Hur beskriver ni det att vara biopolär (2)?

Japp båda 2 tjejer

Jag har bara träffat tjejer som är bipolära.

Men jag som inte har förståelse för bipolär sjukdom eftersom jag står utanför denna diagnos. Så min bedömning är orättvis, jag försöker förklara av det jag sett i verkligheten.

kvinnor har vissa hormoner som pendlar från upp till ner vilket gör att man tror dem är bipolära. Så om en kvinna säger att hon har det, så kan jag köpa det.

När jag hör att män är bipolära så är det kopplat till trauma, så tror jag som står utanför diagnosen. När man hamnar i pendlingsfasen då varnar kroppen dig för något du varit med om.

Nej, absolut inte. Det ena har inte med andra att göra.
Bipolär sjukdom behandlas med medicin och utbildning. Med hjälp av läkemedel kan man leva helt vanligt liv.
Borderline är personlighetsstörning. Det finns ingen behandling, varken medicin eller terapi. Har i alla fall aldrig träffat på en borderline person som blivit hjälpt.

Kolla upp Henrik Wahlström på Instagram, han gör förutom humor även väldigt informativa inlägg om sin egen bipolaritet och har nyligen gett ut en bok om sjukdomen också som är en slags handbok

Jag är bipolär typ 2, har haft diagnosen i typ sex år. Har medicin som funkar väldigt bra.
För min del är det deppigheten som är relativt återkommande, dock blir den inte så väldigt djup då jag kan känna igen tecknen och får hjälp av psykiatrin. Jag har haft en del maniska skov, dom är däremot inte extremt maniska utan jag slutar sova, får en hel del energi som jag inte vet vart jag skall göra av osv. Men jag har alltid kunnat sköta mitt jobb eller som nu mina studier och min familj och relationer, så min bipolaritet har inte ödelagt mitt liv på något sätt.

Dina ex?

Mmm.. jag har inte varit ett tydligt case utan fått en massa diagnoser över åren som GAD, återkommande depressioner, ADHD, utmattning etc. Jag erkänner att jag tyvärr är lättstressad/känslig och neurotisk som person (men det märker du inte om du träffar mig) och har haft ganska stora problem med ångest och medelsvåra depressioner. När det gäller bipolära tendenser (alltså maniska/hypomaniska) så visst finns de där men har aldrig varit ett problem mer än att det varit det som hänt innan krascher/depressioner. Jag funkar i samhället även om jag dragit ned på antalet timmar jag arbetar. Har även förlorat projekt och företag som jag byggt upp när jag ballat ur. Men det kan ju ha varit andra orsaker? Vem vet, psykiatri är ju lite av en chansning. I mitt fall är mina läkare lite vid vägs ände och chansar på att BP2 och behandling med Litium ska hjälpa mig att bli mer stabil.
Själv vet jag inte vad jag tror längre. Men alla i min omgivning tycker det är bra att jag får diagnos och ska äta mediciner. Fru, familj, läkare, psykolog- alla läser in att nu blir det bra och du "är bipolär" och ska behandlas. Blir det här året bra, då bekräftar det att medicinen funkar. Blir det inte bra, då ska medicinen ökas eller så blir det ett tillägg men något ytterligare. Det är väl inte förrän man sitter i ett hörn och gör det man blir tillsagd med saliven rinnande ur mungipan man blir friskförklarad, lol!
Som sagt, skeptisk, men å andra sidan var jag deprimerad dec-feb och funderade mest på olika sätt att dö så det vore kass om jag gjorde verklighet av sådana idéer.

Hade aldrig hört talas om honom innan denna bok och då det var den enda som fanns på bokhandeln med inriktning mot BP så jag köpte den och skulle väl säga att den inte är så tokig som sammanfattning. Efter att ha kollat upp hans insta måste jag säga att mitt förtroende dalar då han är så tydligt vänstervriden/identitetspolitisk och verkligen jämställer psykiatriska diagnoser med fysiska trots att psykiatri handlar mest om bedömning av symptom och är rätt godtyckligt. Han verkar vilja bygga ett kändisskap kring sin diagnos och verkar även vilja vara "bipolär"-killen med hela Sverige. Inte arg på honom eller så men ser honom (hen?) som en del av en politisk rörelse som jag inte uppskattar och som promotar överdiagnostisering,

Du har nog blandat ihop det med borderline tyvärr

Nyexad läkare eller?

Inte ens för eips går det så fort, och vuxna med den diagnosen försöker ofta kontrollera sig (hålla det inom sig) eller isolera sig pga skammen. Trauma, genetik, sårbarhet och en pissig uppväxt- eller skolmiljö tror man orsakar EIPS.
Bipolär är ett annat typ av elände

Har varit bipolär typ2 i ca 2.5 år. Fick diagnosen efter att ha blivit medicinerad för depression länge men det inte alls hjälpte på något sätt. När jag fick diagnosen kändes det som en befrielse. Så fort jag fick rätt medicin, Lamotrigin, började jag få ordning på livet. Hade tidigare gått mellan jobb, haft destruktiva relationer etc. Mycket av dessa berodde nog på att jag var helt omedicinrad och svängde upp och ner utan någon som helst kontroll. Jag kan fortfarande ha dippar eller smått maniska perioder idag, ofta ett par dagar max, men jag kan kontrollera dem och fungera relativt bra ändå. Har det kanske en gång i kvartalet. Vetskapen om att episoden kommer gå över är nog också något som gör den lättare och hantera, man bara väntar ut den. Förutom skov kan jag även ibland bara vakna och vara nere. Känner mig känslolös men samtidigt gråter jag över att kolla på nyheterna. Är helt konstigt men vänd det går över på någon dag.

Jag har valt och vara öppen med sjukdomen för vänner och familj, alla på jobbet vet också. Gick och vägde länge innan jag berättade men har bara mötts av förståelse och acceptans. Framförallt tycker jag att det är skönt att kunna vara ärlig mot folk om jag måste ställa in med kort varsel för att jag inte mår bra, vilket händer. Det har snarare stärkt mina relationer än motsatsen.


Mina tips till den som är bipolär är att acceptera sjukdomen. Då blir skogen lättare. Acceptera att den, ibland, kan komma att påverka ditt sociala liv. Du måste lära dig leva med den.