Gäller det här alla och att det kommer med åldern eller är det någonting annat?

Jag är bara nyfiken.

Med tiden så har jag lagt märke till att människor/vänner inte spelar så jättestor roll för mig. Visserligen kanske man träffar en och annan person i kyrkan, småpratar och gillar ett trevligt samtalsutbyte. Men vänskapsband existerar inte och känslor som vänskap dyker inte upp. Jag har inte blivit sympatilös. Det handlar bara om att jag tycker att många, i princip alla är falska och sätter på sig fasad. Gör sig till.

Mer eller mindre, upplever jag att man gör saker för att ''visa hur duktig'' man är. Vissa är bättre på att lyssna än andra, men i princip alla är ''dåliga'' på att vara lyhörda.

Jag ser inte så mycket av ödmjukhet, utan mest ego.

Därav min känsla av att inte ha vänner. Jag kan inte bygga upp vänskapsband. Jag ser falska människor överallt.

Jag märker av att om jag känner mig trygg och bekväm hos någons närhet, så är det alltid hos en kvinna. Och det är inte nödvändigtvis som så att det har med sexuellt attraktion, utan ett vanligt, genuin vänskapsband, som bara gör att jag känner trygghet till.

Jag måste understryka att bara för att tryggheten finns där just hos kvinnor. Så innebär det inte att jag har några tjejkompisar. Vi är nog bara bekanta och jag umgås eller hör sällan av mig.

Jag skulle nog säga att min enda vän är en dam. Men vi ses sällan. Men om jag vill hitta på något, så hör jag alltid av mig till henne. Oftast vill jag inte ha någon annan person eller ha ett gäng-''kompisar''. Men för att det bara inte skall verka konstigt, så bjuds andra med.

Hade jag fått bestämma, så hade väl hon och jag bara umgåtts med varandra jämnt och ständigt. Jag tycker inte om andra människor. Jag kan inte rå för det.

Jag vet inte om detta har med åldern att göra.

Är det fler som känner igen sig?

Det skall understrykas att jag gillar ändå att vara bland folk. Jag är extrovert och kan känna mig utanför och ensam. Om jag inte är ute bland folk.

Mitt problem är att jag inte får in kompis-känslor och pålitlighet till andra. Med pålitlighet, så menar jag inte att man skall bli attackerad. Jag syftar mer på att bli överkörd, bli en objekt för deras uppmärksamhet, så att de ser ut att vara bättre eller smartare. Att dumförklara en och förnedra en, för att själva verka vara roliga och smarta.

Känner igen mig absolut, varit för naiv och för snäll och blivit huggen i ryggen allt för många gånger.
Vad är de för människor som alltid måste få ut saker ur en vänskapsrelation? De måste vinna på det oavsett vad.

Det är biologiskt. Med åldern har man hittat sitt sammanhang och sin trygghet och har inte samma behov av att socialisera som i ungdomen. Från början var det en överlevnadsgrej att man behövde knyta band för att öka chansen att överleva. Ju äldre man blir desto mindre behov finns det för det och då är man inte lika öppen och vänskapssökande.

Låter väl som att du är deprimerad. Kontakta din vårdcentral för att reda ut det.

Det gäller inte alla. Jag bor i Stockholm och har mycket bra vänner, excellent goda. trots att folk som inte känner mig skulle säga att jag inte har några.
Du hittar inte vänner bland vanligt folk, utan bara fasader vars egon och världar bara snurrar kring dem själva. Jag har inga sådana vänner som du beskriver.