Hur kan folk med depression och självmordstankar existera?

Ur ett evolutionärt perspektiv kan förekomsten av individer som brottas med depression och självmordstankar ses som en nödvändig del av utvecklingen. Dessa tillstånd, hur tragiska de än är, bidrar till en större variation i beteenden och strategier, vilket i förlängningen kan optimera artens överlevnad.

Personer med depression och självmordstankar utgör därför inte bara en viktig del av artens överlevnad som helhet, utan fungerar också som viktiga lärare. De kan ge oss värdefulla insikter om vilka misstag vi bör undvika, hur vi inte bör tänka och agera, och därigenom hjälpa oss att förstå och förbättra våra sätt att leva — något som är minst lika viktigt, om inte viktigare, än de lärdomar vi får av dem som visar motsatsen.

Detta är ett vanligt och genomgripande fenomen i vår tillvaro, och det samtidigt ett tydligt tecken på att något är fel och att vi behöver ägna det särskild uppmärksamhet och omsorg. Det visar oss om att vi gör något som behöver förändras.

Helt rätt analys!

Evolutionen räknade inte med att vi skulle skapa ett så sjukt samhälle.

Om det nu finns en Darwins lag där de deprimerade gallrades bort naturligt.
Hade det då inte redan skett och frågan inte behövt ställas?
Frågar åt en kompis

Detta

En vanlig missuppfattning om evolutionen är att den enbart skulle operera på individnivå.

Det är å andra sidan en evolutionär företeelse som har präglat människans tillvaro sedan urminnes tider. Vi skapar ideologier, verktyg och hjälpmedel – som teknologi, till exempel – för att förbättra vår tillvaro, både fysiskt och psykologiskt. Samtidigt är vi ofta omedvetna om vilka konsekvenser våra framsteg kan få i förhållande till vår befintliga anpassning till den teknologi som redan präglar våra liv. Det är här vi möter våra största utmaningar när det gäller anpassning.

Att uppfinna en cykel eller en bil kan framstå som lysande framsteg – vi slipper slita ut våra kroppar genom fysisk ansträngning som att gå långa sträckor. Men vad händer när våra muskler förtvinar på grund av bristande användning? Plötsligt står vi inför nya problem som vi kanske inte förutsåg.

I strikt bemärkelse kan det verka motsägelsefullt att påstå att vi inte är anpassade till de förändringar vi själva skapar. Om det är vi som driver fram dessa förändringar, hur kan vi då samtidigt hävda att vi inte är anpassade till dem? Det finns utan tvekan en paradox här.

Sanningen ligger troligen någonstans mitt emellan – vi är både anpassade och inte anpassade till den värld vi formar. Detta är sannolikt också en generationsfråga, där varje ny generation konfronteras med sina unika utmaningar och möjligheter att anpassa sig till de förutsättningar som redan existerar.

När vi talar om anpassning är det viktigt att inte fastna i en subjektiv, individuell bias. Generationer som växer upp efter oss tenderar nästan alltid att vara bättre anpassade till de praktiska förutsättningar som råder vid deras födelse, än vi själva är till de förhållanden som gradvis förändrades under vår egen uppväxt.

Ja, både individ- och kollektivnivå spelar avgörande roller i den evolutionära processen. Individens betydelse kan ibland verka obetydlig eller försumbar, vilket delvis kan vara sant beroende på individens möjligheter att uttrycka sig och påverka inom en relevant kontext.

Ta till exempel en individ med djupgående erfarenheter av depression och självmordstankar. Om denna person ges möjligheten att dela sina insikter i en lärande och konstruktiv anda, kan andra undvika liknande psykologiska fallgropar och återvändsgränder. Detta sprider inte bara värdefull kunskap utan lägger också grunden för att kommande generationer ska kunna navigera livet bättre. En sådan process kan betraktas som en form av evolutionär acceleration.

Evolution, vare sig den är biologisk, kulturell eller språklig, följer dock sällan en rak linje. Istället visar den ett mönster av "två steg framåt, ett steg tillbaka". Destruktion, katastrof, förstörelse och lidande är ofta oundvikliga delar av processen. Dessa bakslag är paradoxalt nog nödvändiga för att möjliggöra nästa framsteg.

Misstag, sidospår och avvikelser är därför inte bara oundvikliga utan också centrala för att driva den evolutionära processen framåt. Vad som vid första anblicken kan verka som negativa inslag visar sig ofta vara fundamentala byggstenar för både individuell och kollektiv utveckling.

Att växa genom misstag är inte exklusivt för människan utan en universell princip som genomsyrar den biologiska, psykologiska och språkliga tillvaron. Det är en integrerad del av hur liv och kunskap ständigt utvecklas och förfinas över tid.

Därför det är ingen evolutionär nackdel som förhindrar fortplantning?

Samma som visdomständer, blindtarmen mm. Anlag sprids genom att den som har den skinkar på nån annan, inte på grund nån planerad struktur.

Det ligger mycket i detta. En av de största fördelarna - till en stor kostnad - som människan har är att vi under vår uppväxt är oerhört bra på att anpassa oss till den omgivning vi lever i. Priset är att en människa är i princip helt värdelös i flera år.

Ja, vi verkar springa ett steg före vår utveckling, vilket tragikomiskt samtidigt blir ett steg efter.

Blindtarmen är inte lika skadlig som depression

Dom kan ha ätit en osund kost och lida av vitaminbrister, dom kan få för lite solljus under hösten och vintern... drogproblem eller privatekonomisk oro. Om dom är äldre - över 50 år - så spelar heller inte evolutionsurvalet någon större roll eftersom DNA då redan nedärvts (dom flesta blir föräldrar mellan 20 - 40).