Bryta med sitt vuxna barn

Såg denna rubriken i en tidning idag (betalartikel, ej tillgång) och det går lite i linje med mina tankar några dagar tidigare.

Jag har tänkt att det måste vara sällan som ett barn blir som man har föreställt sig eller önskat sig när det når vuxen ålder.

Och vad gör man då?

Måste t ex vara jättejobbigt att fortsätta stötta sitt barn gång efter annan om det är en riktig strulpelle (Lyxfällan fall) och förskingrar pengar eller begår brott eller bara glider runt. Detta trots att man gett det en vettig uppfostran och kärlek och det inte ligger någon vettig orsak bakom t ex sjukdom eller maximal otur. Man vet ju aldrig vart äpplet faller så att säga...

Hur tänker ni kring detta? Är det ok att bryta med sitt vuxna barn? Var går (smärt)gränsen och hade ni fortsatt stötta ert barn med pengar och annat gång på gång?

Att älska sina barn är naturligt även om de är riktiga strulpellar!

Absolut det håller jag med om.
Men var går gränsen när det upprepas gång på gång kanske t o m brott begås och föräldern får ta smällen både ekonomiskt och socialt och gentemot samhället?
Vi talar alltså inte om en liten strulpelle (tuffa tider kan hända vem som helst i perioder) utan värsting fall...

Det får man ta ställning till om det händer ibland måste man sätta ned foten!

Det är ok att bryta med ett vuxent barn. Livet är kort du bör tänka på dig själv framöver.

Om en vuxen son eller dotter systematiskt förstör relationer, missbrukar hjälp, drar in dig i rättsliga problem eller mentalt bryter ner dig: Då är det inte bara "okej" att bryta – det är ibland nödvändigt för att överleva som människa.

Ett föräldraskap bygger på ömsesidighet i det långa loppet – inte martyrskap.

Säg inte att det är "ok". Säg istället vad konsekvenserna kan vara.

Tycker inte att föräldrar gör sina barn en tjänst genom att ge dem pengar utan krav på motprestation. Personer som lever utan att behöva ta eget ansvar blir såväl inkompetenta som handlingsförlamade.

Huruvida det är rimligt och/eller nödvändigt att bryta med ett vuxet barn är något som får avgöras i varje enskilt fall tänker jag. Är situationen ohållbar och relationen destruktiv tycker jag åtminstone inte att det skadar att ta en paus. Hade inte låtit mig utnyttjas hur mycket som helst av mitt barn eftersom det varken varit rätt mot mig eller barnet som behövt lära sig grundläggande respekt.

Det är inte trevligt när en förälder inte vill ha kontakt längre, av egen erfarenhet från både mina föräldrar och tjejens föräldrar och även där syskon det känns riktigt hårt kan jag informera även om det inte fanns anledning så det är ett stort beslut att bryta med familjemedlem för sedan är dom ju borta och då känns det ännu värre med förlorade år och allt är försent

Det beror nog på vad det handlar om. Att de strular och fuckar upp det i lyxfällan-stil får nog inte en riktig förälder att sluta älska sitt barn och vilja bryta.

När man bryter med sitt barn är väl när hen springer runt och mördar folk, våldtar typ. Fast när ungfan sen sitter inne på ett 20-årigt fängelsestraff så är det ändå troligt att mamsen kommer åka och hälsa på för att ge skitungen en kram emellanåt.

En mammas band till sina barn styrs mycket hårt av instinkter.

Breiviks fader har gjort en intervju där han inte längre ser sin son som sin son tänker inte besöka honom så i hans fall fick han nog av strulpellen. Vanligare dock att det är avkomman som inte vill veta av sin föräldrar. Det är inte naturligt att älska över huvud taget.

Berör den särskilda relationen mellan föräldrar och barn.

Relationer och samlevnad --> Barn och familj
/Moderator