Diktatur bra eller dåligt?

Singapore är en mönsterstat och en halvdemokrati. Man har val, men samma parti vinner alltid. Världens rikaste land.

Men det beror på att man är en liten stadsstat som kan mjölka omgivningen, ungefär som Hongkong.

Mer intressant är när Kina blir som Singapore, som man har som modell.

Jag tror man kan säga att auktoritet är något bra. Liberala demokratier är farliga eftersom de bygger på en föreställning att makten "kommer från folket" och är begränsad av institutioner; detta döljer att riktig makt alltid ligger någon annanstans - i militären, ekonomiska eliter, byråkratin. När krisen kommer avslöjas att "folkstyret" var en illusion - vilket skapar ett legitimitetsvakuum.

Ett system som från början erkänner hierarki och auktoritet har redan etablerat vem som faktiskt bestämmer. Singapore, UAE eller historiska monarkier behöver inte "hitta på" vem som ska ta ansvar i kriser - maktstrukturen är redan tydlig och accepterad.

Så liberala demokratier kan svänga ordentligt - vilket vi såg under 30-talet. Särskilt illa är "renodlad" parlamentarism á la Sverige eller Storbritannien. Frankrike exempelvis har försökt hantera behovet av auktoritet med stark presidentmakt - som balanseras av parlamentet. Renodlad parlamentarism kan bli särskilt handlingsförlamad när konsensus bryts samman. Frankrikes starka president kan åtminstone agera beslutsamt - även om det riskerar att underminera rådande procedurer och normer.

Om "ren" diktatur är bra eller inte beror givetvis på vem som tar makten - men det medför alltid risker. Men om auktoriteten är definierad i förväg slipper man antagligen kaotisk maktkamp vid djup politisk/ekonomisk kris.

Carl Schmitts berömda definition: "Suverän är den som bestämmer över undantaget" pekar på att verklig makt visar sig först när normala regler inte längre fungerar. Liberala demokratier försöker dölja denna realitet genom att tro att institutioner och processer kan hantera alla situationer. Men i verkliga kriser måste någon bestämma vad som gäller - och då avslöjas vem som egentligen har makten.

Många länder är dysfuntionella ungefär som Jugoslavien 1992 - dom är alltså inte riktigt mogna för parlamentariskt representativ demokrati ännu - som där kan orsaka smärre kaos. Däremot ska inte normala demokratier återgå till 1800talets kontrollmakt - men många stater som skapats efter 1945 borde delas upp i tre eller fyra autonoma stater - FN skulle ha 2000 istället för 200 medlemmar... små länder startar helt enkelt inte anfallskrig.

Ja, försök att införa parlamentarisk demokrati under sådana omständigheter - djup ekonomisk kris, starka etniska spänningar, konkurrerande nationalister - var dömt att misslyckas. Dock om det redan existerat hade det varit oförmöget att hantera krisen likväl.

Parlamentarisk demokrati kräver konsensus och kompromissvilja för att fungera. När djupa etniska eller ekonomiska klyftor uppstår blir systemet handlingsförlamat - oavsett hur länge det funnits eller hur "moget" folket är.


2000 FN-medlemmar låter som liberal "social ingenjörskonst" - att man kan lösa maktpolitik genom att rita om kartan. Jag argumenterar att makt är överordnat alla system. Småstater kan vara lika konfliktfyllda internt och blir ofta marionetter åt större makter. Storlek löser inte grundproblemet med makt och legitimitet. Småstaters existens är beroende av att större stater accepterar dem. När stormakter slutar "acceptera" småstater försvinner de snabbt - Tjeckoslovakien 1938, Baltikum 1940, Kuwait 1990 (tills USA ingrep). Småstaters fred är ofta bara frånvaro av hot från större grannar. Många småstater lever på att vara "nyttiga" för stormakter - skatteparadis, flaggstater, strategiska baser. Deras "autonomi" är villkorad av att de fyller denna funktion.

Så fler mikroskopiska stater skulle inte skapa fred utan snarare fler brickor i stormaktsspelet. Varje "autonom stat" blir en potentiell proxy, en buffertzon, eller ett sätt att kringgå internationell lag - och lever egentligen bara på större makters nåder. Det finns en grund till att stater blivit större till att börja med som du bortser från i denna analys. Tyskland förenades inte av misstag - småstatssystemet var ineffektivt och sårbart för extern manipulation. Italien likaså. Det fanns rationella skäl till konsolidering.

Det är bra argumenterat, du har rätt i att det är väldigt komplicerat, men Tyskland 1870 eller Kina 1949 såsom entiteter är atypiska och etnohomogena och genom sin storlek två undantag som nyare stater (Afrika, Asien) inte har en chans att efterlikna - dom har ingen Bismarck eller Mao, dom saknar nästan gemensamma språkliga och etniska historiska band annat än att ha exploaterats av samma euronation i hundratalet år. (Men man kan alltid hoppas på diplomati istället för militära konflikter. Tyvärr tror jag kartorna ofta felritades i den snabba avkoloniseringen 1955-65).

Beror på diktatorn såklart. Fattar du väl

Du har en poäng. Men diplomati utan underliggande maktstrukturer blir också naivt önsketänkande. Att kolonialherrarna ritade kartorna fel kan absolut argumenteras väl för - men varför skulle nya "rättare" kartor fungera bättre utan en Bismarck att genomdriva dem? I Afrika finns heller ingen "ursprunglig karta" att återgå till. Det blir en logisk fälla eftersom bildandet av nya, men mindre stater - vilket säkert skulle kunna vara en bättre lösning i Afrika - också kräver auktoritet. Både vid bildandet men även för att upprätthålla ordningen efteråt.

Sydsudan (2011) illustrerar detta perfekt - "rätt" uppdelning (kristna/animister vs muslimer) från Sudan men fortfarande inbördeskrig (Dinka vs. Nuer) eftersom den nya staten saknade interna maktstrukturer. Eritrea likaså - självständighet från Etiopien men blev ändå hård diktatur för att bibehålla sammanhållning.

Sen kan mindre stater erövras av större, som sagt - som Saddams Irak gjorde mot Kuwait 1990.

Så det finns inga teknokratiska lösningar på maktpolitikens grundproblem - Carl Schmitt hade rätt.

Diktatur hade förmodligen behövts i Sverige under några år och få bukt med gängen, mc gängen, maffian osv. MEN hur avslutar man en diktatur? Det sitter nog långt inne för diktatorer som fått smak på makten att lämna över den till folket igen...

Om det är en "krishanteringsregim" tenderar den försvinna nån gång efter att krisen är avstyrd. Sådana regimer tenderar få svårt med långsiktig legitimitet. Franco och Salazar kom till makten för att rädda sina länder från kaos (spanska inbördeskriget, portugisisk instabilitet). Men när de lyckades stabilisera situationen försvann den ursprungliga legitimitetsgrunden. Vad är poängen med en "stark man" - när det inte längre finns någon kris att hantera?

Dock är det komplicerat då geopolitik och konsumtionsekonomins inträde spelade roll i att undergräva legitimiteten - och spelade enorm roll i vad som kom efter. Under andra förutsättningar kan man tänka sig övergången till en mindre diktatorisk stat i t.ex. Spanien än Francos - men mer auktoritär än liberal demokrati (vilket han faktiskt själv trodde skulle hända - men han felbedömde situationen). Det är ingen perfekt jämförelse men kanske något i stil med Jordanien med gradvisa förändringar - men där monarkin behöll kärnmakten. Ungefär som Marocko - ett annat exempel. Juan Carlos kunde under andra omständigheter säkert ha blivit en mer auktoritär monark - men utan att det inneburit absolutism eller diktatur.

Ja du har förmodligen rätt. Hur ser du på Dueterte i Philippinerna? Han gjorde ju en hel del bra men får skit att han beordrade att skjuta alla inblandade i knarkhandel tex? Ingen diktatotor iofs men han städade upp en del.

William Sidis var givetvis bara ett exempel pga dennes plats i Guinness rekordbok. Vi verkar vara överens om frågan vad kretipletiröster från oinsatta eller lättpåverkad icke självständigt tänkande personer är värda i demokratier.

Det skulle bli mer demokratiskt om man hade lottat ut vem som fick rösta utifrån de första, andra eller sista bokstäverna i för eller efternamn.

På så sätt hade man iallafall kunnat slå undan benen från lobbyisters påverkanskampanjer eftersom dessa då hade tappat radarn till vem de skulle påverka om "röstsnurran" drogs runt slumpmässigt på valdagen.

Han är ett lysande exempel!

Duterte kunde inte bygga om hela systemet som Franco gjorde. Han var fortfarande begränsad av konstitutionella mandatperioder (6 år, inget omval), massmedia som rapporterade om hans metoder, politisk opposition som kunde mobilisera motstånd osv.

Ännu viktigare - Filippinerna är inbäddade i det globala liberala systemet genom ekonomiskt beroende av västerländska marknader/investeringar, diplomatisk isolering när han bröt "mänskliga rättigheter", ICC (International Criminal Court) som undersökte hans handlingar, global media/NGO:s som kunde sprida kritik globalt.

Franco, som antikommunistisk ledare, skyddades av kalla krigets geopolitik - ett svart får i västeuropa som tolererades motvilligt av USA.