Citat:
Ursprungligen postat av
slurppen
Att Finland tänker längre än Sverige i vissa delar som ex artilleri har jag inget emot. Deras 4 st korvetter ska väl ersätta 7 st fartyg liknar väl lite Sveriges tänk angående Visby korvetterna. Förhoppningsvis får de bättre luftförsvar och sina robotar till skillnad hur Sverige resonerade tidigare då det även ett tag var tveksamt att utrusta dem med RBS15.
Så angående begagnat köp behöver vi ju inte titta så långt. Då vi kan köpa begagnat från Finland med fartyg och RBS15F. Deras Nasam kanske också blir ledigt.

Nej, de fyra skepp som kallas korvetter är ju egentligen mindre fregatter om du kontrollerar hur fartygsklasserna definieras i fråga om siffror. De kommer att ha ca. 3-4 ggr mera tonnage än Visby-klassen. Dessutom kommer de att ha en hel del mera förmågor, längre uthållighet och även vinterförmåga. Och ja, de kommer att få ett bättre robotsystem än det nuvarande Umkhonto, som även Sverige skulle skaffa för Visby-klassen, före "amatörernas afton". Vilka robotar för sjö och landmål som skaffas är också öppet.
Artilleriet som skall ersättas i Finland är inte på något sätt uttjänat som pjäser. Frågan gäller ammunitionen. Man har under 90-talet tagit ett beslut att inte skaffa mera östmateriel, d.v.s. sovjet- eller ryssvapen. Det betyder även ammunition. Man ska aldrig tänka på artilleriet bara via pjäserna. Det är ett system för att leverera dödliga och destruktiva metallskärvor och bitar till fienden. Pjäsen är lite som brandkårens slangs munstycke. Ammunitionen som köptes ur Östtysklands konkursbo faller för åldersstrecket så småningom. Det finns massiva mängder av ammunition, men när krutet i ammunitionen blir för gammalt, är det kört. Största delen av pjäserna som finns kvar från storaffären är sovjetiska D-30 pjäser, som skjuter bara max. 12 km. Det betyder att en 155 mm pjäs som klarar 30 km, eller t.o.m. 40 km. med specialammunition, täcker ett mycket större område. Om pjäsen dessutom klarar av shoot and scoot och MRSI, ökar skillnaden mellan systemen. Men här kan jag sammandra det med att notera att en långtidsplan, med förståelse vad man har råd till och vad man inte klarar av är det som avgör effektiviteten.
PS. Finland har en option på K9, men ingen har påstått att det gäller nya pansarhaubitsar. Antalet pjäser i optionen har inte offentliggjorts.
------
Men om vi går in på själva grundläggande frågan så har man ju i Sverige inte ändrat så väldigt mycket på strukturerna. Ja, man har stängt ett stort antal regementen, men de som blivit kvar är små enheter utan stordriftsförmåner. Regionpolitiken har fått bestämma.
Dessutom har man inte ändrat på arbetssätten. I Sverige skall man utveckla enheten samtidigt som man utbildar nya soldater. Egentligen finns här något man inte vanligen förstår. Det som i Sverige har sålts som "yrkesförsvar" är inget yrkesförsvar. Före man började plikta in personal till grundutbildning, visserligen ännu bara frivilliga, var avsikten att ha ca. 30 % heltidsanställd personal och ca. 70 % personal med olika sorters deltidskontrakt, vilka jag kallar kontraktsreservister.
I de länder där man haft ett yrkesförsvar i årtionden eller längre sköter inte de stående enheterna grundutbildning. Man brukar ha skilda enheter för grundutbildning, vilket betyder att de stående enheterna kan koncentrera sig på att öva sitt uppdrag, d.v.s. väpnad strid. Inte att dadda rekryter. Även befattningsutbildningen sker skilt från de stående förbanden.
Regionpolitiken främjar inte heller beredskapen. Små förband närmare 1 000 km från sitt möjliga verksamhetsområde är galenskap. Med detta hänvisar jag speciellt till artilleriet i Boden, men även annan galenskap. Man försvarar inte landet från garnisoner, men var garnisonerna finns, har en viss betydelse, om man ska verka som brigader.
Vissa militära frågor går inte att lösa genom regionpolitik och konsensus, utan ledarskap för att göra ändringar, ändringar som kan vara plågsamma, behövs.