Är det rätt att säga till sin partner att man är rädd att den ska överge en?

Om man tidigare haft partners där man blivit lämnad och man har det som rädsla att bli övergiven igen.

Är det någonsin rätt att säga det till sin nya partner?

Jag tycker inte man ska säga det, då sätter man en onödig press på sin partner.
Man vill ju inte att den ska känna sig tvingad att stanna i förhållande om den inte vill.

Vad tycker ni?

Vem stannar i en relation fast de inte vill?

Rädslan för att bli övergiven av någon man är väldigt kär i är det nog ganska många som känner, men i ett sunt förhållande så ligger man inte och oroar sig för sådant.

Alltså är det ett tecken på att något inte är okey.

Det kan vara allt från egna problem till att man anar att partnern är på väg bort eller att partnern inte verkar ha förstått betydelsen av relationen och att då hamna i ett läge där det känns som att partnern plötsligt kan jaga grönare gräs på andra sidan staketet.

Vad det än är och orsaken kan vara många, så är det bara ett tecken på att något är fel och man har anledning att agera. Många gånger kan det även vara ett test.

Ifall man svarar att det behöver du inte oroa dig för eller blir undvikande i svaret.

Som man ska man nog inget säga om det.
Men om min fru hade sagt det till mig, så hade jag blivit glad.

Många för att dom kanske är rädda att personen ska göra något tokigt och vill inte ha det på sitt samvete.

Jag följer olika reality såpor då var det en kille Tom Sandoval som var rädd att lämna Ariana Madix för att hon var så rädd att bli lämnade så hon skulle ta livet av sig sa hon till honom.

Det finns ju en bok som heter Hemligheten av Egil Linge som handlar om det där med anknytning. Enligt den ska man hitta nån trygg person som orkar stanna med den ambivalentes otrygghet så att den med tiden ger med sig. Men jag fattar ändå helt. För mig handlar det om vänskap. Är lika superjobbigt. Jag säger inte det till folk, men mycket kraft mellan att vi hörs går åt till att undra om personen kommer att komma tillbaka, om jag väl börjat tycka om någon. Det är en konsekvens av att jag haft dålig smak i vänner förr. Men om man hittar mönstret finns det hopp. Dock tycker jag nog att man som ambivalent måste kunna säga vad som är fel om man plötsligt hamnar i total stress för att den andra känns fjär. Bättre kommunicera. Klart drömmen vore om alla var trygga och fick nån vid 21 års ålder att leva lycklig i alla sina dagar med men så funkar ju inte riktigt livet. Inte heller kan man sälja sina argument för att slippa bli inträngd i ett hörn med att säga att man inte vill höra om den rädsla för övergivenhet som så många människor delar.

Jag vill inte skriva detta egentligen men, inget klär en man sämre än dåligt självförtroende. Och ytterst få kvinnor tycker det är attraktivt. Visst kan man ha tur och få en "mamma".

Jag skulle rekomenderar att ligga lågt med sådana tankar. Det kan man ha men behåll dem för dig själv.

I förlängningen kommer det inte gå att dölja tror jag och hanterar och kommunicerar man det inte på ett konstruktivt sätt så tror jag det kommer yttra sig i mer destruktiva sätt så som svartsjuka, kontroll, manipulation och spel.

Bäst är att kanske inte att ta upp det då man i stunden är helt uppe i den rädslan, för då kommunicerar man nog inte optimalt. Och gör klart och tydligt att det inte har med partnern att göra och att det inte är denne som gett upphov till dom känslorna (om det nu inte har med partnern att göra dvs, om det är historia av otrohet etc).

Annars tycker jag som föregående skribent att du ska läsa på om anknytningsteori, gissar att det är den ambivalenta varianten du har.

Många med otrygg anknytning brukar behöva terapi eller åtminstone lägga ned en del energi på att förstå och komma till rätta med den här problematiken. Det är ett hästjobb. Du är långt ifrån ensam om det här.

Edit: Huruvida du ska berätta det eller ej kan jag inte svara på, men problematiken måste på något sätt hanteras. Jag tror bara det blir svårt att dölja i längden annars.

Håller med dig där, att blotta sådana här saker leder sällan till framgångar i kärlek, tyvärr. En person med sådan här problematik sitter lite i en rävsax av den anledningen om denne lyckats inleda ett förhållande men då problemen ännu inte uppenbarat sig.

Övergivenhet är kanske den starkaste känslan som människor bär på.

Jag tror det är orsaken till mycket lidande på denna jord för vi är rädda att övergive livet och rädda för döden. Vi är rädda att dö och övergive oss själva till det okända. Precis som vi är rädda att bli övergiven av nära och kära. Det är en naturlig känsla, som vi inte vill eller vågar prata om.

När man inte vågar överlämna sig och visa sig sårbar så nonchalerar man sina känslor och begriper inte hur stark och mäktigt känslan av övergivenhet faktiskt är. Men när man först accepterar rädslan så minskats den drastiskt.

Jag tycker det är helt ok och rätt att säga så till sin partner. Förhoppningsvis så kan man pratar om det tillsammans och normalisera känslan och rädslan.

Så ja, prata om det om det behövs. Och nu menar jag normal rädsla och inte patologisk.

Och har man en tro på Gud så ska du veta och glöm inte att Gud aldrig övergive oss. ALDRIG! 💞

Jag tror inte det är bra att formulera sig så alls. Jag skulle aldrig göra de å avråder alla andra från det också.

Varför sätta någon på en piedestal? gör det isåfall på ett annat sätt.
"Du är den enda personen jag känner mig så trygg med, älskar osv. Inte uttrycka en rädsla ifall personen skulle överge mig.

Inse ditt eget värde, även om det är svårt för vissa. Jag själv var i liknande sits för något år sedan. Men jobba på er själva så löser det sig.

Och vad är det värsta som kan hända om man blir övergiven? But did you die? Du överlevde!