Tänker ofta på mellanmänskliga konflikter, både verkliga och "inbillade".

Tror det är som någon slags negativa tankar jag har som kommer automatiskt, känns påträngande och energimässigt dränerande.

Det kan vara någon mindre meningsskiljaktighet jag haft med någon, eller så föreställer jag mig hur en tänkbar sådan skulle kunna se ut. Sen försöker jag försvara mig i tankarna, finna olika svar eller frågor till den andra parten. Ofta, eller nästan alltid är det förknippat med ilska eller ångest och jag upplever att det här är något som tynger mig.

Jag har haft svårt att hävda mig gentemot andra i livet, men har blivit lite bättre på det. Men ibland blir jag lite tagen på sängen och kanske inte ger svar på tal där och då utan går och ältar det senare, med dåligt humör och mående som följd.

Eller så är jag orolig för att en sådan "konflikt" ska uppstå och försöker gardera mig genom att gå igenom olika scenarion i tankarna, vad den andre skulle kunna säga, hur jag ska svara osv.

Jag har en stark känsla av att vara underlägsen och att andra känner av detta och därför söker att trycka ner mig eller förnedra mig i olika sociala sammanhang. Det kan vara i ett samtal med en kollega, någon som jag har kontakt med via dennes yrkesroll, eller vad som helst egentligen.

Det här sker automatiskt i mina tankar som sagt, och det tar mycket energi av mig men jag vet inte riktigt hur jag ska undvika de här tankarna. Försöker styra tankarna och fokusera på annat, men det är väldigt svårt.

Är det någon som känner igen sig i det här? Någon som har någon metod för att undvika att fastna i sådana här tankemönster?

Skaffa mer av ett positivt inre liv, alltså olika typer av inre värden, och berätta inte det för någon annan. Berätta inte ens det för din närmsta vän. Efter en tid av ackumulerade hemliga positiva inre värden så blir barriären mellan inre och yttre starkare. Detta kallas för att vara tjockhudad. Ja, huden är ju det som är barriären mellan inre och yttre, och används ofta i metaforer som tunnhudad och tjockhudad. Fundera ett slag över den metaforen, är mitt råd.

Jag känner definitivt igen det här.
Upplever det ofta och jag vet att min far hade det och troligen även min farfar.

Jag tror det är vanligt, men folk talar nog inte om det gärna.

Är den inre dialogen hjälpsam? Om ej, se ifall du kan minimera tiden du spenderar med den, du tillåter tankar men under en begränsad tid under dagen, även s.k. orosstund från KBTn, typ 10-30min, träna på att skjuta upp tankarna, plocka upp det senare, det kanske hjälper? Om du tänker orostankarna som ett myggbett, vad händer om du kliar på det? Kanske kliar det ännu mer och blir värre? Vad händer om du inte gör någonting och fokuserar på något annat? Kanske läker det med tiden av sig självt? Vad händer ifall telefonen ringer som en metafor för dina orostankar men du väljer att inte svara, du ringer upp senare, slutar det ringa efter ett tag om du ej lyfter på luren? Se vad som händer men en alternativ approach och ej svara på tankarna direkt. Kanske upplever du en större kontroll framöver?

Jag har själv gjort den reflektionen, att jag inte är sk tjockhudad. Faktum är att jag upplever det som att det inte finns någon buffertzon, ingen barriär alls mellan det som sker utanför mig och mitt inre känsloliv. Allt bara går rakt in i mig och det är oerhört frustrerande och utmattande. Jag finner inte de rätta verktygen för att bygga upp den barriären, om det ens är möjligt.

Jag har ett rikt inre liv, och eftersom jag spenderar mestadelen av min tid i ensamhet så är det något jag när och bygger upp ständigt. Att hålla det alltigenom positivt är nästan omöjligt för mig då jag har mycket självkritik och plågas av mina katastrofala misslyckanden i livet. Det är svårt att "ljuga" för mig själv och låtsas som att jag inte är oönskad och oälskad t,ex.

Jag kan försöka, men de här tankarna kommer automatiskt och jag kommer ofta på mig själv med att tänka på dem nästan halvt undermedvetet eller hur jag ska förklara det. Jag försöker att inte fortsätta tanken, men det är energikrävande. Det känns som att det är ett rinnande vatten som bara kommer och jag måste anstränga mig för att dämma upp strömmen.

Jag förstår, känns som att du upplever det som att du inte kan kontrollera tankarna, att de bara tar över. Att förbjuda tankar funkar sällan bra, de gånger de gör det är det extremt energikrävande. Men försök minimera tiden du spenderar med tankarna och se vad som händer, plocka upp det senare om nödvändigt. Har du prövat att gå i terapi för detta för att få redskap att förhålla dig till dina tankar på ett annat sätt? Hade rekommenderat metakognitiv terapi. Finns självhjälpsböcker i ämnet av författaren Pia Callesen som du kan titta in.

Hehe såg bara framför mig tre åsnor.

Vill du berätta mer hur det kunde ta sig uttryck?

Jag har kunnat lägga mig över sånt ganska bra. Men när huset blev städat kommer lätt demoner tillbaka. När det är tomt o man vågar/ kan inte ta in nytt innehåll.

Det har gått på djupet.

Jag tänker på låten "you raise me up" där finns hjälp. Jesus Gud är svaret.

Det bubblar upp tankar på något som hänt i det förgångna och man vill hämnas, slå och sparka och lemlästa.
Man blir helt tagen av det och börjar skaka och knyta nävarna. Aggressivitet som måste ut liksom.
Men ändå är det skit man tänker på inte värre än skit man själv gjort sig skyldig till.
Lyssna på Kjell Höglund häxprocess.
Du har lust att göra någon illa med en kniv
och köra över någon med ett lokomotiv
Utåt vill du gärna verka mjuk och sensitiv
fast du innerst inne helst vill vara rå och primitiv
Du älskar att se andra råka riktigt illa ut
och tänka på små elakheter som du gjort förut
Men det är svårt att erkänna detta som du vill
så då bränner du för säkerhets skull en häxa till.

Du behöver inte ljuga för dig själv, och bör inte ljuga, om du är sann mot dig själv så är det ett sätt att lösa problemet. Dina problem verkar komma ur överdriven självmedvetenhet. Inom vissa religioner och andliga rörselser, så botar de oro och existentiell ångest genom att förstå egot och i förlängningen hamna i, exempelvis, zen tillstånd, där egot snarast upphör och en enhetsupplevelse kommer till. Jag menar inte att du ska ta dig dit, utan vill bara skissa liksom vad som finns i den helt motsatta änden till var du befinner dig. Förmodligen är du också intelligent och de kan ofta använda sin intelligens på sin egen person. Vad ska en intelligent göra om denne också är introvert? Jag förstår helt.

När man undersöker och bedömmer sitt inre liv så använder man sig av intuition. Att använda sig av intuition innebär att man litar till vad som känns rätt om ett fenomen, och man låter den känslan av att det är rätt så att säga knuffa en på rätt väg, och så går man fram och tillbaka mellan känsla och tanke för att begripa och förstå. Man använder sitt hjärta som är känsla och sin hjärna som är tanke, på ett omväxlande sätt, i liksom en spiralrörelse som gör större och större cirklar. Denna större cirkel är ökad medvetenhet. Det är oerhört mäktigt att göra så.

Det är som en konstnär som målar en tavla, denne känner efter om det som målats är rätt, om det är istället fel så ändrar denne det till något som känns mer rätt, och så fortsätter processen tills det inte finns något mer att ändra på vad gäller målningen. Om du gör det samma med dina problem, som stått och varit olösta och hopats genom åren, så kommer du komma till en punkt när du liksom "föds på nytt" och inte längre styrs av dina problem.

Såhär sa Carl Jung

"Until you have made the unconscious conscious, you will be guided by it, and you will call it fate"

Det du beskriver är tankesuppression, det vill säga att aktivt försöka trycka bort tankar eller känslor. Försök att inte tänka på en rosa elefant, vad händer? Det blir omöjligt och är extremt krävande.
Försök nu istället att bara låta tankarna komma och gå utan att göra något med dem. Även en rosa elefant. Var det lättare eller svårare att inte tänka på den rosa elefanten?

Tankesuppression som en strategi orsakas antaganden av dina automatiska tankar. Du kanske värderar dem som skadliga för dig eller att du inte vill ha dem, eller att du tror att de inte går att kontrollera.

Hjärnan producerar uppåt 70 000 tankar per dag. Hur många av dessa kommer du ihåg från gårdagen? Bara de viktiga och de som har fått din uppmärksamhet. Det är där nyckeln ligger, du har inte möjlighet att påverka de tankar som kommer till dig, men du kan välja att bara låta dem vara.

Du kan inte välja vilka tåg som ska komma till tågstationen, men du kan välja om du vill hoppa på eller bara stå kvar på perrongen. Vår uppmärksamhet kan vi alltid öva på att styra bättre. Detta är inte samma sak som tankesuppression, utan det handlar mer om att vi återgår till det vi gjorde innan en tanke kommer till oss. Att skjuta upp tankar och bara se dem som tankar som inte har något värde i sig självt. Det är alltså möjligt att få flera negativa tankar om dagen utan att må dåligt av dem, bara vi låter dem passera utan att hantera dem på något sätt.

Det är hanteringen av tankarna som får oss att må dåligt, inte tanken i sig.