I värnplikten hade vi jobbiga personer. Jag fick som Furir bära mer än de som inte hade en befälsställning.
De kunde inte ens rikta in kanonhaubitsen och skjuta med den som jag och en kollega och ett par riktare, som kunde.
Några killar var duktiga och kunde gå med mig i ösregnet med extremt tunga drivkedjor (40 kg) och montera dem på pjäsen utan gnäll eller knot.
Min bästa kamrat var utbildad "Riktare" och han och jag fick leka ensamma med pjäsen. Han tittade i siktet och jag stoppade in godiset i munnen 44 kilogram med rätt inställt och rätt monterat och inställt tändrör och en rätt laddad hylsa nästan en meter lång bakom manuellt
Det var ganska mycket krut i den hylsan även om det bara var laddning 1 eller 2.
Vi brydde oss inte ens om att använda hörselskydd annat än om att lyssna på telefonen, för eldröret var långt och laddningen var låg.
Det var inte bara ett skott, det var flera.