Bestämma ett handikappat barns öde?

Svårt att bestämma om denna skulle hamna i arbetsliv, juridik, medicin eller här. Till slut tyckte jag att det intressanta vore att höra era etiska ställningstaganden snarare än fakta därav placerar jag den i filosofi.

Arbetar med ett handikappat barn som är i behov av sekundbevakning. Vill inte gå in på detaljer mer än att det rör sig om andningssvårigheter i kombination med rörelsehinder.

Inatt var syressättningen så dålig att vi till slut fick tillkalla ambulans. Kollega som arbetat här i många år blev märkbart irriterad när ambulans bestämde sig för att ta med henne till sjukhuset.
”Föräldrarna kommer bli förbannade på oss. Dom har bestämt att hon inte ska få livsuppehållande behandling.”

Blev lite ställd. Visste ej att man fick bestämma detta åt barn. Hört debatten någon gång gällande Jehovas och minns inte hur den slutade.
Kollegan sa till ambulanspersonalen men de tog med henne ändå.

Jag tittade i barnets journal och kunde inte finna något sådant beslut. Antar att det är en gammal daganteckning, eller något som bara HSL-personal får ta del av (jag är LSS).

Hur som helst väckte det många tankar hos mig och det jag är intresserad av att diskutera med er är inte det juridiska utan det etiska. Hur skulle ni agerat? Hur skulle ni tänkt/känt? Skulle ni ringt 112 eller låtit barnet dö? Skulle ni vilja tvingas på ansvaret? Är det rättvist av föräldrarna att låta er som personal till barnet ha detta ansvar på er? Tycker ni föräldrar ska få bestämma över barns liv och död såhär? Var går gränsen isåfall? Kan inte ett handikappat barn känna livsglädje och förtjänas att räddas? Vem är föräldern att avgöra att barnet är en grönsak när barnet inte ens bor där med dom längre?

Det är samma som på stället där jag jobbar, föräldrar till en kvinna har bestämt att vi inte ska försöka rädda henne.
Hon har vart nära döden 2 gånger senaste året och båda gångerna har vi tillkallat ambulans och försökt hjälpa henne.
Vi personal har sagt att vi kommer göra det som känns bäst för oss, det är vi som tar hand om henne och inte föräldrarna, vi tänker inte ha ett liv på vårt samvete, kan vi rädda en person så kommer vi göra det.

Det känns rätt tungt att lägga det på den personalen som arbetar dagligen med personen, i synnerhet på den som arbetar när det blir kritiskt, att välja bort instinkten att rädda liv. I mitt fall rör det sig om en 8åring. Att bara strunta i att hon kvävs känns omänskligt.

Min mamma som arbetar på psyk berättade när jag var yngre om en suicid person som hoppade från en bro och blev förlamad (jävla öde). Att han borde blivit mer suicid av det. Men istället hade han börjat uppskatta det lilla som fanns kvar, som att lyssna på musik och se på film. Jag kan se snarlika grejer med det här barnet. Hur hon skiner upp i vissa situationer. När hon badar, när vi sjunger, när hon träffar djur. Det vet ju inte föräldrarna, eller så värderar dom det inte.

Nu var det inte jag som behövde ta beslutet idag då ambulans ringdes när jag inte var i rummet ens, men det känns iallafall sådär att dom ska bli ”förbannade” för att vi räddade hennes liv och som ett intressant etiskt dilemma.

Gör det som känns rätt för dig, skit i om de blir förbannade. I slutet av dagen så är det du som kommer ha det på ditt samvete och inte föräldrarna eller någon annan.
Jag hade aldrig aldrig kunnat låta en 8 åring dö bara så utan att ens försöka hjälpa till, du har hjärtat på rätt plats, låt det inte ändras.

Nu är jag helt oinsatt i ämnet eller arbetet TS utför. Men, det låter helt otroligt att det som förälder går att välja att inte göra allt för att rädda sitt barn.

Vad är det här, Aktion T4?

När min pappa, gammal, multisjuk och skröplig låg på vårdhemmet i slutet så kopplades hans inopererade defilibrator bort så den inte skulle slå igång om pappa fick en hjärtrusning.
Personalen skulle heller inte göra några återupplivningsförsök vid problem.

Just i detta fall handlade det om en äldre man som hade levt färdigt sitt liv men anser att samma möjlighet borde finnas för föräldrar med barn som TS nämner. Ett sånt barn borde i mina ögon sett aldrig ens räddats efter födseln utan fått resa vidare redan då. Att hela tiden rädda allt är helt fel anser jag, människor som kommer kräva 24/7 övervakning och egentligen aldrig någonsin kommer att ta sig upp ur en säng på egen hand är bättre att släppa.

Hårt men sant, jag förstår föräldrarna om det nu var så.

Om du jobbar inom LSS med att ta hand om ett barn som kräver sekundövervakning, så jobbar du också under HSL

Ja men vi har separata dokumentationssystem, sjuksköterskorna/läkarna - HSLPERSONALEN och vi på boendet LSSPERSONALEN. Du fattade precis vad jag menade och ville komma med någon fånig pekpinne om lagen. Jösses.

Ja man kan tycka det när man bara ser det utifrån ”vad fan är det för liv” osv.
Men som jag nämnde, när man ser alla dessa glädjestunder så håller jag inte med. Det är ju inte grönsaker bara för att de behöver hjälp med andningen.

Tack, det kommer jag inte.

Jag hade nog haft väldigt svårt att inte ringa ambulans och ta något slags dödsbeslut om jag inte kände barnet, och det dess utom nu inte fanns skriftligt någonstans. Med det sagt så ser jag ingen mening med att rädda allting bara för att. Jag skulle inte sätta min hund i en rullstol ens en gång. Finns det ingen livskvalitet, gör man verkligen personen en tjänst eller är det bara för sin egen skull?

Kan tillägga att jag tycker ni agerade rätt i situationen som ringde ambulans här.

Ja, det är ju en naturlig instinkt. Jag har suttit hela natten och försökt hitta information om att föräldrarna inte vill att hon får hjälp men hittar inte det någonstans. Blir ju desto svårare att agera utefter det då.

Och håller med dig såklart.