Fullvuxna människor med onormalt behov av bekräftelse/uppmärksamhet

Jo en del är så också. Har haft kompisar som jämt har velat umgås. De är sällskapssjuka, men det är inte jag. Tvärtom.

Det är större chans att detta är ett beteende som är inprogrammerat i vårt dna, än att det skulle bero på andra faktorer

Yes garanterat DNA:t som spökar på jättebebisarna.

Egentligen är det väl enklast att förstå, när det finns exempel. En del exempel här har ju varit bra, andra kan nog tolkas olika, tror jag. Är väl som mest jobbigt med sådana personer, när det är ett mönster, och det är svårt att undvika dom. Typ chef, kollega, under studier, eller familjmedlem.

Att någon reagerar starkt emotionellt på sådant som uppfattas som litet eller smått, utifrån endast ens egen observation, skulle istället kunna ha och göra med en mer specifik sårbarhet, och alltså inte vara ett mönster som går att passa in mer brett under uppmärksamhet/stort bekräftelsebehov. Typ liknande när någon triggas av något specifikt.
Eller hur ser ni på det?

Det kallas narcissism. Ett perfekt typexempel är Anna Book. En hemmafru i Märsta på 55 år med ett så extremt behov av bekräftelse från okända människor, att hon har Flashbacks överlägset tjockaste tråd.

Narcissism är inte möjligt att bota, utan den drabbade fortsätter i samma spår tills hen dör. De närstående är ofta medberoende, i o m att de "spelar med" i narcissistens grandiosa självbild. Något som är extremt tydligt i sagda exempel Anna Book.

Påminnas om den 60 åriga damen som gick till frissan en gång varje månad och klippte av nån centimeter hår .
Om jag inte uppmärksammad den avklippa centimetern utbröt en ordväxling om jag var ouppmärsam

Nä.

I Lindrig psykopat "Jag är...du är..." (oftare projiceringar) Försvarsmekanismer vanliga.
II Normal "Ibland är jag...ibland är jag..." (egenansvar) Försvarsmekanismer ovanliga.

I II "Bra...dålig..." eller motsvarande.

Brist på lämplig uppmärksamhet från sina föräldrar när man var ett barn/spädbarn och samtidigt har aldrig lärt sig att det finns lämpliga situationer för uppmärksamhet gentemot olämpliga. Så detta behov av utspel sätter sig inuti som neuroticism till vis del

🤣
Vad är psykologin bakom att ts projicerar sin egen lättkränkthet och ältande, fantiserande om vad nån annan person känner?
Min gissning är att ts fantiserar om en person hen projicerar sina egna omogna sidor på.
Narcissism?

Varför ger DU din uppmärksamhet till personen? Tänk på något annat.

Älska dig själv så behöver du ingen uppmärksamhet. Då gör det inget om personen stjäl all uppmärksamhet som du annars hade önskat.

Var "otrevlig". Det är ok att vara otrevlig mot energitjuvar. Inte i syfte att vara elak mot dem, utan i syfte att skydda dig själv och ditt välbefinnande. Då menar jag: Ignorera dem, avlägsna dig från dem utan ursäkt, avbryt när de talar för mycket, visa din likgiltighet inför deras drama etc.

Lycka till!

Mest kvinnor på sociala medier som har detta beteende, vad jag kan se. På det stora har sociala medier gjort att vuxna och äldre människor blir som bortskämda barn som söker uppmärksamhet och bekräftelse hela tiden. Kvinnor genom att lägga ut 100-1000-tals selfies, män genom att kommentera i diskussionsgrupper och hoppas på gillningar.

Sociala medier bör läggas ned helt och hållet, åtminstone under en längre period, för att folk ska bli sig själva och framförallt vuxna igen.

Man ser dem i i facebookgrupper. En liten grupp personer som postar absurda mängder och även verkar bli griniga om någon annan får uppmärksamhet. De verkar även arbeta i grupp och ryggdunka varandra.