Citat:
Ursprungligen postat av
Signalsanning
Varje patient handlar om en kamp mellan det goda och det onda, du får se det som ett rep när psykologen sitter med patienten. Där båda vill dra in varandra i sitt hål. När repet inte dras någonstans då börjar medicineringen. Det är ett tecken på att man inte orkar göra något mer och kanske är bästa metoden medicin.
Jag hade en psykolog fem gånger som jag tyckte var bra. Han var kristen som mig så det underlättade. Ibland kunde jag nämna något som kunde vara till hjälp för honom för att han ska förstå min utgångspunkt. Dom lär sig också nya saker av sina patienter.
Det är inte min sak om något är bitterhet eller mognad det får varje person själv ta reda på.
Jag tror att många psykologer nästan maniskt eller OCD-liknande försöker hitta förklaringar till dåligt mående med givna utgångspunkter att det har med psykologi att göra när dåligt mående i flertalet fall istället handlar om praktiska situationer eller konkret fakta om hur verkligheten de facto är.
Psykologer bör också vara bra på att hitta vad eller vem som förorsakar tex ångest, sorg, nedstämdhet med mera, och finna så rimligt effektiva lösningar till det som möjligt utan att bränna hem vid klockan fem, eller snarare kl. 15.00, i en rök av heta avgaser till sina egna problematiska liv.
De bör vid tex ångest kunna fråga vem är du som känner dessa känslor, vad är ditt syfte med att känna så och vad behöver du fråga mig om för att jag kanske ska kunna hjälpa dig.
Vart vill du komma med tex din sorg eller svartsjuka. Vore det kanske inte bättre att stryka ett streck över den och gå vidare? Vore det möjligt för dig eller kan du inte, vilket är det...
Kristen etik och moral hör inte hemma utanför kyrkans byggnader.