Himlens vidriga blå färg

Insikten slog mig när jag bläddrade fram och tillbaka bland filtren i Instagram-appen. Det blev så uppenbart att den råa oredigerade himlen faktiskt kan se riktigt jävla billig ut. Både på foto och live – typ om du stirrar rakt upp en vanlig svensk sommardag.

Visst, den kan ge den där positiva inte-ett-moln-så-långt-ögat-kan-nå-känslan, men själva nyansen tycker jag fortfarande är rätt gräslig. Det känns svårt att motivera fulheten i detalj – jag ser den mest bara som en klen kompromiss-blå med irriterande stickig viol-touch. Den är varken pampig eller neutral. En färg som hade legat kvar på rea-hyllan om den såldes på burk.

Det här var inget som störde mig förr, men nu när jag lagt märke till det så känns det helt kört att bortse ifrån. Livets oönskade fondvägg med andra ord.

Har du en bestämd åsikt i frågan eller är himlens look bara ett faktum som du vant dig vid att inte tycka något särskilt kring? Kan det handla om en klassisk "vi-uppfattar-färger-olika-grej" där merparten faktiskt ser en nyans som är behaglig och vacker (och att jag i så fall tillhör en avvikande minoritet)?

Seriösa estetiska resonemang uppskattas mycket!

Du är bara digital- och dopaminskadad. Lägg ner telefonen och dess filter och upplev himlen och naturen IRL så kommer du snart fascineras över och uppskatta dess mångfacetterade nyanser.

Kulören himmelsblå har en lugnande effekt på oss människor, så att färgen är behaglig känns odiskutabelt. Jag kan däremot hålla med om att nyansen ofta är lite väl dassig, utom på sällsynt klara dagar.

Jag är kanske inte någon natur-lover direkt, men jag har med åldern insett att typ allt som hör naturen till är vackert. Allt passar liksom ihop och tilltalar ögat. Himlens blå färg är alltså ett undantag jag förundras över.

Fast det är ju inte samma färg hela tiden? Den skiftar ju oavbrutet. Det är ett skådespel.

Skådespelet älskar jag! Solnedgångar, soluppgångar och all form av "färgad" himmel är fantastiskt. Den blåa färgen en molnfri sommardag är det jag syftar på. Den får väl ändå anses vara någorlunda konstant (eller, jag tror du fattar vilken del av spektrat jag syftar på i alla fall)?

Himlen är lika vacker som MFFs tröjor. Sen kan ju faktiskt färgen variera beroende på var man är, tid på dygnet, årstid och lite till. Bättre än naturen själv blir det aldrig. Så där håller jag inte med dig.

Malmö FF-exemplet är intressant – dom tycker jag nämligen är rätt snygga. Hemmastället uppfattar jag dock mer som "vanlig" ljusblå?

Håller med. Jag stirrade också in i himlen i somras och det slog mig att jag tycker den är ful. Den blåa färgen är direkt ful, speciellt när den ligger emot skrikiga sommarfärger, som ärtgrönt gräs.

Exakt så. Den kombinationen är min värsta. Som den gamla Windows-bakgrunden fast ännu fulare IRL.

Skrikigare i verkligheten. Ser ut som väggarna hos någon som älskar "lite ärtigare" inredning och målat om allt själv. Mitt i allt hänger en affisch med en retuscherad och försnyggad Frida Kahlo eller en svartvit bild av Marlon Brando eller Jack Nicholsen.

En målnfri sommardag så är den blåa himlen oerhört vacker.

Men himlen har egenskapen att alltid vara vacker. Man kan alltid använda himlens frihet, ljus och djup i rymlighetens svårgreppbara skönhet att skapa de känslor man sätter sig till att finna i sina egna tankar. Lyckas man inte med det så talar det mer sannolikt att individen saknar förmåga att uppfatta färgens skönhet och att använda det i samarbete med sig själv.