Vad är egentligen värdefullt i livet? Tankar efter att ha rensat ut gamla prylar

Jag har precis gjort en rejäl utrensning hemma och sålt/gett bort en massa gamla grejer som bara stått och samlat damm, som träningsprylar, hörlurar, tangentbord, böcker, brädspel, etc.

Många av sakerna hade sentimentalt värde och väckte minnen, men jag hade ändå inte använt de flesta av dem på åratal. Det fick mig att tänka på vad som egentligen är värdefullt i livet.

Såklart är det inte prylar. Å andra sidan börjar det kännas tomt. Som om jag bara är en nomad (bildligt talat) som driver genom livet. Prylarna jag verkligen bryr mig om och behöver får nog egentligen plats i en flyttkartong, om jag verkligen skulle göra mig av med allt som jag kan klara mig utan eller använder sällan. (Visst, utöver det behöver man kläder, köksgrejer, tandborste, etc, men detta har jag inget sentimentalt värde för.)

Känner ni igen er? Har ni också gjort stora utrensningar och vad lärde ni er av det?

Jag har påbörjat utrensning.
Säljer av maskiner och möbler.
Gör det för att inte behöva härbärgera alltför många prylar.
Känner sorg, då prylarna påminner om det liv som passerat; ett liv som inte blev som jag hoppades.

En grej som är skum angående prylar är när man städar ett dödsbo, och får tillbaka saker man gett i födelsedagspresent.

Saker jag har som är värda något men jag ändå inte behöver har jag lätt för att sälja, kvar blir en massa halvanvändbart som inte är speciellt säljbart men ändå inte riktigt så att man kastar det så länge man har plats.

En härlig kvinna.
Och pengar.

Ett par bra kompisar kunde man ha också.

Av det du nämner är böcker värdefullt.

När det kommer till prylar och sånt.
Ett trevligt hus med strandtomt och brygga med bastu . Det kunde jag se mig vilja behålla.

Rensat nu i ett halvår och det känns mycket bra även om det är svårt att fatta beslutet att köra iväg grejerna till sopen eller 2ndhand.
Jag lärde mig att jag kan sätta upp fler grejer på slänglistan men trots det har jag ångest inför att skänka alla mina Kalle Anka Pocket (150 st) och alla mina övriga serietidningar.
Å alla olika leksaker säkert fem, sex stora kartonger.
Orkar inte stå på loppis.
Skänkte nyligen en komplett samling med borgar, båtar (korvetter, kanonbåtar, linjeskepp mm), krigare, å vapen i två ICA kassar till second hand och var tvungen att säga
- ni måste sälja allt tillsammans för de hör ihop liksom!
Jag var rädd för att de skulle sälja det i delar och förstöra hela upplägget.
Men nu struntar jag i det så jag lärde mig nog att efter ett tag har man glömt det så det är bara att köra på.

Håller på med utrensningar just nu, det känns jävligt skönt.

Ja, det känns gött. Alla som har skrivit i tråden säger att det får dem att må bättre verkar det som. Något annat helt orelaterat är att gå ner en arbetsdag i arbetstid men som sagt det är en annan sak men värt att pröva.

Man kan ju fundera på varför rika har en soffa och ett soffbord i mitten av ett rum och ganska rent utan en massa stök. Har de köpt på sig mindre och därmed sparat alla dessa kosingar och vad mer har de fått för positiva effekter av det beteendet?

Jag tror att om man kopplar bort värdet i saker. Jag menar man arbetar med en dator och har allt på den och sedan går den sönder plötsligt eller av någon. Vad gör man då? Blir ledsen och dör av dumheten att man glömt göra backup eller löser man problemet med en backup online som kostar en liten slant och blir fri från "prylar" i det avseendet att de kan gå sönder och att man accepterar det.

Jo visst, men lite trött på att dra med mig påsar med böcker som jag aldrig kommer läsa igen genom flyttar. Det är bara en stor börda man fraktar med sig och lagrar i bostad efter bostad. Jag har gått över till att bara läsa eböcker. Mycket enklare att bära med sig.

Men samtidigt saknar jag lite böckerna jag gett bort. Inte så att det överväger lättnaden att inte förvara dem längre. Men vissa minnen besatt de ändå. Men men, vad gör man. Ska jag ha dem i källaren i 50 år tills jag dör eller vad.

De flesta prylar man har är ju sådant som man åtrådde och ville ha tidigare i livet. De fyller fortfarande en funktion och minner om flydda tider och mycket kommer till användning igen. Jag äger ingenting utanför min lägenhet och om jag vill behålla de prylar och pinaler som jag har samlat på mig så gör jag det. De får ligga där tills jag dör. Mycket är gåvor som man har fått.
Har gjort en mindre utrensning en gång och gör ibland ännu mindre sådana men huvuddelen av mina grejor har jag kvar. Vänsterkärringarna får slänga sina Mah-Jong dressar och annat bäst de vill, jag bryr mig inte.

Jag trodde som ung att jag skulle sitta i mitt stora lugn och titta på gamla saker och minnas. Men istället är jag likadan nu, jag skapar en massa skräp som jag aldrig återkommer till. Samtidigt har jag inget riktigt minne av att ha varit mig för bara några år sedan, det är som någon annans minne. Saker får mig att kastas tillbaka till att det är mitt eget liv. Bevisar att jag levt innan och att det inte är någon annans liv jag minns.

Men när jag tänker på att jag kanske dör om 20 år, då känns det bara jobbigt, för då får någon annan elda upp skiten.

Saker var viktigare förr när jag hade längre att leva.

Jag är mest förtjust i saker som är väldigt personliga som brev och i viss mån mejl, kort, anteckningar, dikter och prosa. Hade jag haft ork hade jag bara digitaliserat allt och kastat allt och varit fri. Nu går jag istället och tänker om jag ska behålla en rock som jag senast använde förra årtusendet!