När är det ok att ge upp?

I sammanhanget inte kul att du kan relatera så mycket men visst är det häftigt när någon annan beskriver sitt liv och det klickar så mycket? Känner likadant när jag pratar med de här tre personerna jag nämnde.

När du säger att du styrt upp dig själv vad menar du då? Vilken hopplöshet finns kvar?

😍

Mowgli II här

Kanske skulle ge mig perspektiv på vad misär innebär så inte ett taskigt förslag egentligen sen att jag antagligen hade råkat spränga mig själv i bitar på något sätt innan jag kom till fronten är en annan sak

Ordnad ekonomi, kreditvärdig, inkomst, missbruksfri mer eller mindre jämfört med förr.

Hade tjej och så, ensam idag dock, enstaka vänner kvar.

Överlag grovt deprimerad trots att jag utåt sätt ekonomiskt har det bra förspänt numera.

Då har du ju redan tänkt till.

Det kan kännas som man är dålig just på att vara människa med dåliga exekutiva funktioner. Det leder ibland till att man blir väldigt arg på sig själv, för hur kan man vara dålig just på det som är så självklart att klara utan problem?

Det är svårt att ha problem och samtidigt inte koppla dessa till människovärde.

Jag skulle aldrig ge upp, däremot har jag gett upp på att försöka leva ett normalt liv. Även under tider jag varit besparad att arbeta så har jag blivit mer och mer stresskänslig. Men mina egna problem har även gjort att jag blivit en mycket mer empatisk person, jag hade nog varit odräglig om livet inte tuktat mig. Men jag har lärt mig uppskatta andra och förstå att de flesta går igenom något och att livet är ganska sorgligt.

Tack för att du delar med dig.

Tror du att det är avsaknaden av partner det bottnar i? Jag kan tänka mig om jag fick ett jobb som funkande och umgänge så hade mer tankekraft ägnas åt det.

Alltså för mig, det värsta som finns för måendet, är att vara arbetslös. Viktigare än att ha partner enligt mig.

Exactamente.

Mitt liv pekar så jävla uppåt det bara går nu. Mår som en jävla king idag och då kommer jag från en nedpissad rännsten.


Exakt, det sista händer förr eller senare. Ge aldrig upp opiatbroder. NA/CA är absolut inte för alla, speciellt inte om man har autism.

Pma om du behöver surra av dig.

Absolut, det är nog därför nästan inget av mitt fokus ligger på den långa avsaknaden av partner trots att det är bland det viktigaste för de flesta. Tänkte eftersom du beskrev fortsatt hopplöshet trots ordnad situation med bra jobb. Blev den lindrad eller bara utbytt liksom?

Såg inte svaret förräns nu. Ja jag hoppas det kan vända snabbt på något sätt att jag får hopp igen eller bara blir nöjd med en kass situation sålänge det blir tyst i skallen. Vill inte skämma ut eller såra min familj med drogerna eller att dö men känns verkligen som det är den banan som är inslagen

Det finns bara ett steg, det första steget är att bli mer aktiv. Bli träningsnarkoman. Gå promenader flera ggr om dagen och träna 6ggr per dag i gymmet. Så många som kan vittna om att detta är enda sättet. Sen kan man ta tag i den andra biten med jobb, socialare liv, relationer. Men detta kan du göra helt själv. Du har antagligen redan kläder du kan träna i. Sen borde du göra en utredning för neuropsykiatriska sjukdomar. Hårda ord men du behöver en chockterapi och forskning visar tydligt hur aktivitet gör hjärnan friskare.