Citat:
Eller så är det så ni tolkar deras beteenden.
Man kan även tolka en person med autism som icke empatisk. Fast denna kan ha hur mycket empati som helst. Men kanske inte beter sig så att man förstår detta.
En person med borderline kan mycket väl bete sig på ett sätt som får dig att tolka det som att hon hämnas när hon tex. skär sig/"hotar" att ta livet av sig/är otrogen. Medans hon gör detta för att hon har stora svårigheter att reglera sina känslor och agerar på dem istället, desperat. Inte för att hämnas på dig, utan för att hon inte vet vad hon ska ta sig till...
En narcissist däremot kan mycket väl manipulera och hämnas. Med vilje.
Försök förstå skillnaden.
Man kan även tolka en person med autism som icke empatisk. Fast denna kan ha hur mycket empati som helst. Men kanske inte beter sig så att man förstår detta.
En person med borderline kan mycket väl bete sig på ett sätt som får dig att tolka det som att hon hämnas när hon tex. skär sig/"hotar" att ta livet av sig/är otrogen. Medans hon gör detta för att hon har stora svårigheter att reglera sina känslor och agerar på dem istället, desperat. Inte för att hämnas på dig, utan för att hon inte vet vad hon ska ta sig till...
En narcissist däremot kan mycket väl manipulera och hämnas. Med vilje.
Försök förstå skillnaden.
Exakt alla diagnoser inom kluster b är en eller annan form av narcissism.
Citat:
Och ja: de med borderline kan ha andra diagnoser också. Och det behöver absolut inte vara narcissism. Utan kan vara olika ångesttillstånd, depression, ADHD osv.
Men de två kvinnor du har träffat på som har haft diagnos borderline. Har med förmodligen även haft narcissistiska drag. Alternativt har du tolkat in sådana drag hos dem.
Själv var jag polare med en kvinna som hade borderline. Hon hade två längre förhållanden. Båda hennes partners mådde mycket bra i relationen med henne och det var inte pga. henens borderline det tog slut, utan de växte helt enkelt ifrån varandra, blev mer vänner än älskande par.
Hon var en empatisk, omtänksam, kärleksfull kvinna. Men visst förstod jag att hon fått diagnosen: ätstörning, själskadade, svår ångest och tomhetskänsla, snabba växlingar i humöret. Hon mådde skit. Men hon lyckades ändå vårda sina relationer, även om hon i perioder blev klängig (även på mig och kunde ibland ringa 25 gånger på en dag, men sa jag bara vänligt men bestämt ifrån, så förstod hon "det där behöver du ta med din psykolog, jag är bara din vän och vill bara vara din vän. Jag träffar dig gärna på en fika imorgon, men nu behöver jag lugn och ro från att höra telefonen ringa. Och du behöver skriva ner det du sagt till mig och ta det med din psykolog".). Det accepterades. Hon tog senare sitt eget liv. För hon stod inte ut med att må så dåligt. Då hade hon bytt psykolog flera gånger.
Och visst kunde jag och andra må dåligt ibland. Inte för hur hon var mot oss. För mot oss var hon hur fin vän som helst. Utan över att se henne må så dåligt, se hennes sönderskurna armar, där nya skärsår och ärr prydde armarna om vart annat.
Båda hennes partners som hon haft längre förhållanden saknade henne länge efter hennes död.... Hon var älskvärd.
Men de två kvinnor du har träffat på som har haft diagnos borderline. Har med förmodligen även haft narcissistiska drag. Alternativt har du tolkat in sådana drag hos dem.
Själv var jag polare med en kvinna som hade borderline. Hon hade två längre förhållanden. Båda hennes partners mådde mycket bra i relationen med henne och det var inte pga. henens borderline det tog slut, utan de växte helt enkelt ifrån varandra, blev mer vänner än älskande par.
Hon var en empatisk, omtänksam, kärleksfull kvinna. Men visst förstod jag att hon fått diagnosen: ätstörning, själskadade, svår ångest och tomhetskänsla, snabba växlingar i humöret. Hon mådde skit. Men hon lyckades ändå vårda sina relationer, även om hon i perioder blev klängig (även på mig och kunde ibland ringa 25 gånger på en dag, men sa jag bara vänligt men bestämt ifrån, så förstod hon "det där behöver du ta med din psykolog, jag är bara din vän och vill bara vara din vän. Jag träffar dig gärna på en fika imorgon, men nu behöver jag lugn och ro från att höra telefonen ringa. Och du behöver skriva ner det du sagt till mig och ta det med din psykolog".). Det accepterades. Hon tog senare sitt eget liv. För hon stod inte ut med att må så dåligt. Då hade hon bytt psykolog flera gånger.
Och visst kunde jag och andra må dåligt ibland. Inte för hur hon var mot oss. För mot oss var hon hur fin vän som helst. Utan över att se henne må så dåligt, se hennes sönderskurna armar, där nya skärsår och ärr prydde armarna om vart annat.
Båda hennes partners som hon haft längre förhållanden saknade henne länge efter hennes död.... Hon var älskvärd.
Jag tror nog att det där är det absolut bästa ödet för kvinnor med BPD. Att de tar sina liv. Jag vet att det låter hårt men med tanke på att de tar med sig män ned i helvetet (alltså godhjärtade män som bara vill kvinnan väl) så tycker jag de förtjänar det ödet. De besparar även samhället mycket pengar genom att ta sina liv.
