig den mycket sällsynta permanenta neurologiska störningen visual snow syndrome. Detta gav mig en uppsjö med synstörningar (som att leva i en pixlig/brusig 480p värld) med visual snow, efterbilder, sjukt mkt floaters och blue field entopic phenomena, ljuskänslighet, tracers, dubbelsyn/ghosting, tinnitus, kronisk derealization (det värsta av allt jag fick) och en rad andra symtom.
När jag fick detta så skiftades dock all min ångest och tankar till detta och jag sov faktiskt helt okej. Efter ett par månader så fick jag prova den antiepileptiska medicinen Lamotrigin, då den har visat sig kunna minska symtomen för vissa, vilket den tack och lov gjorde för mig. Den tog bort 90% av derealisationen, det konstiga trycket i skallen som jag fick, minskade tinnitusen och intensiteten av synstörningarna med runt 40%. Så jag kunde nu börja jobba 75% igen efter ca 3 månader liggandes i soffan. Men det tog bara några veckor efter att den kickade in som min vidriga sömnångest kom tillbaka som ett brev på posten.
Så från maj 2021 till april 2023 så tror jag att jag sov för lite säkert 50-60% av alla nätter (4-6 timmar) och jag var ett nervvrak, både p.g.a. sömnbristen och min neurologiska störning. Men detta var bara starten på min resa, för i maj 2023 så slutade min Lamotrigin att fungera (byggde tolerans) och hela mitt liv fallerade igen. Så vi provade en annan antiepileptisk som har hjälpt vissa (Keppra), men utan framgång (gav vidriga biverkningar med). Vid det här laget så hade jag gått från självmordstankar till att aktivt planera för att göra det, då jag inte såg något som helst ljus i slutet av tunneln.
I desperation för att behandla min VSS så skrev läkaren ut benzon Iktorivil för dess starka antiepileptiska egenskaper, och jag var desperat här så jag sket faktiskt i om jag skulle bli beroende av benzo, jag hade ju planer på att checka ut ändå. Hur som helst, Ikton funkade extremt bra! Den tog bort alla icke visuella symtom och minskade samtliga synstörningar med säkert 60%, jag blev dock som en zombie. Men efter bara 7-8 veckor så knackade toleransen på dörren (vilket det gör med benzo) och jag fick gradvis öka den under tiden som vi letade efter något annat.
Såhär fortsatte det från början av juni 2023 till mars 2025, jag startade på 1,5 mg och slutade upp på hela 13 mg, då jag började att köpa eget när jag kom över mitt recept som var på 4 mg, detta i hopp om att vi skulle hitta något annat, vilket vi inte gjorde. Så i början av mars så stack jag ut i skogen på natten och var säker på att jag skulle kunna gå igenom med mitt självmord, men när jag väl stod där med snaran runt halsen så kunde jag inte ta steget, överlevnadsinstinkterna var helt enkelt för starka och tog över helt. Så jag berättade för min läkare vad jag hade gjort och blev skickad till beroende för att trappa ut den, men till min förvånan så klippte de benzon cold turkey.
Detta resulterade i förmodligen varenda utsättningssymtom som man kan få av benzo. Ett EP anfall som gjorde att jag fick stesolid i röven, takikardi, tremors som att jag hade parkinson, extrem tinnitus, visuella och auditiva hallucinationer, extrema sensoriska störningar som gjorde att hela kroppen kändes bedövad, som känslan av tandläkarbedövning, smak och lukt försvann, panikattacker, min visual snow syndrome exploderade, inget perifieriseende öht, ja, listan kan göras lång.
Men nu, fem månader senare, så uppskattar jag att runt 70% av utsättningssymtomen är borta och min neurologiska störning är tillbaka till där den var innan, jag har dock funnit acceptans och försöker istället att bli vän med min demon istället för att strida mot den. Det som håller på att ta kol på mig nu är dock denna jäkla insomnian! Jag får ca 5 timmar varje natt, och då med ett par uppvak under dem. Detta hör till s.k. protracted withdrawal av benzo, och det kan stanna kvar/gå i vågor i upp till 2 år, för vissa längre, men jag har ju även min gamla äckliga sömnångest på detta.
Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till längre, jag vill inte dö, men samtidigt så vill jag inte leva såhär längre. Insomnian har kostat mig min sambo, gett mig en av vad jag är säker på är en av de mest plågsamma icke dödliga neurologiska störningar som finns, kostat mig båda mina intressen (gaming och kroppsbyggning), en stor del av min arbetsförmågs, ja, större delen av min livskvalitet helt enkelt. Det här är verkligen inget värdigt liv, bara ren och skär uthärdan...
Kan ni komma på något man kan göra? Jag har provat KBT och jag kan inte ta läkemedel eller droger som jävlas med serotonin (5HT2A receptorerna) eller minskar dopamin, som neuroleptika, då dessa förvärrar mina synstörningar. Antihistminer som Lergigan och Atarax gör det dock inte, men dessa bygger man tolerans mot efter bara ett par veckors bruk. Alkohol kan jag inte heller dricka, då det jävlas med utsättningen.
Jisses vad jag önskar att det inte fanns något som heter sömn, utan att vi hade varit vakna 24/7 istället, det eller ett magiskt piller som gav optimal sömn utan biverkningar eller tolerans.
Under 2020 så tog jag mig an allt mindre och minskade kraven på mig själv, men ångestproblematiken kvarstod och även sömnproblemen, även om de hade blivit snäppet bättre mot hösten och vintern. Min ångest hade helt enkelt satt sig på sömnen, där rädslan för att inte kunna sova resulterade i just det, vilket bara blev värre och värre, då sömnbristen gav ångest, panikattacker, förstörde min träning samt min glada och positiva personlighet.
I början av 2021 så blev jag satt på rävgiftet Citlopram och Mirtazapin, vilket efter bara någon veckas bruk gav mig den mycket sällsynta permanenta neurologiska störningen visual snow syndrome. Detta gav mig en uppsjö med synstörningar (som att leva i en pixlig/brusig 480p värld) med visual snow, efterbilder, sjukt mkt floaters och blue field entopic phenomena, ljuskänslighet, tracers, dubbelsyn/ghosting, tinnitus, kronisk derealization (det värsta av allt jag fick) och en rad andra symtom.
När jag fick detta så skiftades dock all min ångest och tankar till detta och jag sov faktiskt helt okej. Efter ett par månader så fick jag prova den antiepileptiska medicinen Lamotrigin, då den har visat sig kunna minska symtomen för vissa, vilket den tack och lov gjorde för mig. Den tog bort 90% av derealisationen, det konstiga trycket i skallen som jag fick, minskade tinnitusen och intensiteten av synstörningarna med runt 40%. Så jag kunde nu börja jobba 75% igen efter ca 3 månader liggandes i soffan. Men det tog bara några veckor efter att den kickade in som min vidriga sömnångest kom tillbaka som ett brev på posten.
Så från maj 2021 till april 2023 så tror jag att jag sov för lite säkert 50-60% av alla nätter (4-6 timmar) och jag var ett nervvrak, både p.g.a. sömnbristen och min neurologiska störning. Men detta var bara starten på min resa, för i maj 2023 så slutade min Lamotrigin att fungera (byggde tolerans) och hela mitt liv fallerade igen. Så vi provade en annan antiepileptisk som har hjälpt vissa (Keppra), men utan framgång (gav vidriga biverkningar med). Vid det här laget så hade jag gått från självmordstankar till att aktivt planera för att göra det, då jag inte såg något som helst ljus i slutet av tunneln.
I desperation för att behandla min VSS så skrev läkaren ut benzon Iktorivil för dess starka antiepileptiska egenskaper, och jag var desperat här så jag sket faktiskt i om jag skulle bli beroende av benzo, jag hade ju planer på att checka ut ändå. Hur som helst, Ikton funkade extremt bra! Den tog bort alla icke visuella symtom och minskade samtliga synstörningar med säkert 60%, jag blev dock som en zombie. Men efter bara 7-8 veckor så knackade toleransen på dörren (vilket det gör med benzo) och jag fick gradvis öka den under tiden som vi letade efter något annat.
Såhär fortsatte det från början av juni 2023 till mars 2025, jag startade på 1,5 mg och slutade upp på hela 13 mg, då jag började att köpa eget när jag kom över mitt recept som var på 4 mg, detta i hopp om att vi skulle hitta något annat, vilket vi inte gjorde. Så i början av mars så stack jag ut i skogen på natten och var säker på att jag skulle kunna gå igenom med mitt självmord, men när jag väl stod där med snaran runt halsen så kunde jag inte ta steget, överlevnadsinstinkterna var helt enkelt för starka och tog över helt. Så jag berättade för min läkare vad jag hade gjort och blev skickad till beroende för att trappa ut den, men till min förvånan så klippte de benzon cold turkey.
Detta resulterade i förmodligen varenda utsättningssymtom som man kan få av benzo. Ett EP anfall som gjorde att jag fick stesolid i röven, takikardi, tremors som att jag hade parkinson, extrem tinnitus, visuella och auditiva hallucinationer, extrema sensoriska störningar som gjorde att hela kroppen kändes bedövad, som känslan av tandläkarbedövning, smak och lukt försvann, panikattacker, min visual snow syndrome exploderade, inget perifieriseende öht, ja, listan kan göras lång.
Men nu, fem månader senare, så uppskattar jag att runt 70% av utsättningssymtomen är borta och min neurologiska störning är tillbaka till där den var innan, jag har dock funnit acceptans och försöker istället att bli vän med min demon istället för att strida mot den. Det som håller på att ta kol på mig nu är dock denna jäkla insomnian! Jag får ca 5 timmar varje natt, och då med ett par uppvak under dem. Detta hör till s.k. protracted withdrawal av benzo, och det kan stanna kvar/gå i vågor i upp till 2 år, för vissa längre, men jag har ju även min gamla äckliga sömnångest på detta.
Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till längre, jag vill inte dö, men samtidigt så vill jag inte leva såhär längre. Insomnian har kostat mig min sambo, gett mig en av vad jag är säker på är en av de mest plågsamma icke dödliga neurologiska störningar som finns, kostat mig båda mina intressen (gaming och kroppsbyggning), en stor del av min arbetsförmågs, ja, större delen av min livskvalitet helt enkelt. Det här är verkligen inget värdigt liv, bara ren och skär uthärdan...
Kan ni komma på något man kan göra? Jag har provat KBT och jag kan inte ta läkemedel eller droger som jävlas med serotonin (5HT2A receptorerna) eller minskar dopamin, som neuroleptika, då dessa förvärrar mina synstörningar. Antihistminer som Lergigan och Atarax gör det dock inte, men dessa bygger man tolerans mot efter bara ett par veckors bruk. Alkohol kan jag inte heller dricka, då det jävlas med utsättningen.
Jisses vad jag önskar att det inte fanns något som heter sömn, utan att vi hade varit vakna 24/7 istället, det eller ett magiskt piller som gav optimal sömn utan biverkningar eller tolerans.
