Läser Greven av Monte Cristo. En klassisker i min bokhylla. Jag slås av den vänskapliga banden som boken anger. Jag blir tårögd över den brist i mitt egna liv av dessa starka värdefulla band.
Varför har vi slutat skapa dessa starka vänskapsband? En vän är inte bara en flyktig följeslagare. En vän är spegeln som reflekterar våra glädjeämnen, förstärker våra segrar, och när timmarna är mörka, bär ljuset genom en tyst förståelse som talar högre än alla belöningar.
En vän är axeln där själen kan vila och handen att hålla genom både tystnad och storm. De är väktare av våra hemligheter och förvaltare av de ögonblick som ingen annan får bevittna. När vägen är sliten och modet känns avlägset, är det vännen som återupplivar och tänder eld i vår ande, som vinden gör för en falnande låga. Ingen ädelsten, ingen rikedom, ingen seger kan ersätta den stilla ädelheten i en sann väns närvaro.
Men vi har förlorat detta, och vi måste börja om. Vi måste sluta vandra runt som zombies med tiktok friterade hjärnor.
Vi måste återuppliva vår kultur och börja se på människor och goda gärningar med den vördnad de förtjänar. I dag, när man är vänlig, får man ett tack och sedan går människor bara vidare. Vi måste börja uppskatta och hylla goda handlingar på riktigt – att odla och bevara vänskapen som en rikedom som inte ens tiden kan nöta bort.
Idag verkar många söka vänskap med de som är populära, starka, snygga eller de som har mest pengar. Värdet av vänskap har förvrängts, och fokus ligger mer på yttre status än inre styrka. Men förr sökte vi oss till dem som visade mod i svåra stunder, de som hade karaktär och integritet, och som vågade stå emot frestelser och ta den rätta vägen, även om det innebar uppoffringar.
Vi behöver återfinna denna värdering, där mod, lojalitet och äkta medmänsklighet hyllas framför ytliga status markörer. För när vi prioriterar vänskaper med de som vågar stå upp för det rätta, skapar vi band som håller i både storm och stillhet. Vi måste bryta oss loss från det zombie-liknande vandrandet där vi knappt lägger märke till varandra. Istället bör vi se på människor med uppmärksamhet och genuin värme, där äkta vänliga handlingar uppskattas och hyllas på riktigt, precis som de förtjänar.
Vi måste börja arbeta för att bygga en kultur där vi värderar de ädla handlingarna och de goda människorna – de som ger våra liv djup och mening – över den flyktiga, ytliga popularitet som så ofta lockar oss bort från det som verkligen är viktigt.
Jag ser det här som existensiellt om vi ska fortsätta hålla ihop som land, skaffa barn i framtiden, etc.
Hur ändrar vi kulturen i Sverige?
Varför har vi slutat skapa dessa starka vänskapsband? En vän är inte bara en flyktig följeslagare. En vän är spegeln som reflekterar våra glädjeämnen, förstärker våra segrar, och när timmarna är mörka, bär ljuset genom en tyst förståelse som talar högre än alla belöningar.
En vän är axeln där själen kan vila och handen att hålla genom både tystnad och storm. De är väktare av våra hemligheter och förvaltare av de ögonblick som ingen annan får bevittna. När vägen är sliten och modet känns avlägset, är det vännen som återupplivar och tänder eld i vår ande, som vinden gör för en falnande låga. Ingen ädelsten, ingen rikedom, ingen seger kan ersätta den stilla ädelheten i en sann väns närvaro.
Men vi har förlorat detta, och vi måste börja om. Vi måste sluta vandra runt som zombies med tiktok friterade hjärnor.
Vi måste återuppliva vår kultur och börja se på människor och goda gärningar med den vördnad de förtjänar. I dag, när man är vänlig, får man ett tack och sedan går människor bara vidare. Vi måste börja uppskatta och hylla goda handlingar på riktigt – att odla och bevara vänskapen som en rikedom som inte ens tiden kan nöta bort.
Idag verkar många söka vänskap med de som är populära, starka, snygga eller de som har mest pengar. Värdet av vänskap har förvrängts, och fokus ligger mer på yttre status än inre styrka. Men förr sökte vi oss till dem som visade mod i svåra stunder, de som hade karaktär och integritet, och som vågade stå emot frestelser och ta den rätta vägen, även om det innebar uppoffringar.
Vi behöver återfinna denna värdering, där mod, lojalitet och äkta medmänsklighet hyllas framför ytliga status markörer. För när vi prioriterar vänskaper med de som vågar stå upp för det rätta, skapar vi band som håller i både storm och stillhet. Vi måste bryta oss loss från det zombie-liknande vandrandet där vi knappt lägger märke till varandra. Istället bör vi se på människor med uppmärksamhet och genuin värme, där äkta vänliga handlingar uppskattas och hyllas på riktigt, precis som de förtjänar.
Vi måste börja arbeta för att bygga en kultur där vi värderar de ädla handlingarna och de goda människorna – de som ger våra liv djup och mening – över den flyktiga, ytliga popularitet som så ofta lockar oss bort från det som verkligen är viktigt.
Jag ser det här som existensiellt om vi ska fortsätta hålla ihop som land, skaffa barn i framtiden, etc.
Hur ändrar vi kulturen i Sverige?
