Citat:
Ursprungligen postat av
Bimbodeluxe
Såsom varande vit medelklass med akademisk bakgrund och med många vänner med samma bakgrund noterar jag att det verkar oerhört viktigt för dem att barnen och då främst sönerna tränar fotboll. Ibland kan man tro att det är viktigare att telningen gjorde mål i träningsmatchen mot Bromölla fk än att läxorna blir gjorde och att det pluggas inför prov. För föräldrarna själva innebär denna barnens fritidsaktivitet ett evigt skjutsande till cuper och säljande av bullar och varmkorv. Detta trots att få av de små spelarna blir Zlatan.
Visst kan man hävda att det är viktigt att lära sig laganda men det kan man ju lära sig på andra sätt.
Det är framförallt detta med att föräldrar verkar ha ett större fokus på barnets fotbollsframgångar än barnets akademiska framgångar som förvirrar mig och som jag hoppas ni kan hjälpa mig att förstå. Rent statistiskt leder ju ändå tid lagd på skolarbete till fler karriärer än tid lagd på fotbollsplanen, och ändå är jag säker på att många föräldrar (främst pappor) jublar högre över ett mål än över ett fint omdöme på en skoluppgift. Är inte det konstigt?
Jag är uppväxt i en medelklassmiljö och visst det stämmer till viss del det där med fotboll men här var det jävligt mycket innebandy och till viss del hockey också samt ridning om vi pratar tjejer man växte upp med.
Det var väl det man skulle pyssla med och som var socialt acceptabelt då.
Jag är dock ingen lagspelare av naturen utan gillar individuell idrott och saknar all form av bollsinne och dessutom så hade jag sett Karate Kid som sjuåring och efter det så var min idrottskarriär utstakad men åtminstone som barn och upp till ung vuxen ålder så ansågs den typen av idrotter som jävligt suspekt och man fick skit från en del håll då man bröt "normen" och gick sin egen väg.
Det blev Ju Jutsu Kai från 8 års ålder, sedan WTF Taekwondo i tonåren följt av Boxning, Thaiboxning och MMA som vuxen plus att man testade på mycket annat också innan man blev gammal och grå 🤣