Tecken i vardagen på samhällsmoralens förfall

Det finns, som många vet, en megatråd här på FB om olika tecken på att Sverige går mot systemkollaps, men jag anser att det även behövs en tråd om tecken vi kan se i vardagen på samhällsmoralens allmänna upplösning. Om det nu ens finns någon samhällsmoral kvar, vill säga.

Personligen anser jag att ludd i torktumlare kan vara en god indikator på samhällsmoralens förfall. Jag har hela mitt liv bott i hyresrätt i centrum där vi har gemensam tvättstuga och för inte så där väldigt många år sedan var det en fullständig självklarhet att man tog bort luddet från torktumlaren när man var klar med tvätten. Att ta bort luddet handlar om vanlig god ton och hänsyn mot sina grannar och tar kanske en halv minut att göra.

Idag finns det praktiskt taget ingen person som gör det längre. Trots att det står tydliga anslag från hyresvärden om att man är skyldig att göra det.

Att inte ta bort luddet verkar inte heller vara ett renodlat invandrarproblem. Jag har roat mig med att kolla vilka lås som suttit uppe i tvättstugan före mig och det har även förekommit svenska namn.

Har ni liknande erfarenheter? Vad beror detta på? Hyperindividualism? Lathet? Brist på organisk gemenskap, pliktkänsla och sociala sanktioner? För lite rotting och för mycket bekvämlighet?

Njut av Cirkusshowen för det är vad det är.

Den allmänna nedskräpningen utomhus är givetvis ett tydligt tecken. Så blir det när man kommer med dubbla signaler. Låtom oss förbjuda ringa nedskräpning, men samtidigt göra det straffritt (2011). Det är en typisk feminisering av samhället: Typ: ”Visst ska vi ha regler i samhället, men det gör väl inte så mycket om de följs.” Det ska vara najs. UPA, som det hette förr. Utan personligt ansvar.

Mina grannar är duktiga på att försöka ta bort ludd, men de förstår inte att det fastnar under luckan på dörren. Jag använder inte tumlaren själv under sommarhalvåret men jag brukar dra ett finger där, för annars är det jag som står för förfallet.

Nu påminde du mig om att jag har tid kl 12, muchas gracias!

Sveriges statsminister är bög, finansministern läspar och justitieministern är en posterboy för autism med sitt stora huvud, missbildade philtrum och coca-cola-bottnar. Det är lyteskomik på hela riksdagen på stefan och krister nivå.

Fetma hos unga människor, tatueringar mm mm

Titta på hur "folk" uppför sig i trafiken. Så var det inte tidigare när Sverige hade en befolkning på 9 miljoner.

På Flashback ser man ett tydligt exempel i Aktuella brott och kriminalfall-forumet, där det regelbundet dyker upp personer som skyller på brottsoffren -- särskilt i våldtäktstrådar. Inte sällan rör det sig om förbittrade sverigedemokrater som är arga över att de tror att de kvinnliga offren "röstat fel". Exempelvis:

(FB) Kvinna våldtagen utomhus vid Gullmarsplan. (2025-08-03)

(FB) Kvinna våldtagen utomhus vid Gullmarsplan. (2025-08-03)

Jag ser detta som ett uttryck för ökad politisk polarisering och för den gradvisa urholkningen av sexualbrottslagstiftningen. Detta göder cynism -- men det ursäktar inte de kommentarer som skrivs, som är djupt klandervärda. Det verkar särskilt vanligt vid fall där det finns något större tolkningsutrymme, men det förekommer även vid grova överfallsvåldtäkter.

Det är också en mörk konsekvens av mytologin kring den liberala "demokratin", där människor tror att det är gräsrötternas vilja som är källan till den dystra samhällsutvecklingen -- istället för att klandra makteliten.

Det hela vittnar om ett djupare moraliskt sönderfall, där empatin offras till förmån för ideologiskt självbekräftande vredesutbrott. Vi saknar idag en gemensam moralisk referensram. När samhället blir så splittrat att till och med brottsoffers rätt till sympati blir politiserad, då har något fundamentalt spruckit och gått sönder.

Bra svar... man ser effekterna av cynism, ambivalens, missaktsamhet, misantropi och att folk slutar bry sig för då slipper de känna smärtan.

Jag har märkt att folk skäms inte för att sitta kvar på sätet om en 80 åring står upp brevid i kollektivtrafiken.
Dom reflekterar liksom inte ens över det.

Inte längre den där flackandet i blicken "ojj, bborde jag kanske ..." och så kanske man är för blyg för att dra till sig blickar och kanske erbjuda sin plats till tanten som nästan ramlar varje sväng.
Utan att man liksom inte ens REflekterar över att man borde göra det.
Det är tecken på moralisk dekadens,, eller på mångkultur
för oftast är det ungar till invällare

Det tror jag ej.
men det är jävligt svårt att inte tänka "vad var det jag sa??" när man varnat för att samhället skulle förändras när vi tillät invällning från misogyna världsdelar

De var ju för helvete det vi sa! Därför man blev utstött och kallad rasist hela sina gyllene ungdomsår för att man varnade för att detta skulle bli samhällsklimatet!
Då blir man faktiskt friskt irreterad när ni sen gnäller ( och även lite skadeglad) varsågoda
Det var inte bekvämt att vara förautseende och komma med dåliga framtids omen ska du veta.
Ni tjattrade emot, nu gnäller ni över det vi varnade för.

Ja, exakt. Jag tror att det finns ett psykologiskt skydd i att bli kall, cynisk eller till och med hånfull -- för det innebär att man slipper känna ansvar eller smärta. Det blir ett sätt att distansera sig från den moraliska verkligheten. I en värld där tillit, plikt och samhörighet brutits ner, är det många som helt enkelt stänger av. Digitaliseringen förstärker det hela eftersom det är lättare att objektifiera och avhumanisera någon över nätet p.g.a distansen. Online går det dessutom alltid att scrolla vidare, titta bort, eller spy ur sig något i ett kommentarsfält utan att möta några konsekvenser.


Jag kan förvisso förstå frustrationen. Men det är en låg och ynklig position att ta ut psykologisk hämnd på kvinnliga brottsoffer, bara för att man i sin ungdom blev kallad rasist av kvinnor man försökte diskutera politik med. Det är tyvärr långt ifrån ett vettigt mansideal.

Om man tror att väljarna varit samhällsutvecklingens sjökapten är man för övrigt lika grundlurad som de kvinnor man nu föraktar. Massinvandringen är ett elitprojekt, drivet av makthavare i Stockholm -- som i sin tur är underordnade eliterna i Bryssel och Washington.

Att sparka nedåt är inte bara moraliskt lågt -- det är också en strategisk blindgångare som bygger på en vänstersyn på politik. Elitteori är kanske ingen panacea för personer med den här graden av ressentiment, men den hjälper åtminstone till att skilja på symptom och orsak. Den påminner oss om att det inte är väljarna eller folket som styr, utan de som kontrollerar institutionerna, kapitalet och det offentliga samtalet. Den bryter vänsterbetingningens reflex att alltid skylla på massan -- och återställer fokus på verklig makt.

Att butikspersonal blivit leende experter på att neka självklara tjänster, som de själva marknadsför eller meddelar att de inte säljer en typ av vara.

När man sedan berättar att jo, enligt deras hemsida finns varan i sagda butik kollas det upp och plockas den fram med en ursäkt i stil med: "-Jag har inte sett den här förut?!"

En total urholkning av all sorts service, nyss självklar.

Babbesverige.