Inte gjord för relationer?

Jag närmar mig nu 35-årsåldern och jag känner mer och mer att jag kanske inte är gjord för relationer, vilket för mig är en förlust. Jag vill jättegärna känna kärleken, ha en familj, ha stabilitet. Men jag vet inte om jag någonsin kommer få det. Jag har haft flickvänner, men kan i efterhan se tillbaka på det med vemod. Jag älskade dem inte. Jag var otrogen och hade tjejerna som tidsfördriv, eller trygghet. Nu har jag dejtat en tjej ett tag, i hopp om att något skulle förändras. Jag tänkte att jag kanske var otrogen för att det enda förhållandet var dåligt bara. Men så är det inte. Jag är fortfarande otrogen, jag söker fortfarande kicken och jag är återigen trött på tjejen. Det finns ingenting hos henne som jag stör mig på, men jag är bara inte där. Hon vill sova med mig. Jag vill sova ensam. Hon vill göra det eller det, men jag kan inte ge henne det. Det är som att jag inte förmår att ge.

Som nämnt, jag närmar mig 35 och jag funderar över hur min framtid ska vara. Vem jag ska vara. Och det ser inte positivt ut. Jag funderar om jag inte är kapabel till att älska. Till att dela mitt liv med en kvinna, till att bara vara med henne, till att bo med henne och dela säng med henne.

Jag blir så ledsen när jag tänker på det. Det är som att sitta i rullstol och önska att man vill kunna gå. Jag försöker men jag kan bara inte känna de känslorna för någon jag träffat. Jag funderar på vad som är fel med mig, eller om jag bara av någon liten anledning kanske inte träffat rätt person bara. Det sistnämnda är det lilla hopp jag har i mig.

Jag kanske bara inte är gjord för relationer. Och är det så, är det en enorm sorg. Jag vill bara vara lycklig, men det känns som att jag aldrig riktigt kommer bli det.

Du är inte kapabel, du skriver ju det med andra ord. Ge inte människor falska förhoppningar bara, inte bra det där.

Du kanske som vi andra mognar sent. Vi flera som gjort det.

Det beror ju på, en man behöver inte vara närvarande hela tiden. Om du hittar en kvinna som respekterar dig då kommer hon att acceptera dina behov så länge du har något av värde att lägga på bordet.

Kanske är så. Låt oss hoppas. Men oroväckande att jag så sällan känner något för någon. Jag kan kämnna sympati (jag tycker synd om tjejen jag dejtat, hon är otroligt snäll och bra på alla sätt...) men jag känner inte kärlek. Längtan. Saknad.


Hon jag dejtat nu har accdepterat det, problemet är bara att jag ganska sällan vill umgås med henne och att jag absolut vill ligga med andra.

Problemet är väl att många tror att lyckan bara kommer från ett parförhållande och så är ju inte alltid fallet.

Somliga verkar heller inte passa i ett fast förhållande utan kanske trivs bättre i "polyamorösa" förhållanden med flera olika personer. Ett tips är ju att starta med hobbies och liknande för få lite stimulans utanför din relation, du vet golf, båt, hästar, sommarstuga osv som vanligt folk.

Du är skraj helt enkelt. Man måste våga att bli älskad, det kan vara svårt, mycket svårt.

Skummade igenom dina tidigare inlägg.

Hur var din barndom? Har du någon diagnos?

Ditt beteende liknar en vilsen 15årings där man kanske mer i den åldern håller på att testa gränser, gör medvetna fel gång på gång och söker regelbundna kickar. Låter som att du har fastnat där?

Säger inte att du har fel, men jag vet inte om jag skulle kalla mig skraj. Jag vill bli kär och jag vill vara älskad (vilket jag är), men jag känner bara ingenting.


Jag har hobbies, dock.



Jo, jag skulle nog beskriva mig som ganska vilsen egentligen. Diagnos har jag inte, i så fall någon form av bipolär sjukdom. Men jag tror alla ser mig som väldigt stabil, trygg, pålitlig och smart. Min barndom var väl inte den bästa. Utifrån bra men inifrån brist på kärlek och ganska mycket destruktivitet i hemmet, vilket jag vet att jag också infört i mina egna förhållanden.

Det finns med stor sannolikhet orsaker bakom till att du är som du är och känner som du gör. Det svåra är bara att gräva så djupt inom sig att man hittar dem. Det kan vara svårt att göra det själv så professionell hjälp utifrån kan vara en idé.

Det jag fastnar för att du skriver är att du har motstridiga krafter inom dig. Dels viljan av att känna kärlek och djup gemenskap med en annan människa över tid. Dels ditt behov av hela tiden ligga med nya kvinnor. Du är medveten om dessa krafter och du längtar efter en förändring.

Nej, är man inte nöjd med sig själv ska man aldrig acceptera sig själv. Det vore att ge upp och skylla på omständigheter man inte kan påverka. Du kan påverka ditt egna liv. Du kan ta andra beslut och du kan därmed få andra resultat. Du är inte den du är om du inte vill vara det.

// CC

Kan ju vara att du är avstängd emotionellt eller kanske bara inte träffat den rätta ännu. Har dejtat några som dig och dessa personer har anknytningsproblematik, är inget fel på dessa personer annars men dessa har svårt att få förhållanden att fungera. Alla kanske inte heller är menade för ett parförhållande och är nöjdare att vara mer självständig?

Ja ok. Brist på kärlek som barn kan gå åt 2 håll, antingen att man blir väldigt kall som vuxen och likgiltig i sina relationer. Alternativt att man blir väldigt extrem och måste ha en relation hela tiden för att känna sig sedd och älskad.

Har du provat att gå någon form av traumabehandling eller iallafall vanlig terapi? Det kan absolut vara en bra början om du inte redan har testat det.