Parterapi, värt tiden?

Ni som provat parterapi, fungerar det eller är det bara ett slöseri med tid och pengar?

De jag känner som gett det en chans har separerat utan att ha någon kontakt förutom när barnen byter mellan föräldrarna.

Ja.

Jag har gått genom och har en pågående inom kriminalvården.
Även om jag snackat mest av alla och är klokare än programledarna, så sätter jag ord på mina egna tankar genom att bara förklara för andra vad jag tycker.

Sedan måste mina tankar försvaras genom att andra kritiskt besvarar dem.
Så jag röstar ja på frågan, det hjälper.

Det flyter på ganska bra kanske så att barnen inte tar skada och skulle kunnat ha blivit betydligt sämre utan PT.
---------
Man får ju beskriva vad man vill få ut av PT. Ibland är ju dessa förväntningar helt orealistiska så då kan det ju verka vara slöseri; man kanske vill att förhållandet skall fortsätta vilket är uteslutet av olika anledningar som man inte kunde bedöma innan.
Men trots allt har man ju försökt och givit det en chans.
Och kan enklare omfamna det som händer och må bättre.
Så...det är nog värt insatsen ändå.
--------
Bara ett exempel av flera.

Oftast brukar det vara kvinnan som släpar mannen till parterapi, för att han inte vill gräla. De flesta parterpeuter är feministiskt inriktade, och anser att män är känslomässigt handikappade (om de inte har gått i terapi förstås).

Det stora problemet med parterapi brukar dock varken vara terapeuten och själva terapin, utan motivet för att paret går dit. Det brukar inte handla om en ärlig önskan om att nå fram till varandra, utan snarare om den ena parterens starka önskan att få sin vilja igenom.

Brukar finnas genom kommunen. Why not, kostar typ 200 kr för en timme och kanske hjälper det.

Tycker det finns betydligt mer att vinna än att förlora på att testa.

Har själv prövat samt talat med flera olika parterapeuter om deras erfarenheter och min slutsats är att det mer kan underlätta en separation, dvs göra separationen bättre för parterna än det hjälper att behålla relationen. Svaret på frågan blir således ja och nej.

// CC

Tror det beror helt på personligheterna och önskemål hos respektive.

Det är snarare detta jag tror med, att PT blir startskottet till en separation.
Har man kommit dit att man behöver ta in ett ”proffs” så är det redan kört.

Grejen är att ska PT fungera då måste BÅDA parter vilja och det är mycket sällan så är fallet. Oftast är en som vill men den andre vill egentligen inte utan går med på det för att ge sken av att "jag/vi försökte". Däremot kan PT bli ett lärande för framtiden för den som vill ta till sig av det som sägs, som vill arbeta med sig själv och det kan även hjälpa en att gå framåt efter separationen. Det behöver således inte vara helt ogjort eller helt waste of time. Det beror på vad man gör det till.

// CC

Man har hört historier som att kvinnan i förhållande velat gå i parterapi, för att sedan inte vilja gå mer, när terapeuten inte tog hennes parti.

Precis! Jag tror att många egentligen vill ha en skiljedomare snarare än en medlare, och jag törs nog påstå att det är fler kvinnor än män som är helt övertygade om att de har "rätt" angående förhållandet.

En uppfattning som spridit sig som en löpeld från nordamerikansk feminism, är att kvinnor är "bättre på förhållanden", och att män helt enkelt behöver lära sig av kvinnor. Det utmynnar förstås i föreställningen att kvinnor försöker lära sina män samlevnad, och om de inte klarar av de så tar de in en terapeut.
Jag har faktiskt träffat kvinnor som på allvar beskriver män som "defekta" och "handikappade" när det kommer till relationer.

Givetvis blir dessa kvinnor helt förkrossade när de kommer till en terapeut som säger saker som "Du måste låta honom prata till punkt", "Kan du förstå hans perspektiv?" och "Skulle ni kunna mötas halvvägs?".