hur ärlig ska man vara

Jag sitter här igen. Två dagar rakt i sjön. Har försökt sluta länge nu. Och det går bra i perioder. Men tänker alltid detta är sista gången. Efter detta slutar jag.

Känner mig så oärlig. Ställer in planer med vänner. Hela tiden nojig, orolig över mina pupiller. Om jag träffar någon får jag ofta djup ångest efteråt då jag tror de ser igenom mig och att jag bara är en liten lögnare som aldrig kommer förändras.

Det är inte synd om mig. Har byggt korthus i cirka fyra år nu. ibland tar det tid innan det faller men när de faller så faller de. De känns som min näsa blivit mindre?

Börjat gå på möten men samtidigt ökat användning så sjukt. Men jag bryr mig verkligen inte längre. Förrens jag missat hela veckans aktiviteter, jobb, kontakter, vänner, tagit panna på jobbet, kört bil.
Vill bara sluta ljuga och berätta för alla vad de en får för konsekvenser. Eller är allt i mitt huvud?

Julen är runt hörnet. Det värsta som händer efter födelsedag.

Någon igenkänning och som också vet vad som måste hända men vägrar inse sanningen? Så mycket snack så lite verkstad. Skäms så mycket känns som ingen vill prata med mig mer.

Sen tar jag det lugnt några dagar, tränar, gör nått vettigt. Kan må skitbra redan efter en eller två dagar. Sen efter några dagar är jag där igen. vilket fucking slöseri med liv.

Vet inte varför jag skriver, kanske en bikt. T

Jag hade nog varit ärlig i ditt fall, berättat för nära och kära och andra berörda parter hur det ligger till och sedan snarast möjligt lagt in mig på ett vettigt behandlingshem för avgiftning som ett första steg.

Jag tror att du kommer få bättre respons än vad du har räknat med. Sedan så blir resten av livet en kamp att stå emot suget och många som har missbrukat och är nyktra sedan ohyggligt länge säger att de första 10 åren kan vara jävligt jobbiga rent psykiskt men jag vet ingen som har tagit sig ur skiten som ångrar sig idag.

Vill du verkligen göra en förändring var helt ärlig!

Ja jag vågar väl inte erkänna för mig själv hur lågt det har gått. Har alltid försökt bara dodga kulan liksom.

Skrev till en kvinna nu i NA. Kändes bra. Tack. Behandlingshem känns så extremt.

Ja men jag är också rädd. Jag gillar att festa ha kul. Och har ofta skitkul. Dansa och mixa musik är min största hobby. Men det är lite som kaffe och cigg.

Det som stör mig är att när jag börjat kan jag inte sluta förrens det är slut. Vänner osv kan ta några linor sen låta det va efter 22 för att kunna sova. Men jag kan typ inte de. Min hjärna går i 190 alltid, men när jag dygnat och har tur hamnar jag i ett helt annat flow. Hjärnkotoret får liksom vila. Jag får bara vara.
Men!! även det stadiet försvinner.

Jag vill göra en förändring, ja. men hopplösheten och det där Fuck it kickar in. bland vill jag bara flytta långt eller dö. Tanken att aldrig festa igen är extremt läskig. Och kan trigga till en sista gång beteende.

Du bör vara ärlig mot dina nära och kära men främst av allt mot dig själv.

Dom enda jag kan tänka mig att inte vara ärlig emot är mot myndighets folk. Där har du många oärliga och ohederliga. Finns absolut ingenting att vinna med att vara ärlig/hederlig mot dessa.

Lycka till nu. You can do it 💪🏻

Var ärlig mot dig själv, vill du verkligen så kan du sluta, sluta vara så jävla osäker.

Det enkla svaret är att det bara är att suta. Det är inte synd om dig - du är högst normal. Men droger - oavsett om det är nikotin, alkohol eller heroin - ger underbara känslor av lugn, harmoni och normalitet.

Du vet naturligtvis att längtan efter (ruset och) lugnet är hjärnans = drogens försök att lura dig. Din frontallob kan bestämma över hjärnans limbiska system - om du bestämmer dig för det.

Så: Vill du, så kan du. Hjärnans sug efter drogens förmåga att skapa harmoni är bedrägligt, men absolut inte oövervinneligt. Vill du, så kan du!

Lycka till!

Haha min spontana reaktion va, Du vet fan inte hur jag har det med bla bla bla.

Ska verkligen öva på det med osäkerheten.

Var ärlig skulle jag säga. Jag berättade för HR+chef på jobbet, hela min närmaste familj, min tjej och hennes familj för några år sedan. Jag var dock inte i något tungt missbruk utan snarare i ett bruk. Detta ledde till möten med psykolog och att jag slutade helt punda. Jobbet var bara glad för min ärlighet och sådär 2-3 mån efter mitt förtäljande kändes allt helt rätt.

Ja men fett ju. Ska ändå söka nytt jobb men ska ha detta i åtanke. Tror min chef kommer förstå också. Men kanske onödigt. Kommer nog inte få spykologtid eftersom jag jobbar timmis på en krog. Men tack för ditt svar. Har börjat bli mer ärlig mot vänner. Det ger en lite mer konsekvenstänk. Tack för ditt svar

Du måste börja med att vara ärlig mot dig själv. Vad vill du? vad är du villig att offra?
Sen måste du vara ärlig mot folk runtomkring dig.
Ett fåtal personer som du kan lita på och stöttar dig.

Det kommer vara svårt att hålla sig borta, bränn så många broar som möjligt. Våga även här vara ärlig med att säga att du har sug även fast du inte kommer ta.

I mitt fall hade det varit omöjligt om jag inte kapitulerade inför min bror. Jag sa till honom att jag vill sluta men jag kommer fortsätta köpa om ingen sätter stopp för det. Han tog över mitt bankkonto så jag kunde inte köpa även fast jag ville.

Nu när jag har varit nykter ett tag har jag kontroll på mina egna konton igen, min bror har fortfarande tillgång dock så om jag tar ut pengar får han reda på det.
Jag får fortfarande sug ibland men jag vill inte svika min bror, den drivkraften är större än drogen för min del.

Så ja, enligt mig är det första steget att vara ärlig mot de som det berör. När du gjort det kan du börja jobba på att vara nykter.

För mig släpptes en stor sten från mitt bröst när jag gick från att behöva dölja en stor del av mitt liv, bortförklara diffusa sjukdomssymtom osv till att kunna prata öppet om det.