Citat:
Ja, ibland får man ta sig i kragen och gå ditt hjärtat och känslorna tar en. Kan du behålla dina ströjobb även om du flyttar från "den lilla orten"?
Hej!
Det är märkligt hur saker förändras. Jag börjar bli riktigt trött på många i min omgivning. Tidigare såg jag mig själv som en del av en fin vänskapskrets och var aktiv i kristna sammanhang. Men ju mer tiden går, desto mer inser jag hur många där verkar vara självcentrerade, naiva eller bara... speciella. Vissa använder tron för att framstå som utvalda av Gud och berättar historier om hur Han talat till dem – och många sväljer det rakt av.
Ibland undrar jag om folk verkligen tror på det de hör, eller om de bara är artiga och nickar med.
Jag märker också hur svårt det har blivit att föra en enkel konversation. Förut såg jag mig själv som ganska ointelligent, men när det kommer till kommunikation har jag insett att jag faktiskt har ett övertag över många andra.
Trots att jag aldrig riktigt känt att jag passat in, har jag ändå fortsatt gå till kyrkan – kanske mest av vana. Det har varit en plats fri från alkohol och fester, vilket passat mig eftersom jag inte dricker. Men sanningen är att jag inte känner mig hemma där längre, samtidigt som jag inte har någon kontakt med människor utanför det kristna sammanhanget.
På senare tid har mitt självförtroende börjat återvända. Jag är inte så dum som mina så kallade "vänner" fått mig att tro. Det är en befrielse, men också frustrerande att fortfarande mötas av blickar som antyder att jag är mindre värd. Det gnager i mig.
Jag får erkänna att jag själv är delvis skyldig. Jag stod inte upp för mig själv från början och tillät andra att köra över mig. När någon var arrogant mot mig, vek jag mig – vilket gjorde att de framstod som smartare och jag som dummare.
Nu har jag fått nog. Jag har exploderat. Men samtidigt är jag arg – dels för att jag inte har några riktiga vänner, dels för att jag lät det gå så långt.
Jag känner mig rastlös. Jag vill bort från den här staden (vill inte nämna vart öppet). Jag längtar efter äventyr.
Jag vill lämna det här fyrkantiga livet bakom mig.
Jag tror att jag är på väg bort. Men jag vet bara inte hur jag ska ta det första steget.
För inte så länge sedan var jag ute och campade. Det var fantastiskt.
Det är märkligt hur saker förändras. Jag börjar bli riktigt trött på många i min omgivning. Tidigare såg jag mig själv som en del av en fin vänskapskrets och var aktiv i kristna sammanhang. Men ju mer tiden går, desto mer inser jag hur många där verkar vara självcentrerade, naiva eller bara... speciella. Vissa använder tron för att framstå som utvalda av Gud och berättar historier om hur Han talat till dem – och många sväljer det rakt av.
Ibland undrar jag om folk verkligen tror på det de hör, eller om de bara är artiga och nickar med.
Jag märker också hur svårt det har blivit att föra en enkel konversation. Förut såg jag mig själv som ganska ointelligent, men när det kommer till kommunikation har jag insett att jag faktiskt har ett övertag över många andra.
Trots att jag aldrig riktigt känt att jag passat in, har jag ändå fortsatt gå till kyrkan – kanske mest av vana. Det har varit en plats fri från alkohol och fester, vilket passat mig eftersom jag inte dricker. Men sanningen är att jag inte känner mig hemma där längre, samtidigt som jag inte har någon kontakt med människor utanför det kristna sammanhanget.
På senare tid har mitt självförtroende börjat återvända. Jag är inte så dum som mina så kallade "vänner" fått mig att tro. Det är en befrielse, men också frustrerande att fortfarande mötas av blickar som antyder att jag är mindre värd. Det gnager i mig.
Jag får erkänna att jag själv är delvis skyldig. Jag stod inte upp för mig själv från början och tillät andra att köra över mig. När någon var arrogant mot mig, vek jag mig – vilket gjorde att de framstod som smartare och jag som dummare.
Nu har jag fått nog. Jag har exploderat. Men samtidigt är jag arg – dels för att jag inte har några riktiga vänner, dels för att jag lät det gå så långt.
Jag känner mig rastlös. Jag vill bort från den här staden (vill inte nämna vart öppet). Jag längtar efter äventyr.
Jag vill lämna det här fyrkantiga livet bakom mig.
Jag tror att jag är på väg bort. Men jag vet bara inte hur jag ska ta det första steget.
För inte så länge sedan var jag ute och campade. Det var fantastiskt.
En utväg är ju ett nytt jobb och en ny stad men med det kommer ju också nya utmaningar och att ha några vänner eller familj bakom sig hjälper ju en del på vägen. En del har inte ens det. Vägen framåt är ju också nya bekantskaper.
Många gör samma sak dag efter dag utan att först att de måste ändra på sig om de vill att dagen ska ändra på sig?
Jag kan inte sitta vid datorn som du men gör det ändå här på Flashback. Mitt syfte är att hjälpa eller förhoppningsvis att något jag skriver hjälper någon på något sätt. Hursomhelst har jag en plan själv och lider inte av denna sidoföreteelse att skriva utan glädjer mig samtidigt som jag kanske också går igenom något.
