Ursprungligen postat av
Graavarg
De som bäst kan svara på den frågan är nog Finland och de forna öststaterna som absolut inte vill underkasdta sig ryssarna, dvs. Polen, Estland, Lettland och Litauen. Finland har direkt erfarenhet från två blodiga krig med Sovjet/Ryssland, och polackerna och balterna vet hur det är att gå från självständighet till decennier under den ryska stöveln.
Det är inte underligt att de fem länderna är i förgrunden när det gäller att stå upp för Ukraina, mot Ryssland. I Polen diskuteras det, om än inte officiellt i regeringen, att man borde gå in för egna kärnvapen. Man startar alltså hellre ett kärnvapenkrig än underkastar sig Ryssland en gång till. Det skulle inte förvåna mig om man ser den frågan på samma sätt i Finland, man är bara försiktigare med vad man uttrycker (också det ett resultat av närhet till Ryssland och decennier av "finlandisering").
Sverige är ett av de länder som haft mest krig med ryssarna (14-15 stycken). Men det var länge sedan och folkhemmet kommer inte mer ihåg hur man såg på Ryssland vid den tiden.
Det är ett faktum att för USA har Ukraina hela tiden bara varit en bricka i det storpolitiska spelet. USA är dessutom medskyldig till att läget skärptes, eftersom karriärsugna amerikanska diplomater åkte till Kiev med dollarstinna portföljer för att betala ukrainska politiker att uttala stöd för ett NATO-medlemskap. Före Trump 2.0 så var Ukraina för USA en perfekt statist med hjälp av vilken man kunde surrogat-kriga motRyssland och försvaga Ryssland både militärt och ekonomiskt. Och dessutom framstå som the good guy, som hjälper den lilla angripna nationen mot stormakten Ryssland. Det var nog ukrainarna medvetna om från allra första början, men de var ändå, med fog, tacksamma för all hjälp. Nu under Trump 2.0 är det annorlunda, USA har liksom sålt smöret och tappat pengarna och också om Trump på pin kiv (mot Putin) skulle fortsätta stötta Ukraina så har förtroendet dunstat bort, sannolikt för generationer.
In kliver då istället Europa, som visserligen hjälpt och ställt om från rysk gas och infört sanktioner (samtidigt som man fuskar för fulla muggar genom att importera "indiska oljeprodukter") men som med några få undantag förhållit sig skamligt ambivalent till hela kriget. Storbritannien, Frankrike, Finland, Polen och Sverige hör däremot till de länder som inte har tvekat alls, nåt som länder dem till heders. Nu har plötsligt det läget förändrats. Startskottet var att Trump signalerade att jänkarna tänker pysa iväg tillbaks över pölen, men den egentliga drivkraften för det nya "militära uppvaknandet" är varken USAs reträtt eller kriget i Ukraina, det är att "militär upprustning" har blivit en politisk fråga av sån magnitud att man kunnat ge fan i den lamslående och förhärskande blockpolitiken.
I Tyskland regerar nu t.ex. M och S tillsammans (i svenska termer), och regeringar av alla möjlöiga färger och former samarbetar kring en gemensam europeisk försvarspolitik, som i sin tur öppnat dörren för allt möjligt politiskt samarbete. Frankrike och Tyskland och Storbritannien är plötsligt bästisar på ett sätt som de inte varit sedan andra världskriget, och nu är det plötsligt inte mera nåt problem att släppa in Storbritannien i värmen igen (åtminstone i farstun). Det tog ett enda möte (och ett "förmöte") att fixa, det som hittills varit stört omöjligt. Och det som formellt binder ihop detta nya "gränsöverskridande" europeiska samarbete, som inte bara skrider över nationella gränser utan också över politiska, är ett gemensamt stöd till Ukraina och en gemensam upprustning av det europeiska försvaret, med ett första fokus på försvarsindustrin.
Det bara delar av ytterhögern (lyckligt nog inte i Sverige, och tur för dem) och yttervänstern som vill avsluta stödet till Ukraina och dra undan mattan för det nya europeiska samarbetet, och det har gett en sån skjuss åt så mycket att besvikelsen skulle vara enorm om Trump plötsligt ändrade sig och ville att jänkarna trots allt ska stanna kvar. Många europeiska politiker skulle idag i så fall hellre kicka ut dem, en totalomvändning till för bara några månader sedan.
Så Ukraina har nu Europa i ryggen, och för första gången är alla europeiska länder (utom fuckin' Ungern) med "på riktigt". Och varken Europa eller Ukraina har några som helst planer på att böja på nacken inför Putin. inte ens fast USA skulle dra undan allt stöd i morgon.
Kärnvapenfrågan är ändå relevant, dels har Ryssland faktiskt indirekt hotat, dels har Frankrike lovat att skydda alla länder som vill in under kärnvapenparaplyet (vilket bara det är en enorm 180-graderssväng) och dels kommer Ukraina att "vinna" kriget mot Ryssland så länge det krigas med konventionella vapen. Nåt som helt enkelt beror på de ekonomiska förutsättningarna, och att de europeiska ländernas sammanlagda BNP är över 30 gånger större än Rysslands. Om de lyfter "försvarssatsningen" till 5% (som det nu snackas om, också om sätten att räkna på varierar) så är den alltså 1,5 gånger större (dvs. 150% jämfört med) Ryssland HELA bruttonationalprodukt. Experter uppskattar att Ryssland kommer att lyckas höja sin försvarssatsning till maximalt 8% av Rysslands BNP i år (den låg på 6% för ett par år sedan), så kommer Europa att i runda tal producera 20 gånger mer krigsmaterial och ammunition.
Så småningom, för det kommer förstås att ta tid, men å andra sidan producerar Europa (utan Ukraina medräknat) redan idag mer än Ryssland. Och fråga vilken expert på krigföring som helst hur det slutar om den enda sidan utproducerar den andra med en faktor på 10X eller 20X. Det slutar bara på ett sätt. Och det är i det läget som det är den största risken för användning av kärnvapen. Men inte innan dess.
