Är jag fortfarande kär i min sambo?

Kvinnor behöver en positiv osäkerhet i förhållanden, de behöver undra om han verkligen vill ha henne, om han är intresserad av någon annan etc, och känna att de måste anstränga sig för att behålla honom. Han ska uppfattas som attraktiv på den sexuella marknaden. Din sambo har hamnat i "trevlig kille"-fällan, finns alltid där, du har alltid tillgång till honom, han är den perfekta killen som balanserar och ställer till rätta, nästan på ett självutplånande sätt. Han låter heller inte som en person som ställer krav på dig och leder dig på ett maskulint sätt. Det är nog det som är avtändande för dig.

Av det det du skriver framgår ju att du redan, mentalt, lämnat din sambo, så det är lite oklart varför du postar tråden.

Kan verkligen inte relatera till det du säger. Jag älskar män som är som du beskriver. Det är direkt avtändande med män som glor efter alla andra tjejer så fort det blir lite motgångar i förhållandet.

Nej tack. Tillhör den gruppen kvinnor som lämnar en sådan lättvindig man.

En man skall ha egna intressen och vara lika driven som en själv. Då tröttnar man inte på varandra. Det är alltid fullt upp. Livet blir bara tråkigare om det enda man gör är att klänga på varandra i trånga utrymmen (Exempelvis en lägenhet).

Det är dessutom positivt att vara ifrån varandra ibland, så man får chansen att längta efter sin partner. Kanske åker ni iväg en vecka då och då med tanke på att ni bor i en trång lägenhet. Minskar ner på kontakten och ser om saknaden finns kvar? Gör den inte det. Gör slut

Fast du motsäger dig själv lite. Du vill ha en man med egna intressen och ett eget liv, han ska inte vara klängig, han ska inte bara ha dig för ögonen i varje läge osv. Allt det skapar just det jag nämnde, en positiv osäkerhet. Det rakt igenom trygga och säkra tappar sitt värde i längden, ett överflöd av något gör att efterfrågan på det minskar.

Många intressanta frågor. Jag väljer att fundera kring "att vara kär". Men mycket av mitt resonemang blir förstås en språk- och definitionsfråga. Spontant skulle jag säga att man inte är förälskad eller kär efter 3,5 år. Då ska man ha lämnat det känslostadiet och gått över till att älska personen över vem den är, och vad den gör för din egna utveckling och kännedom om dig själv.

Att din snygge kollega gör dig kåt som en marskatt är bara normalt. Dessvärre inget att bygga ett liv på. Det bli superbra sex i ett halvår eller ett år, och sedan är du där igen att du blivit uttråkad. Du behöver undersöka vad ett relationsbyggande egentligen är för något. Har du inga goda vänner att prata med (förutom oss här på Flashen) så läs självhjälpslitteratur i ämnet. Jag tror du behöver ägna en längre tid åt att komma fram till vad en relation går ut på. Och skaffa goda vänner som du kan prata med, för man behöver det i livet för att hantera relationer.

Glöm rädsla på att bli ensam resten av livet. Man kan inte stanna kvar i en relation av det skälet utan då är det faktiskt bättre att vara ensam utifrån lojaliteten mot den du själv är, och din partner som du inte älskar villkorslöst. Man kan inte vara i en relation för att vara rädd för att bli ensam. Då är du illojal mot ditt liv och det du ska göra av din livsgåva.

Och hunden kan du inte stanna för, ditt livs välmående är av högre prioritet än ett djurs. Sälj jycken eller ge den till din sambo när ni separerar, för jag tycker verkligen att du ska avbryta den här relationen, för du är inte lojal mot dig själv. Sälja lägenheten gör en mäklare, och packandet av grejer kan du leja bort till en flyttfirma.

Och tar man paus i en relation för att komma fram till vem man är och vad man vill med relationen ska man inte återvända till den. För hade ni varit ett bra par för varandra hade ni fört problemdiskussionen ihop, och vänt och vridit på frågan tillsammans. När ni inte gör det ska ni inte heller längre vara ihop.

Min egen pågående relation är snart 30 år. Jag är inte kär, inte förälskad, men älskar varje dag mer än jag kan formulera. Älskar långt upp över öronen, och har också här min absolut bästa vän som jag verkligen kan lita på 100 %. Därmed kan jag också utveckla mig själv och pröva var jag ska ta mig med min livsgåva. Jag skulle säga att det är ditt du ska ta dig.

Lycka till!

Rent allmänt är det bättre ha en partner än vara ensam.

Fördelar är att man kan alltid ha någon som kan prata med en. Kan man göra det så är det mindre risk för att utveckla depressioner.

Sitter man och tittar på film eller läser nyheter och inte har möjligheter att prata om det så blir de kvar. Har man en partner man älskar blir man av med saker lättare.

Därav förstår jag att TS kille vill ha kvar henne , eftersom om hon försvinner blir det ett tomrum.

Bra skrivet!

Visst är det så men hunden köpte ni av en anledning och hans/ hennes hjärta är också att ta hänsyn till. Att bara ta och kasta bort det är rått och hjärtlöst oavsett. Det hela går säkert att lösa på ett sätt där även hunden tas hänsyn till.