Omtyckt men alltid ensam – varför vill ingen vara min vän?

Den där användaren låter chatgpt skriva alla hens svar, och publicerar dem sedan skamlöst under eget användarnamn. Även om många av chatgpts poänger är bra så irriterar jag mig extremt mycket på att hen kopierar oredigerat och inte ens har hyfsat att källhänvisa, men jaja.

Till TS vill jag skicka en stor kram och säga att din text verkligen berör mig. Du skriver på ett sätt jag kan relatera till och som gör att jag tror mig kunna förstå den smärta du upplever. Det är också imponerande att du reflekterar så bra över din situation och vill göra något åt den, till skillnad från många andra som bara vill skylla sina livssituationer på andra.

En grej jag tänker på efter att ha läst din text är att man som kompis snabbt brukar märka att någon är väldigt ensam i att de relationerna tenderar bli himla intensiva, vilket leder till att man avslutar dem eftersom det blir för mycket. Folk utan kompisar tenderar höra av sig väldigt ofta och vilja hitta på saker. En sådan vänskap blir präglad av plikt, press och dåligt samvete, och då väljer man att avsluta dem på något sätt, som exempelvis den där tjejen verkar ha gjort. Att det alltid är du som gör av dig till andra är en ledtråd för mig om att du hör av dig för ofta för att relationen ska bli balanserad. Spontant skulle jag säga att du aldrig ska höra av dig oftare än en/två gånger i månaden till samma person, och ifall folk inte kan ses trots 2-3 kontaktförsök så är det upp till dem att höra av sig ifall det ska bli någon nästa gång.

Mitt bästa tips är att du ska fortsätta göra det som du märkt fungerar, dvs fortsätta engagera dig i sammanhang där du får träffa nya människor, och gärna samma människor över en längre tid. Kan ni umgås över en aktivitet blir umgänget mycket mer avslappnat. Tänk inte att du nödvändigtvis ska hitta din nya bästis någonstans, utan gå in i det med ett öppet sinne, och har du tur kan du hitta någon som kan vara en av de där sakerna för dig. En person som kanske kan vara en promenadkompis ibland, en person du kan gå på hockey med, springa Blodomloppet med, någon som gillar att ta en öl/kaffe spontant eller så, men inte någon som behöver fylla alla de här funktionerna för dig.

Jag tycker det är fett att du fortsätter kämpa, och den positiva feedback du får är verkligen ett tecken på att du gör saker rätt, även om det påminner dig om att du önskar mer kontakt med människor än så. Så bra jobbat med det!

Låter det jag skriver vettigt eller obegripligt?

En grej jag tänker på efter att ha läst din text är att man som kompis snabbt brukar märka att någon är väldigt ensam i att de relationerna tenderar bli himla intensiva, vilket leder till att man avslutar dem eftersom det blir för mycket. Folk utan kompisar tenderar höra av sig väldigt ofta och vilja hitta på saker. En sådan vänskap blir präglad av plikt, press och dåligt samvete, och då väljer man att avsluta dem på något sätt, som exempelvis den där tjejen verkar ha gjort. Att det alltid är du som gör av dig till andra är en ledtråd för mig om att du hör av dig för ofta för att relationen ska bli balanserad. Spontant skulle jag säga att du aldrig ska höra av dig oftare än en/två gånger i månaden till samma person, och ifall folk inte kan ses trots 2-3 kontaktförsök så är det upp till dem att höra av sig ifall det ska bli någon nästa gång.

Låter det jag skriver vettigt eller obegripligt?

Väljer man att avsluta en vänskap eller bekantskap med en människa som man vet: 1. inte mår bra, eller 2. rentav far illa, så får man nog räkna med att ha på sitt samvete att man delvis är en orsak i det fall att en person eventuellt har valt att begå självmord/ta sitt liv. Svenskar är överlag alldeles för 'undvikande' gentemot avvikande/det onormala. Det finns för liten empati hos svensken så denne väljer att exkludera det avvikande framför att vara En god medmänniska.

Jag vet inte hur många gånger jag hamnat här, men nu är jag här igen. Ensam. Ingen hör av sig. Och de få vänner jag hade har försvunnit helt. Det är alltså total nollkontakt.

Skillnaden nu är att jag ändå har ett nytt perspektiv. Jag har blivit en annan version av mig själv, mer hoppfull, kanske lite starkare. Jag tänker så här: om jag verkligen betydde något för dem, då hade de varit kvar i mitt liv. Det är bättre med äkta vänner än att klamra sig fast vid något som ändå inte var på riktigt.

Tankar som snurrar, med mer positiv syn över att förlorat mina vänner. Om jag fortfarande fick hänga med de, så hade det blivit:

– Jag skulle nog göra bort mig ändå.
– Jag hade inte haft råd att hänga med på saker som Liseberg eller restaurangbesök i dagens läge.
– Jag lärde mig något, trots att det blev ett abrupt och jobbigt avslut. Jag tog det hela som kritik/feedback och lärde mig.
– Ensamhet är kanske ändå bäst, särskilt nu när en ny covidvariant dykt upp.
– Kanske är det Gud som skyddar mig och styrt bort mig från de här människorna.

Men ja, jag är ensam. Och frustrerad. Inombords gråter jag. Jag kan sitta och tänka på hur kul de har tillsammans… och fantisera om att jag är med. Jag minns hur det var när vi åkte till Liseberg – det var så längesen. 3 år sedan.

Jag hoppar runt mellan olika bemanningsjobb. Det är inget jag är stolt över att berätta när någon frågar. Så kanske är det lika bra att vara ensam, så som det är nu. Men jag försöker ändå tänka positivt.

Hela livet har jag brottats med det här. Mobbning, utanförskap, ensamhet. När vi flyttade till ett nytt område som barn började det. I skolan blev jag den där killen som alltid stod utanför. Från lågstadiet till gymnasietiden.

Som vuxen fann jag kristendomen. Den blev min vändpunkt. Jag har fått ett annat synsätt – mer hopp, mer styrka. Bön ger mig ro.

Jag är med i en liten församling där alla känner alla. Har varit aktiv i två år och fått förtroendeuppdrag. Det tolkar jag ändå som att jag har någon form av social förmåga, även om det inte räckt till att skapa riktiga vänskapsband. Jag umgås inte med dessa på fritiden. Men det finns gruppchatt och ibland händer det saker som ledarna skriver vad man kan göra tillsammans.

På jobbet går det också bra. Jag får ofta höra att jag är bra med kunder och att jag har god servicekänsla. Så det sociala finns där – men ändå inga vänner. Det har varit ett mönster: det är alltid jag som hör av mig. Till slut blir det missförstånd, något går snett, och så rinner allt ut i sanden. En tjejkompis sa en gång: "Kanske hör jag av mig i framtiden." Men det lät mest som ett sätt att runda av. Hon menade att vi inte är vänner just nu. Men i framtiden. Det är exakt samma tjej som jag tror var attraherad av mig. Men efter att hon började dejta, så knuffades jag undan. Jag hoppades på att jag kunde stanna kvar som vän. Umgås med gänget liksom. Men gänget är mer på hennes sida och när jag blev undanknuffad, så försvann även gänget från mig.

Jag fyller år snart. Och jag känner redan hur ensamheten kommer bli påtaglig – som den alltid blir vid högtider. Det är som ett svart hål av känslor.

Den här sommaren har jag inte ens badat. Inte ens det. Jag vill inte besöka stranden för mig själv. Jag har gjort det förr. Men jag kan inte det. Jag blir för mycket påmind för vänskapsbrist. Att se folk med sina vänner och skratta m.m. Det blir jobbigt för mig.

Jag hade älskat att dra till Gröna Lund eller Liseberg med ett gäng. Men skulle jag åka dit själv, skulle jag nog bara bli ännu mer påmind om hur ensam jag är.

På fritiden gör jag ändå saker jag gillar. Folk på sociala medier har sagt att jag är duktig. Några grannar har till och med stannat mig på gatan och sagt fina saker. Så jag vet att jag gör något bra. Jag är snäll – det har folk sagt. Men ändå… inga vänner. Det har varit en livsgåta för mig.

Ibland undrar jag om det handlar om avundsjuka från män. Känns ibland som om män vill knuffa bort mig. Kvinnor verkar ofta kunna prata med mig, men det känns ibland mer som att de ser mig som ett objekt snarare än en riktig vän. Sex kan jag ha. Men just nu, har jag ingen lust med det. Jag vill ha vänner.

Jag vill bara ha vänner. Jag har gjort böner till Gud om det. Sagt det högt till mig själv. Känslan av ensamhet har gjort extra ont den här tiden. Kanske för att jag börjat inse hur mycket det saknas i mitt liv. Men jag försöker hålla fast vid det som ändå funkar – min tro, min församling, mitt jobb. Jag vet att jag är uppskattad. Det får räcka just nu. Men ja… jag saknar vänskap! Jag vill så gärna ha vänner!

Jag vet inte vad som gör att jag inte har vänner.

- Jag har hört av mig till folk.

- Men just nu har allt blivit som så en klar förklaring att jag man inte vill va min vän. Min vänskapsgäng som var viktig för mig.

Att vara omtyckt men ändå ensam? Hur kan det vara så?

Kan man vara socialt kompetent men ändå ha en "osynlig spärr" som gör att folk backar?