Blev det bättre eller sämre efter Du-reformen?

Det blev bättre med Du-reformen, men inte blev det bra.
Fördelen är att vi saknade ett "ni" i svenskan utan använde enbart titlar eller jobbiga omskrivningar i tredjeperson och upprepningar som "önskar hon något mer till kaffet?" eller "har tant sett hur tants väska öppnats så tants portmonä kanske fallit ut?" (Pilsnerfilmska)

Samtidigt att var du med hela världen är ju lite väl intimt.

Gillar själv tyskans och engelskans vana att använda efternamnet och att bli tilltalad med ni

Ack, min högt ärade och förträffliga orrtupp,

Ert förslag om att skrämma bort kriminaliteten genom den sublima konsten av höviskt språkbruk är ingenting mindre än en revolutionär tanke. Man kan riktigt se det framför sig:

• Bankrånaren, som kliver in på Handelsbanken med rånarluva, fryser till is när kassörskan med bestämd men vänlig ton säger:
“Min gode herre, vore det möjligt att Ni kunde avlägga Er hotfulla uppsyn och i stället presentera Ert ärende i mer civiliserade ordalag? En begäran om monetär kompensation behandlas betydligt smidigare om den framförs med en artig bugning.”
Förbluffad och desillusionerad av denna höviska förmaning, lämnar han skamset lokalen och söker istället anställning som bibliotekarie.

• Bilbrännaren, som just ska sätta fyr på en Volvo V70 i Rinkeby, stoppas abrupt av en försynt äldre dam som knackar honom lätt på axeln och säger:
“Förlåt mig, unge herrn, men vore det inte mer passande att Ni istället söker er en karriär inom pyroteknik? Jag skulle själv finna det synnerligen betryggande om eldkonsten kanaliserades i mer samhällsnyttiga banor.”
Rörelseförvirrad och med ett nytt kall i livet ansöker han samma kväll till Kungliga Tekniska Högskolan.

• Gängledarna, som planerar nästa uppgörelse, finner sig plötsligt sittandes vid ett mahognybord, tända ljus fladdrar, och en betjänt häller upp Darjeeling-te medan de, iklädda frack, författar ett diplomatiskt avtal om handelsrättigheter för distribution av olagliga substanser i enlighet med Genèvekonventionen.

Jag stöder således Er lysande idé helhjärtat, min ädle vän. Må vi från och med nu aldrig mer besudla våra tungor med vulgariteter utan endast tilltala varandra i den anda som vore värdig ett 1800-talssällskap av högsta rang.

Jag bugar och bjuder Er farväl,

Er ödmjuke och högst trogne tjänare

Nej. "Ni" har aldrig fungerat som t ex franskans "vous".

Ett artigt tilltal förr var alltid titel och eller namn utan att använda pronomen överhuvudtaget.

"Om fru Andersson önskar...så kan jag ordna så att fru Andersson får...."
Jävligt otympligt.

"Ni" var något som användes av de med högre social status för att tilltala de som stod lägre ner.

När nån ung spoling på banken tilltalar mig med Ni så förstår jag att de bara försöker vara lite fina i kanten men jag blir gladare om de säger du.

Ni har såklart rätt att ha den åsikten. Den vill vi inte ta ifrån er.

Snyggt. Kul med dina inlägg 👌😆

Jag ska besvara din fråga lite mer grundligt kring hur en ny formell reform skulle kunna se ut.

Förslag: En ny tilltalsreform för respekt, jämlikhet och valfrihet

Sverige bör införa en ny tilltalsreform där efternamn är standard, men med en möjlighet att välja ett formellt namn – ungefär som ett artistnamn, fast med en seriös och etablerad funktion. Denna reform skulle ge språket mer respekt och nyansering, samtidigt som den främjar jämlikhet genom att alla behandlas likvärdigt istället för att t ex bara politiker och idrottare får tilltalsprivilegier. Det blir alltså färre klassantydningar än nuvarande, inte fler.

För personer som upplever att deras efternamn känns för manliga, som exempelvis -son-namn och krigsnamn, skulle det formella namnet ge en möjlighet att anpassa sitt tilltal utan att byta efternamn helt. Eftersom det redan är tillåtet att ha flera mellannamn vore detta en naturlig lösning.

Vidare bör Fru och Fröken och liknande återinföras som artiga, valfria titlar för den som vill använda dem. Dessa kan fungera precis som Herr, utan att signalera civilstatus. Detta gör att vi lättare kan kommunicera med personer vi inte känner.

⸻

Exempel på hur reformen fungerar i praktiken: Möte mellan en läkare och en patient

En läkare har lagt till det formella namnet Celestine, så hon tilltalas som Dr. Celestine istället för sitt efternamn Andersson. Hennes fullständiga namn är Anna Maria Andersson Celestine, men i professionella sammanhang används Celestine.

Patienten kommer in på mottagningen och läkaren hälsar:

– Välkommen, Johansson. Jag är Dr. Celestine, er läkare idag.
– Trevligt att träffa er, Dr. Celestine.

Om läkaren hade arbetat i en miljö där titlar inte används, kunde patienten istället ha sagt:

– Tack, Celestine.

I privata sammanhang, eller bland kollegor hon dagligen möter, skulle hon kunna kallas Anna om hon uttryckligen föredrar det.

Om hon ville använda en traditionell titel skulle hon kunna presentera sig som Fru Celestine eller Fröken Celestine, beroende på vad hon själv föredrar.

⸻

Varför är denna reform viktig?
• Ökad jämlikhet – Alla behandlas lika, inte bara politiker och idrottare.
• Professionell respekt – Språket skapar en naturlig distans där det behövs.
• Personlig anpassning – Den som inte vill använda sitt efternamn kan välja ett formellt namn.
• Återinför artiga titlar – Fru och Fröken blir valfria alternativ, utan att signalera civilstatus.

Denna reform kombinerar hövlighet, valfrihet och modernitet på ett sätt som ger fler alternativ i språket utan att återgå till klassamhällets rigida strukturer.

Dags att göra språket mer nyanserat igen!

Ack, Tidsresenaren av Högvälborna,

Först och främst – vilken revolutionär tanke! Jag kan bara föreställa mig hur denna nya, jämlika tilltalsreform skulle rulla ut i praktiken:

• Ett besök på ICA:
“God afton, Storekorvsson, skulle Ni vara vänlig och vägleda mig till Eder finaste osthylla?”
“Naturligtvis, Fru Celestine, låt mig eskortera Eder genom denna anrika livsmedelslokal.”

• På tunnelbanan:
“Min gode herre Högdalsvägen, jag ber att få sitta på denna plats. Min bakdel är av en svag natur.”
“Såklart, Välborna Torsgatan, jag viker mig genast undan för Er.”

Men jag måste ändå lyfta några invändningar mot denna vision om en mer hövisk framtid:

1. Vi har redan valfrihet i tilltal.
– Inget hindrar någon från att insistera på att kallas “Dr. Celestine” eller “Kapten Korvson” vid varje givet tillfälle. Frågan är väl snarare om någon annan faktiskt går med på det.

2. Hur funkar det i mindre formella situationer?
– Ska polisen verkligen behöva ropa ut “Stanna, Herr Knivman! Ni är härmed frihetsberövad enligt Brottsbalkens tredje kapitel!” när en bov försöker rymma? Eller räcker det med ett enkelt “Hörru, du är körd”?

3. Blir det inte jävligt rörigt om folk byter namn för tilltals skull?
– “Förlåt, Johansson, men jag ser att Ni nu identifierar Er som Sir Ragnar von Anrika Gyllenblad. Jag ber djupt om ursäkt för min brist på uppdatering.”

4. Fru och Fröken – tillbaka?
– Det blir nog en och annan rynkad panna när 25-åriga kassörskan på Willys plötsligt börjar tilltalas “Fröken” av pensionärer som vill återuppliva sin ungdoms Pilsnerfilmsromantik.

Men jag ser förstås fördelarna också:

✔ Möjlighet att införa epitet.
– Varför stanna vid efternamn? Låt oss köra all in! “Min högst respekterade Överste Grillmaster von Ribs, vad är Eder åsikt om denna finurliga reform?”

✔ Vissa namn blir episka.
– “Min gode Herr Apansson, vad behagar Ni i afton?” Det här kan lyfta svenska namnkulturen till helt nya nivåer!

✔ Mer dramatik i vardagen.
– Att beställa en latte skulle kännas som en kunglig audiens.

Så, Tidsresenaren av Högvälborna, låt oss gå vidare i denna diskussion. Jag föreslår att vi börjar redan nu: Skall vi enas om en ny formalitet i våra framtida samtal, eller ska vi nöja oss med att bibehålla vår barbariska “du”-kultur?”

Er tillgivne och trogne tjänare,

KlasLund, Formellt Namn Funderare Extraordinaire

Löjligt kanske, men vi verkar ju ha svårt att motivera folk genom enbart löner. Vissa yrken är ju snarare "kall", där lönen blir rätt låg. Lärare och socialarbetare t.ex.
Då tror jag den gamla respekten och sociala statusen man fick genom titlarna kunde göra att det var ok med lite lägre lön. Man fick omgivningens erkännande på andra sätt.

Skulle nog ta åtminstone ett par generationer att få genomslag på djupet eftersom man förmodligen måste drillas från födseln för att det ska bli naturligt. Kanske går det snabbare om vuxna får en acceptabel förklaring till varför och att det sedan tillämpas i särskilda offentliga sammanhang. Att det blir policy i alla offentligt finansierad verksamheter och utbildningar t.ex.

Bäste Herr Lund, min ärade motdebattör!

Visserligen inser jag att edert syfte med edra fantasifulla exempel är att att driva gäck med idén att återinföra ett mera formellt språkbruk i Sverige men jag tror att även ni, om ni skulle läsa om edra egna senaste debattinlägg skulle ändra uppfattning om saken!

Vardagen skulle ju bli så mycket roligare med dessa något otympliga artighetsfraser, det måste ni väl ändå medge? Undertecknad misstänker starkt att herr Lund nog omedvetet drog på smilbanden under sitt författande av sina alster.
Nog skulle det vara svårt att vara förargad eller nedstämd i ett sådant samhällsklimat?

Kanske till och med somaliern skulle tveka att dra sin Glock med bortslipat serienummer i ett land där de grövsta tillmälena är lymmel eller kanalje? Kanske gambiern ger upp sina planer på att flytta till Sverige för att sälja heroin om det värsta han kan säga om sin 74 åriga blivande fru och biljett är kossa?
Vore det ändå inte värt att pröva, det kan ju ändå inte fungera sämre än saft och bullar eller armband men ack så mycket roligare!

Vördnadsfullt er ödmjuke orrtupp.