Är jag elak som döljer detta för honom?

Hej Flashback! Jag har hamnat i en tuff situation som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Jag har varit med min pojkvän i ett år drygt och vi har det bra tillsammans i det stora hela. Vi bor ihop och trivs med varandra. Det finns dock ett problem. Min kille är väldigt anti allt som har med mediciner och diagnoser och allt sånt att göra. Han anser att allt det där är bullshit och att det ”inte finns”. Han är lite mer av den där ”spotta i nävarna” typen och samtidigt som jag kan hålla med honom till viss del så tycker jag fortfarande att medicin kan vara en stor hjälpa för vissa, inklusive mig själv. Nu till problemet: för ett halvår sedan fick jag diagnosen ADHD och vi hade många diskussioner här hemma om huruvida jag skulle utreda mig. Min kille tror ju då som sagt inte på ADHD och var väldigt emot att jag skulle åka och få det på papper. Men jag gjorde det ändå och relationen tog väldigt mycket stryk. Nu har han dock ”accepterat” det, även om han inte tror att det ens finns på riktigt. Han ville dock inte att jag skulle börja på medicin och sa till och med att han inte kunde tänka sig att vara tillsammans med mig om jag gick på medicin då jag ”inte skulle vara mig själv längre”. Jag gick med på att inte börja, samtidigt som jag bakom hans rygg nu sen i juli ungefär har tagit ADHD medicin ändå. Jag lyckades få till ett telefon möte med min läkare som skrev ut medicin, vilket har fungerat skit bra. Jag har lyckats dölja detta för honom genom att gömma dem i väskan. Jag tar de inte varje dag, utan bara när jag behöver dem och de fungerar hur bra som helst. Nu är dock tanken efter rådgivning med min läkare att jag ska öka min dos, och då kommer jag behöva åka dit för att ta blodprover etc. Frågan är: bör jag säga sanningen till min kille om min medicinering eller tillhör det mitt privatliv? Det känns inte bra att ljuga, men samtidig är jag oroad för hur relationen kommer bli om jag berättar som det är. Vad ska jag göra?

Hoppas han får reda på det och dumpar dig. Han låter som en hippie, men han har helt rätt i att medicinen kommer göra så att du inte är du längre. Han är förälskad i dig, inte i den du kommer bli på syntetiska droger.

Vem mår inte bättre av lite knark, det skulle säkert din pojkvän också göra.

Betyder det att alla lika gärna borde börja knarka?

Så det finns inget problematiskt i hans synsätt tycker du?

Jag ser det inte riktigt som knark. Det är ju medicin jag behöver för att fungera i vardagen då jag har problem i samband med min ADHD

Läs ett par gånger: Du känner du måste ta medicin bakom hans rygg

Får du använda preventivmedel, huvudvärkstabletter osv?

Kasta ut honom. Tänk om du får cancer och han bara ger dig aprikoskärnor. Eller om han får cancer och bara tar dessa.

Jag fick sluta på mina preventivmedel också då han trodde det var skadligt, men det var något jag själv var med på också så ja..

Men det är tragiskt att ni inte kan leva tillsammans utan denna stora lögn!
Om du känner att medicinen hjälper dig så har han inget att säga i frågan. Men du måste kunna få vara den du är, och inte smyga med medicinen.

Jag hade nog inte kunnat leva med en partner som honom. Han vill att du inte tar medicin och du väljer då att ta den bakom hans rygg för att du inte vågar stå upp mot honom. Vad är nästa grej han vill bestämma över?

Är du 18 och han 30? Låter som en skev relation.

Nej du ska bort från den konstiga relationen låter det som helt ärligt.

Finns några lager i detta så behöver dela upp det lite.

Till att börja med kan du antingen agera "mitt privatliv, punkt" vilket jag tycker kan vara dåligt i ett förhållande, speciellt om du hamnar i en olycka eller situation där han behöver berätta om du tar någon medicinering. Visst har alla rätt till att berätta enbart det de är bekväma med, men en relation bygger på tillit och kompromisser och man bör känna sig trygg nog med att ens partner(s) känner till ens lite mer privata ärenden.

I min mening är sanningen alltid den väg att gå. Så länge man kommunicerar så fungerar det galant och då kommer det också fram om man egentligen hör ihop eller inte. Man får inte glömma att vi är väldigt invecklade. Många av oss kan känna sig ensamma och söker ibland lite sex, men det utöver som kommer till är mycket viktigare i vardagen och man passar inte ihop med alla man träffar på, så enkelt är det.

I ditt fall är det också ett fall av envishet på hans sida. Jag misstänker att ni är unga (20-30-års åldern) men det är en ren gissning. Man kan vara väldigt principfast som person speciellt vid yngre ålder. Det är ok om det är bra principer men en sak många bör inse är att det alltid finns undantag i alla fall. Oavsett om det är diet, medicin, djurhållning, teater, kunskap, studier, etc. Spelar ingen roll vilket ämne vi pratar. Väldigt sällan kan man använda "100%" eller "alla/inga" som termer. Absoluta termer är lite svåra att hålla fast vid.

Med allt det där svamlet vill jag komma fram till att han behöver se över sitt synsätt. Jag personligen är själv relativt anti medicinering men det gäller endast mig själv. Jag tar inte ens en alvedon (inte för att jag haft behov men om det nu skulle hända). Det är ett val jag gör för egen del och absolut inget jag vill eller förväntar mig av en annan person.

Sen att gå så långt att inte "tro" på fakta är ganska korkat helt ärligt. ADHD är en diagnos. Det är studerat. Det är verkligt. Han kan välja att ha foliehatt och vara en jubelidiot men om du är diagnostiserad och behöver medicin när du känner för det så ska du absolut kunna ta det utan att varken dömas eller hatas för det.

Jag tycker du sätter ner foten, berättar som det är och att det här gäller. Om han inte gillar det får han helt enkelt hitta någon annan. När man möts av det ultimatumet (annat än bara hota med det som han gjort) och är ensam ett tag så inser man att fan, jag kanske varit lite korkad ändå. Man börjar tänka på ens egna principer och vilka som är värda att hålla som hårdast vid. Var öppen för att lära sig saker och leva med att andra är olika.

I värsta fall gör ni slut (vilket tekniskt sett är en bra sak för dig fast det kanske inte känns så). Det kommer göra ont i början men så är de flesta separationer.

I bästa fall öppnar han upp och stödjer dig istället. Kanske blir mer öppensinnad och börjar acceptera att alla inte är som han själv.

Vi utifrån kommer alltid kunna ge dig råd men det är bara du som har känslorna som styr mycket av det här. Det är läskigt, det är nervöst, men i slutändan behöver du göra något. Du vill inte leva ditt liv i en lång lögn (som förmoligen kommer fram senare ändå). Bara stressen lär vara ett jävla moment att hålla koll på. Man ska vara bekväm i en relation. Kunna slappna av helt och hållet. Den enda gång man ska känna en liten rädsla är om ens partner öppnar garderoben man gömt födelsedagspresenten i och hoppas på att hen inte råkar märka den. That's it.

Nej det är inte SSRI detta. Där kan vi snacka gör slut.