2006-08-21, 22:35
#1
Kön: Man
Knark: Marijuana
Tidpunkt: Sommar, mitt på dagen
Idag hade jag blivit tillbedd, klockan två på dagen att gå hem till en vän, vädret var soligt och fint. Sysselsättningen vid tillfället var låg, men jag ville att den, och därtill jag skulle bli hög.
När jag kommit fram till villan som var belägen i ett idylliskt svenskt bostadsområde var alla samlade, vi var sammanlagt fyra knarkarsvin. På soffan i vardagsrummet låg ett öppet paket Marlboro med en joint i. Alla utom jag tyckte att de var en bra idé att röka den väldigt fint rullade knarkciggaretten ute på balkongen. Jointen som var ungefär 2 cm bred ytterst var enligt de andra fylld med superdupermonsterlaser bra marijuana som var inhandlat av en kille från Rinkeby.
Något rökande på balkongen blev det inte eftersom klockan var mitt på dagen och omkringliggande hus hade sina ägare ute på tomten. Vi begav oss istället ut i området för att hitta oss ett mer stealth ställe. Jag var redan nu paranoid och kunde inte för mitt liv förstå varför ingen av dessa hade blivit ertappad och satt på pissprov, alla tre verkade vara otroligt ovarsamma om var de rökte.
Efter att ha gått drygt en halv kilometer ut från villaområdet kom vi till en fotbollsplan. De andra ville röka där. Jag ville inte det, det var för nojigt eftersom att den låg helt öppen. Så vi gick vidare, hundra meter upp i skogen.
Vi hittade en plats i skogen, som såg lagom avsides ut. Grenarna högt över våra huvuden hindrade solljuset att komma in.
Det var fullt med stora stenar och ett litet berg. Vi ställde vi oss i en ring, för att börja den heliga ritualen. Allt eftersom den rykande konen bytte ägare kände jag att något tryckte på mitt bröst.
När mitt andra bloss var utblåst sade en kompis:
”Äh vafan, det är ju Davids förstå gång, då är det här slöseri ju!”
”Orka” var det enda jag hann tänka innan det kändes som om en liten dvärg hade hoppat upp och satt sig mellan mina revben.
Jointen passades runt men jag avstod flera gånger av rädsla för att bli för knarkad första gången. När glöden ätit sig långt in tog jag mitt tredje sista bloss, passade vidare och sade lugnt och sansat med ett leende på läpparna ”det var inte något slöseri”.
Det blev fel verkligheten. Den blev långsam och ryckig. Mitt hjärta bultade mer och hårdare, kändes det som, men det brydde jag mig inte om eftersom jag visste att det inte var farligt. Ruset kunde liknas en alkoholberusning. Jag lade mig ner på marken i skogen för det verkade vara det enda rätta för stunden. De andra skrattade åt mig. Jag föreslog att vi skulle gå ner till Shell och köpa läsk för halsen var torr och jag ville så gärna uppleva dessa mytomspunna såkallade munchies. De andra nappade.
På den korta vägen ner från skogen mot Shell rosade jag filmen ”Grandmas boy” och sade att de andra borde se den. Jag fick då frågan vad den handlade om. Efter några sekunders tänkade kom jag fram till att den frågan inte gick att besvara, det var helt enkelt omöjligt när det enda min hjärna fick fram var ansiktet på huvudrollen i filmen. Det går inte att beskriva hur enfaldigt tankesättet var för en som inte testat själv.
Det måste ha sett komiskt ut när vi gjorde entré på macken. Jag hade problem med att gå normalt och gjorde allt för att undvika ögonkontakt med andra än mina vänner. Jag var riktigt inriktad på att hitta läsken. När tagit mig en Cola stod de andra vid glassboxen. Jag gick dit och funderade på om jag skulle ta en glass också. En kompis bredvid mig sade ”mmmm glassssss” med riktigt utdraget -S ljud. Vilket lät väldigt roligt, men jag höll tillbaka mitt skratt, jag ville inte bli påkommen att jag var stekt.
Inne på Shell fanns ett litet fönster som vette ut mot det fria, och eftersom det var soligt ute lyste fönstret in på macken. När jag tittade ut genom fönstret drabbades jag av en filmlik flashback, en mjuk ljusblixt poffade till från fönstret och rätt var det var drömde jag. Jag drömde om hur vi för tio år sedan hade byggt vårat landställe, hur vi höll på att mura grunden och såga ner skogen i vad som senare skulle bli tomten till huset.
Strax därpå vaknade jag upp ur min korta dagdröm och vi gick för att betala – det gick som smort även om det var lite krångligt att sätta tillbaka sedlarna i plånboken.
Alla fyra satte sedan kos mot allt och inget, vi hade ingen som helst agenda. Efter ett par minuters spankulerande kom vi till en bänk på en lägenhetsgård där några av oss satte sig medan de andra propsade på att vi skulle bege oss någon annan stans. Jag var en av dem som inte ville sätta sig på bänken.
Sedan vandrade bara runt i den soliga stockholmsförorten, och efter en stunds virrande kom vi helt förbluffade fram till att vi lik förbannat hade varit på samma plats för bara några minuter sedan.
Klockan började närma sig sex på kvällen och de andra började bli hungriga. Själv var jag mätt på min Tip Top.
Vi började gå mot pizzerian, på vägen knallade in i skogen intill gångvägen för att slå en båge. Pizzerian låg en kilometer längre bort, men det var inte speciellt jobbigt att gå dit. Jag tyckte dock att de andra gick överdrivet snabbt, även om jag i vanliga fall gick snabbare än alla de.
Efter vi beställt och satt oss till ro intill fönstret inuti lokalen började vi prata om ditten och datten. Jag hade svårt att hänga med i vad de pratade om eftersom jag var helst fokuserad på min uppgift att dölja ögonvitorna för barnfamiljerna i de omkringliggande borden.
Pizzorna vi fick var det största jag sett, de täckte tillriken gott och väl samtidigt som de även tog upp en del av bordet. När jag kollade ut genom fönstret såg jag en familj som lastade in sina pizzor i bil på parkering. Jag upptäckte att jag kände igen familjen ifråga, det var inga mindre än min morbrors familj!
När jag kom hem var jag trött och seg, om än relativt nollställd från ruset, så jag gick och lade mig på sängen för att vila lite. Jag somnade genast och drömde en väldigt intressant dröm.
Allting i drömmen var surrealistiskt. Helheten var som sedd genom ett softfokusfilter, med färgerna halvt utsmetade in i varandra för att ge den typisk drömlika bilden. Det var ljust, tillräckligt för att det som var i fokus att vara skarp likväl som resten inte bländade ut i vitt. Det var som om huvudpersonen var en modellhelikopter som susade fram genom det overkliga obefolkade samhälle vars namn efter en tvist och mycket missförstånd var ”landet”. Namnet på platsen var vid tillfället dock helt irrelevant, även om det hade varit miljontals skyltar i tiotals meter stora metallstycken på varje plats skulle det inte störa modellhelikopterns fokus på all vacker växtlighet. Växtligheten var i form utav meterhöga skimrande papaverblommor med gula blad och med kapslar helt sprängfyllda av substansfrisättande ämnen. Bredvid dessa underbara plantor växte mer omogna skott av vallmo, men ändå var deras kapslar mångfaldiga centimetrar i diameter.
Det var perfekt.
Smakade modellhelikoptern på någon av dessa plantor drabbades denna av en utomjordlig berusning, men det var inte av lyckoämnen utan av smaken på växtligheten. Det smakade gudomligt gott, snarlikt en blandning av världens alla frukter.
Helikoptern landade ljudlöst bredvid ett berg vars skugga täckte allt som ville, människan i helikoptern satte sig till ro bland grönskan och bevittnade ett av världens mest världsomspännande mirakel – en dröm.
Så här i efterhand undrar jag huruvida det verkligen var min morbrors familj som var vid pizzerian, det verkar väldigt osannolikt, men vid tillfället var jag helt övertygad.
Knark: Marijuana
Tidpunkt: Sommar, mitt på dagen
Idag hade jag blivit tillbedd, klockan två på dagen att gå hem till en vän, vädret var soligt och fint. Sysselsättningen vid tillfället var låg, men jag ville att den, och därtill jag skulle bli hög.
När jag kommit fram till villan som var belägen i ett idylliskt svenskt bostadsområde var alla samlade, vi var sammanlagt fyra knarkarsvin. På soffan i vardagsrummet låg ett öppet paket Marlboro med en joint i. Alla utom jag tyckte att de var en bra idé att röka den väldigt fint rullade knarkciggaretten ute på balkongen. Jointen som var ungefär 2 cm bred ytterst var enligt de andra fylld med superdupermonsterlaser bra marijuana som var inhandlat av en kille från Rinkeby.
Något rökande på balkongen blev det inte eftersom klockan var mitt på dagen och omkringliggande hus hade sina ägare ute på tomten. Vi begav oss istället ut i området för att hitta oss ett mer stealth ställe. Jag var redan nu paranoid och kunde inte för mitt liv förstå varför ingen av dessa hade blivit ertappad och satt på pissprov, alla tre verkade vara otroligt ovarsamma om var de rökte.
Efter att ha gått drygt en halv kilometer ut från villaområdet kom vi till en fotbollsplan. De andra ville röka där. Jag ville inte det, det var för nojigt eftersom att den låg helt öppen. Så vi gick vidare, hundra meter upp i skogen.
Vi hittade en plats i skogen, som såg lagom avsides ut. Grenarna högt över våra huvuden hindrade solljuset att komma in.
Det var fullt med stora stenar och ett litet berg. Vi ställde vi oss i en ring, för att börja den heliga ritualen. Allt eftersom den rykande konen bytte ägare kände jag att något tryckte på mitt bröst.
När mitt andra bloss var utblåst sade en kompis:
”Äh vafan, det är ju Davids förstå gång, då är det här slöseri ju!”
”Orka” var det enda jag hann tänka innan det kändes som om en liten dvärg hade hoppat upp och satt sig mellan mina revben.
Jointen passades runt men jag avstod flera gånger av rädsla för att bli för knarkad första gången. När glöden ätit sig långt in tog jag mitt tredje sista bloss, passade vidare och sade lugnt och sansat med ett leende på läpparna ”det var inte något slöseri”.
Det blev fel verkligheten. Den blev långsam och ryckig. Mitt hjärta bultade mer och hårdare, kändes det som, men det brydde jag mig inte om eftersom jag visste att det inte var farligt. Ruset kunde liknas en alkoholberusning. Jag lade mig ner på marken i skogen för det verkade vara det enda rätta för stunden. De andra skrattade åt mig. Jag föreslog att vi skulle gå ner till Shell och köpa läsk för halsen var torr och jag ville så gärna uppleva dessa mytomspunna såkallade munchies. De andra nappade.
På den korta vägen ner från skogen mot Shell rosade jag filmen ”Grandmas boy” och sade att de andra borde se den. Jag fick då frågan vad den handlade om. Efter några sekunders tänkade kom jag fram till att den frågan inte gick att besvara, det var helt enkelt omöjligt när det enda min hjärna fick fram var ansiktet på huvudrollen i filmen. Det går inte att beskriva hur enfaldigt tankesättet var för en som inte testat själv.
Det måste ha sett komiskt ut när vi gjorde entré på macken. Jag hade problem med att gå normalt och gjorde allt för att undvika ögonkontakt med andra än mina vänner. Jag var riktigt inriktad på att hitta läsken. När tagit mig en Cola stod de andra vid glassboxen. Jag gick dit och funderade på om jag skulle ta en glass också. En kompis bredvid mig sade ”mmmm glassssss” med riktigt utdraget -S ljud. Vilket lät väldigt roligt, men jag höll tillbaka mitt skratt, jag ville inte bli påkommen att jag var stekt.
Inne på Shell fanns ett litet fönster som vette ut mot det fria, och eftersom det var soligt ute lyste fönstret in på macken. När jag tittade ut genom fönstret drabbades jag av en filmlik flashback, en mjuk ljusblixt poffade till från fönstret och rätt var det var drömde jag. Jag drömde om hur vi för tio år sedan hade byggt vårat landställe, hur vi höll på att mura grunden och såga ner skogen i vad som senare skulle bli tomten till huset.
Strax därpå vaknade jag upp ur min korta dagdröm och vi gick för att betala – det gick som smort även om det var lite krångligt att sätta tillbaka sedlarna i plånboken.
Alla fyra satte sedan kos mot allt och inget, vi hade ingen som helst agenda. Efter ett par minuters spankulerande kom vi till en bänk på en lägenhetsgård där några av oss satte sig medan de andra propsade på att vi skulle bege oss någon annan stans. Jag var en av dem som inte ville sätta sig på bänken.
Sedan vandrade bara runt i den soliga stockholmsförorten, och efter en stunds virrande kom vi helt förbluffade fram till att vi lik förbannat hade varit på samma plats för bara några minuter sedan.
Klockan började närma sig sex på kvällen och de andra började bli hungriga. Själv var jag mätt på min Tip Top.
Vi började gå mot pizzerian, på vägen knallade in i skogen intill gångvägen för att slå en båge. Pizzerian låg en kilometer längre bort, men det var inte speciellt jobbigt att gå dit. Jag tyckte dock att de andra gick överdrivet snabbt, även om jag i vanliga fall gick snabbare än alla de.
Efter vi beställt och satt oss till ro intill fönstret inuti lokalen började vi prata om ditten och datten. Jag hade svårt att hänga med i vad de pratade om eftersom jag var helst fokuserad på min uppgift att dölja ögonvitorna för barnfamiljerna i de omkringliggande borden.
Pizzorna vi fick var det största jag sett, de täckte tillriken gott och väl samtidigt som de även tog upp en del av bordet. När jag kollade ut genom fönstret såg jag en familj som lastade in sina pizzor i bil på parkering. Jag upptäckte att jag kände igen familjen ifråga, det var inga mindre än min morbrors familj!
När jag kom hem var jag trött och seg, om än relativt nollställd från ruset, så jag gick och lade mig på sängen för att vila lite. Jag somnade genast och drömde en väldigt intressant dröm.
Allting i drömmen var surrealistiskt. Helheten var som sedd genom ett softfokusfilter, med färgerna halvt utsmetade in i varandra för att ge den typisk drömlika bilden. Det var ljust, tillräckligt för att det som var i fokus att vara skarp likväl som resten inte bländade ut i vitt. Det var som om huvudpersonen var en modellhelikopter som susade fram genom det overkliga obefolkade samhälle vars namn efter en tvist och mycket missförstånd var ”landet”. Namnet på platsen var vid tillfället dock helt irrelevant, även om det hade varit miljontals skyltar i tiotals meter stora metallstycken på varje plats skulle det inte störa modellhelikopterns fokus på all vacker växtlighet. Växtligheten var i form utav meterhöga skimrande papaverblommor med gula blad och med kapslar helt sprängfyllda av substansfrisättande ämnen. Bredvid dessa underbara plantor växte mer omogna skott av vallmo, men ändå var deras kapslar mångfaldiga centimetrar i diameter.
Det var perfekt.
Smakade modellhelikoptern på någon av dessa plantor drabbades denna av en utomjordlig berusning, men det var inte av lyckoämnen utan av smaken på växtligheten. Det smakade gudomligt gott, snarlikt en blandning av världens alla frukter.
Helikoptern landade ljudlöst bredvid ett berg vars skugga täckte allt som ville, människan i helikoptern satte sig till ro bland grönskan och bevittnade ett av världens mest världsomspännande mirakel – en dröm.
Så här i efterhand undrar jag huruvida det verkligen var min morbrors familj som var vid pizzerian, det verkar väldigt osannolikt, men vid tillfället var jag helt övertygad.
