2006-08-31, 03:28
#1
...och Jag försöker kolla på klockan. Men det går verkligen inte att fokusera sin blick på någonting. Jag har nu extremt starka CEV´s som jag utan problem kan kontrollera. Svaga OEV´s, bestående av fraktaler i obeskrivliga former. Jag lyckas ta mig upp för trappan, till altanen. Där lägger jag mig ner, och kollar på himlen. Nu kändes allt helt underbart, och jag märkte att jag mer & mer började gå från det "normala tillståndet" till "det dissociativa tillståndet". Ljuden börjar nu blir väldigt förvrängda, och allt har en "metallisk" ton.
Medans jag ligger & försöker koncentrera mig på det oändliga gridnätet av fraktaler så inser jag att jag har ögonen öppna. Vid den tidpunkten så framstod just den upptäckten som något revolutionerande & oupptäckt. Jag stänger ögonen, då jag märker att "det här börjar skeva ur lite hursomhelst". När jag yttrar mig denna fras bryter alla ihop i garv, förutom B & M. B hade somnat utan att säga till, det tyckte vi var jätteskumt. Så vi kollade om han andades lite då & då, och det gjorde han. M var i ngt. slags drömlikt tillstånd som såg väldigt njutningsbart ut. M yttrade fraser som "Jag kan vara helt nykter, kolla" då han väntade i 3 sekunder & brast ut "bzzzzzrrrreeeeeeeuuuuwwwrraaaawr". R är fortfarande helt väck, och yrar om att "huset är som ett jävla slott". A1 känner vid den här tidpunkten (det börjar bli ljusare ute) knappt av någonting. Han & R försvinner en stund. A2 är som jag väldigt påverkad av DXM:et, och bestämmer sig för att bara ta det lugnt.
Vi ligger & kollar på molnen, och pratar med varandra om saker jag inte kommer ihåg så mycket av. Jag sätter mig upp, och ser min spegelbild avbildas i fönstret. Jag chockas över mitt extremt kalla ansiktsuttryck, då jag mådde hur bra som helst. Jag börjar tänka i allt mer "omöjliga" tankebanor, typ "tänk om en elefant var en man i baddräkt som hoppade i ett grönsaksland med en skomakare" osv.
Jag hamnar i dessa tidsloopar och känner plötsligt att det blir jobbigt att sitta ner. Innan jag hinner reagera så har jag "svävat" till toppen av trappan, som ser otäckt hög ut. Min gångstil kan nu liknas vid Johnny depp i Fear and Loathing efter en rejäl huff eter. Det tar extremt lång tid att gå ner för trappan. När jag vänder mig om blir jag skrämd över att B står bakom mig, nyvaken ifärd med att ta sig nerför samma trappa som jag i samma tillstånd.
När vi kommer ner så slår det mig att jag inte har sett en skymt av R & A1 på jättelänge (jag upplevde det som 18238809390 år, men det var nog kanske 20 min.). Jag hör då höga skratt ekandes i hela huset. Jag blev skiträdd & trodde att golvet skrattade åt mig, men fick förklarat att A1 & R förmodligen gick ner till källaren. Jag försöker nu ta mig nerför en ännu krångligare trappa än den förra, och hittar mina goda vänner i tvättrummet. Dom förklarar att dom nyss har tagit stora mängder Valium. Jag förstår inte först, men sedan inser jag vad dom har gjort och blir väldigt arg & irriterad på deras ignorans & vårdlöshet. Men allt jag lyckas klämma ur mig är "åh, fett nice".
Efter att ha visat mig sin farsas hemliga hobbyrum så går jag, A1 & R uppför den krångliga trappan. Det var, konstigt nog, enklare än att gå ner för den. Vi kommer upp till köket, och någon i sällskapet inser att klockan är en bra bit på morgonen. Nu är ALLA i sällskapet redigt väcka, inklusiv A1, som beskrev allt som "helt jävla underbart skevt". Valiumet hade tydligen boostat hans DXM-tripp, eller liknande. Jag bestämmer innan jag går att jag ska ta en halv tablett till. Mitt omdöme finns inte längre. Allt börjar skifta färger & form. Mina tankar är repetativa & jobbiga. Allt är helt dissociativt. Jag är helt frånkopplad min omgiving. A1 vill nu ha halva min tablett. Jag nekar honom den & han blir ledsen. Jag går med på att han får en pytteliten bit av pillret. A1 blir plötsligt gladare. Jag inser att jag håller i två extremt vassa köksknivar (som jag tydligen skulle dela pillret med). Jag lyckas lägga ifrån mig dom utan att skada mig själv eller någon annan. Vi lyckas krossa pillret till ett "fint" pulver. Jag ger A1 en mikroskopisk bit, och slickar up hälften som är kvar. Kommer på direkt efter jag hade slickat att DXM smakade riktigt dåligt. Jag kände av smaken svagt, men smaksinnet var inte riktigt med mig. Den enda "känslan" som inte var dissociativ var lukten, så allt luktade normalt. Jag bestämmer mig nu för att dra upp resten i näsan. Det känns som om jag drar pulvret via näsan genom mitt kranium, upp genom taket och ut i rymden.
Hallen är nästa destination. Jag tycker att mannen som uppfann skon är ett geni, och tackar honom djupt.
Står ensam i hallen i en evighet. Lyckas få fram att jag & B ska bege oss hem, pga. det fina vädret & det ringa promenadstreckan. Precis när B dyker upp så försvinner han lika snabbt för att kräkas. A2 dyker upp och säger att A1 står & spyr ÖVER hela balkongen (det är vad jag uppfattade det som). Spyr gör han & B iaf.
Allt börjar lysa med en turkosgrön aura. Det är behagligt att röra vid min egen & andras hud. B ropar efter vatten, jag lyckas inte hämta det. A1 kommer nu ner från altanen. Han vill att vi ska campa ute i skogen. Jag har ingen aning om vad klockan var, men jag skulle gissa att den var så mycket så att människor skulle åka till jobbet om det inte var en söndagsmorgon. Jag & B tackar bestämt nej till denna ideé, och lyckas ÄNTLIGEN ta oss utanför dörren.
Här börjar allt krasa. Jag har väldigt mycket minnesluckor från det här stadiet, och det är väldigt svårt att beskriva vissa saker;
När jag går så känns det som om hela min kropp är ett långt metallrör, med en videokamera på toppen (mitt huvud har jag kommit fram till nu vid senare reflektioner.) Jag var tvungen att gå extremt försiktigt, då jag inte ville välta kameran i marken (då den skulle gå sönder). Naturen är väldigt grå & kall, nästan död. Även fast det här var på en varm söndagsmorgon.
Jag försöker prata med B, men lyckas inte riktigt. Allt är riktigt förvrängt & skevt, saker som brukar vara korta stigar var nu majestätiska alleér. Ljuden från vägen & bilarna skar metalliskt i mina öron. Plötsligt hade jag lyckats säga godnatt till B och lagt mig i min säng. När jag börjar ta av mig kläderna så kommer en plötslig våg av sorg & oro över att jag begav mig hemåt utan A2, som bor tillsammans med mig. Jag bestämmer mig för att ta en titt runt i lägenheten innan jag däckade. När jag glider i min fräcka karate-stance (dvs. kryper) till halldörren så hör jag ljud utanför den. Utan förvarning öppnar A2 dörren! Jag förstår inte riktigt vad som hände där, men han berättade i snabba drag vad som hände med honom. Efter att ha försäkrat mig om att han "Aldrig mer ska testa DXM, någonsin" går A2 och lägger sig. Jag gör detsamma. Efter jag har lagt mig på sängen så tittar jag upp i taket, som glänser i 1000 olika nyanser av turkos & grått. Väggarna & skåpen är nu kanaler för olika entiteter som jag försöker kommunicera med, men det känns nu som ett vanligt kallprat i affärskön. Jag blir rädd då skåpen beter sig argt & kallt mot mig, och försöker koncentrera mig på annat.Min kropp skriker ur alla porer, och
jag bestämmer mig för att stänga ögonen.
Efter det att jag stängde ögonen så minns jag bara svaga fragment av ljus, röster & en känsla av något som jag i efterhand bäst kan beskriva som "överjordslig eufori". Dagen efter kändes som en vidrig, psykedelisk svennebakfylla, tills jag fick lite mat + några cigaretter i mig. Dagen efter det så mådde jag riktigt bra, t.o.m bättre än dagarna innan trippen.
Jag är också väldigt förvånad över att jag inte kräktes, då jag kräktes senaste gången jag tog 750 mg. DXM på tom mage.
Sammanfattning: DXM är en speciell sak som jag tycker mycket om, och som definitivt kommer att nyttjas igen i höga doser. Detta kommer att ske i mycket mer kontrollerad form, med mindre folk, bättre organisering osv.
Vill samtidigt poängtera att jag INTE rekommenderar människor som är oerfarna med DXM att ta mer än 500 mg., då det lätt kan skrämma livet ur den mest hårdbenade gangsterthugsnubben. Eller något.
Hoppas att denna tripprapport är nice, och att den inte har allt för många stavfel
Enjoy!
Medans jag ligger & försöker koncentrera mig på det oändliga gridnätet av fraktaler så inser jag att jag har ögonen öppna. Vid den tidpunkten så framstod just den upptäckten som något revolutionerande & oupptäckt. Jag stänger ögonen, då jag märker att "det här börjar skeva ur lite hursomhelst". När jag yttrar mig denna fras bryter alla ihop i garv, förutom B & M. B hade somnat utan att säga till, det tyckte vi var jätteskumt. Så vi kollade om han andades lite då & då, och det gjorde han. M var i ngt. slags drömlikt tillstånd som såg väldigt njutningsbart ut. M yttrade fraser som "Jag kan vara helt nykter, kolla" då han väntade i 3 sekunder & brast ut "bzzzzzrrrreeeeeeeuuuuwwwrraaaawr". R är fortfarande helt väck, och yrar om att "huset är som ett jävla slott". A1 känner vid den här tidpunkten (det börjar bli ljusare ute) knappt av någonting. Han & R försvinner en stund. A2 är som jag väldigt påverkad av DXM:et, och bestämmer sig för att bara ta det lugnt.
Vi ligger & kollar på molnen, och pratar med varandra om saker jag inte kommer ihåg så mycket av. Jag sätter mig upp, och ser min spegelbild avbildas i fönstret. Jag chockas över mitt extremt kalla ansiktsuttryck, då jag mådde hur bra som helst. Jag börjar tänka i allt mer "omöjliga" tankebanor, typ "tänk om en elefant var en man i baddräkt som hoppade i ett grönsaksland med en skomakare" osv.
Jag hamnar i dessa tidsloopar och känner plötsligt att det blir jobbigt att sitta ner. Innan jag hinner reagera så har jag "svävat" till toppen av trappan, som ser otäckt hög ut. Min gångstil kan nu liknas vid Johnny depp i Fear and Loathing efter en rejäl huff eter. Det tar extremt lång tid att gå ner för trappan. När jag vänder mig om blir jag skrämd över att B står bakom mig, nyvaken ifärd med att ta sig nerför samma trappa som jag i samma tillstånd.
När vi kommer ner så slår det mig att jag inte har sett en skymt av R & A1 på jättelänge (jag upplevde det som 18238809390 år, men det var nog kanske 20 min.). Jag hör då höga skratt ekandes i hela huset. Jag blev skiträdd & trodde att golvet skrattade åt mig, men fick förklarat att A1 & R förmodligen gick ner till källaren. Jag försöker nu ta mig nerför en ännu krångligare trappa än den förra, och hittar mina goda vänner i tvättrummet. Dom förklarar att dom nyss har tagit stora mängder Valium. Jag förstår inte först, men sedan inser jag vad dom har gjort och blir väldigt arg & irriterad på deras ignorans & vårdlöshet. Men allt jag lyckas klämma ur mig är "åh, fett nice".
Efter att ha visat mig sin farsas hemliga hobbyrum så går jag, A1 & R uppför den krångliga trappan. Det var, konstigt nog, enklare än att gå ner för den. Vi kommer upp till köket, och någon i sällskapet inser att klockan är en bra bit på morgonen. Nu är ALLA i sällskapet redigt väcka, inklusiv A1, som beskrev allt som "helt jävla underbart skevt". Valiumet hade tydligen boostat hans DXM-tripp, eller liknande. Jag bestämmer innan jag går att jag ska ta en halv tablett till. Mitt omdöme finns inte längre. Allt börjar skifta färger & form. Mina tankar är repetativa & jobbiga. Allt är helt dissociativt. Jag är helt frånkopplad min omgiving. A1 vill nu ha halva min tablett. Jag nekar honom den & han blir ledsen. Jag går med på att han får en pytteliten bit av pillret. A1 blir plötsligt gladare. Jag inser att jag håller i två extremt vassa köksknivar (som jag tydligen skulle dela pillret med). Jag lyckas lägga ifrån mig dom utan att skada mig själv eller någon annan. Vi lyckas krossa pillret till ett "fint" pulver. Jag ger A1 en mikroskopisk bit, och slickar up hälften som är kvar. Kommer på direkt efter jag hade slickat att DXM smakade riktigt dåligt. Jag kände av smaken svagt, men smaksinnet var inte riktigt med mig. Den enda "känslan" som inte var dissociativ var lukten, så allt luktade normalt. Jag bestämmer mig nu för att dra upp resten i näsan. Det känns som om jag drar pulvret via näsan genom mitt kranium, upp genom taket och ut i rymden.
Hallen är nästa destination. Jag tycker att mannen som uppfann skon är ett geni, och tackar honom djupt.
Står ensam i hallen i en evighet. Lyckas få fram att jag & B ska bege oss hem, pga. det fina vädret & det ringa promenadstreckan. Precis när B dyker upp så försvinner han lika snabbt för att kräkas. A2 dyker upp och säger att A1 står & spyr ÖVER hela balkongen (det är vad jag uppfattade det som). Spyr gör han & B iaf.
Allt börjar lysa med en turkosgrön aura. Det är behagligt att röra vid min egen & andras hud. B ropar efter vatten, jag lyckas inte hämta det. A1 kommer nu ner från altanen. Han vill att vi ska campa ute i skogen. Jag har ingen aning om vad klockan var, men jag skulle gissa att den var så mycket så att människor skulle åka till jobbet om det inte var en söndagsmorgon. Jag & B tackar bestämt nej till denna ideé, och lyckas ÄNTLIGEN ta oss utanför dörren.
Här börjar allt krasa. Jag har väldigt mycket minnesluckor från det här stadiet, och det är väldigt svårt att beskriva vissa saker;
När jag går så känns det som om hela min kropp är ett långt metallrör, med en videokamera på toppen (mitt huvud har jag kommit fram till nu vid senare reflektioner.) Jag var tvungen att gå extremt försiktigt, då jag inte ville välta kameran i marken (då den skulle gå sönder). Naturen är väldigt grå & kall, nästan död. Även fast det här var på en varm söndagsmorgon.
Jag försöker prata med B, men lyckas inte riktigt. Allt är riktigt förvrängt & skevt, saker som brukar vara korta stigar var nu majestätiska alleér. Ljuden från vägen & bilarna skar metalliskt i mina öron. Plötsligt hade jag lyckats säga godnatt till B och lagt mig i min säng. När jag börjar ta av mig kläderna så kommer en plötslig våg av sorg & oro över att jag begav mig hemåt utan A2, som bor tillsammans med mig. Jag bestämmer mig för att ta en titt runt i lägenheten innan jag däckade. När jag glider i min fräcka karate-stance (dvs. kryper) till halldörren så hör jag ljud utanför den. Utan förvarning öppnar A2 dörren! Jag förstår inte riktigt vad som hände där, men han berättade i snabba drag vad som hände med honom. Efter att ha försäkrat mig om att han "Aldrig mer ska testa DXM, någonsin" går A2 och lägger sig. Jag gör detsamma. Efter jag har lagt mig på sängen så tittar jag upp i taket, som glänser i 1000 olika nyanser av turkos & grått. Väggarna & skåpen är nu kanaler för olika entiteter som jag försöker kommunicera med, men det känns nu som ett vanligt kallprat i affärskön. Jag blir rädd då skåpen beter sig argt & kallt mot mig, och försöker koncentrera mig på annat.Min kropp skriker ur alla porer, och
jag bestämmer mig för att stänga ögonen.
Efter det att jag stängde ögonen så minns jag bara svaga fragment av ljus, röster & en känsla av något som jag i efterhand bäst kan beskriva som "överjordslig eufori". Dagen efter kändes som en vidrig, psykedelisk svennebakfylla, tills jag fick lite mat + några cigaretter i mig. Dagen efter det så mådde jag riktigt bra, t.o.m bättre än dagarna innan trippen.
Jag är också väldigt förvånad över att jag inte kräktes, då jag kräktes senaste gången jag tog 750 mg. DXM på tom mage.
Sammanfattning: DXM är en speciell sak som jag tycker mycket om, och som definitivt kommer att nyttjas igen i höga doser. Detta kommer att ske i mycket mer kontrollerad form, med mindre folk, bättre organisering osv.
Vill samtidigt poängtera att jag INTE rekommenderar människor som är oerfarna med DXM att ta mer än 500 mg., då det lätt kan skrämma livet ur den mest hårdbenade gangsterthugsnubben. Eller något.
Hoppas att denna tripprapport är nice, och att den inte har allt för många stavfel
Enjoy!
