"Nordisk kristendom" - unik för det nordiska kulturområdet ?

Om vi tittar på hur de olika kyrkorna, de olika medeltida kristna inriktningarna, såg ut så var ju vissa lite präglade av den kultursfär den hade vuxit fram ut.
Som tex den engelska, iriska - eller "keltiska" kyrkan.
Som var en del inspirerad av det keltiska arvet och dess traditioner från brittiska öarna.

Den skiljde sig från den tyska, Tysk-Romerska kyrkan.

Och den Ortodoxa kyrkans olika inriktningar, alla i olika grav influerade av sin kultursfär, från den ryska till den grekiska och syriska, osv.

Det som de alla har, hade, gemensamt var ju det essentiella, det kristna budskapet. Där var de tinte mycket som skilde de olika åt.
Men i ritual, tradition, helgondyrkan, och det politiska, så fanns det ju tydliga skillnader.

---

Den Nordiska kyrkan, som uppstod här i Norden med start ungefär vid 1000-taet, och en definitiv start under 1100-talets explosion i kyrkbyggandet.
I vilket fall som helst så var detta en kristendom, en kyrklig inriktning, som hade tydliga drag från den lokala kulturen.
Inte minst i sedvänjan att resa, och rista, runstenar (med kristet budskap).

Man byggde ju också kyrkor på företrädesvis redan förkristna heliga platser, gärna vid en förkristen Helig Källa.
Och många i en offerlund, med idegran som fortfarande fortsatte att avslöja vad som tidigare funnits på platsen i ytterligare tusen år (ända tills nu).

Den nordiska helgondyrkan var ju också lokalt präglad, där lokala personer blev helgonförklarade, eller där äldre förkristna heliga platser blev "övertagna" av dessa nyutnämnda helgon och fick bära dessas namn (som tex St Magnhilds källa i närheten av "Mörkrets gravfält" mellan Höör och Hörby norr om Ringsjön i centrala Skåne, var den gamla tidens maktsäte Fulltofta också finns i mitten).


Det jag alltså är ute efter är att om både den engelska/keltiska kyrkan liksom den tyska, eller de olika ortodoxa, osv blev ju alla fortsatt förknippade med sin lokala historia och prägel, och i flera fall kunde användas för närmast missionerande verksamhet, eller ändamål.

Hur kommer det sig att den Nordiska kyrkan inte verkade få samma funktion, eller roll?

Eller det kanske den gjorde, med tanke p hur den spred sig västerut till Island och Grönland, tex.
Även Skottland och Irland har fått sin beskärda del av nordisk kyrklighet.

---

Men, nu I modern tid så är det ju ingen, ingen alls, som talar om den "Nordiska kyrkan" på detta sätt.
Inte ens bland historiska "reenactors" eller vad det heter så är det den Nordiska kyrkan man söker återuppväcka, utan det är bara "Vikingatidens sk asadyrkan" som står i centrum.

Men, den "Nordiska kyrkan" hade ju så många kvarvarande förkristna element från den fornnordiska eran, och dessutom fins det fortfarande kvar några få (Lusse-firandet tex) som fortfarande består.

Varför är inte fler "Vikinga-älskare" mera intresserade av denna, den "Nordiska kyrkan" då egentligen?
Varför ser vi inte försök att återuppväcka, återfinna, återetablera denna, den enda sant Nordiska formen av kristendom som finns.

Den moderna svenska Katolicismen tex, den har ju ingenting ALLS att göra med den "Nordiska kyrkan." Utan tvärtom har ALLT att göra med den italienska.



Att återuppväcka den "Nordiska kyrkan" har ju varit att återfinna de gamla, fornnordiska knutpunkterna mellan "natur-myt-ritual" fast i en kristen kontext, eller överbyggnad.
Så som det var Då, så var det ju en kombination, av dels en teoretisk uppsättning idéer som kombinerades med ett slags "heliggörande av vardagen" från den naturdyrkande och polyteistiska Fornnordiska tron.

Och, med tanke på hur populärt det blivit idag med både Vikingar liksom "Asatro" osv, så borde det väl inte vara svårt att hitta sympatisörer och anhängare för den som hade haft kunskaperna och viljan att ge sig i kast med ett projekt av detta slag.

Moderna "Asatroende" har ju fått rätt så svårt pga de ständiga anklagelserna om rasism och nazism.
Men det hade nog en återuppväckt ny "Kristen inriktning" inte haft samma problem med, eller hur.
Och eftersom de allra flesta som vuxit upp i Norden har fått mycket av kyrkan och kristendomen med modersmjölken liksom, så hade det inte behövt bli så svårt för folk att känna igen sig själv i det.
För det ha det varit en "kyrka," som alla andra, men bara lite mer nordiskt fokuserad.

På grund av att man inte baserade sina uppfattningar på bibeln, utan på egna påhitt, drivna ofta av maktbegär och pengar.

Och det är orsaken till att det existerar så många olika grupper som påstår sig vara kristna.

Jag skulle säga att du antagligen är en smula hemmablind. De norska stavkyrkorna är ju allra högsta grad inspirerade av tidigare tempel.

Du får vända på det. Dessa ritualer etc var kulturella och bildade såsmåningom kyrkinriktningar.

I Sverige valde vi protestantismen av två skäl; dels för att slippa påven, och dels för att förfolkliga kyrkopredikan på vulgärspråk. Vasa visste vad han gjorde, och om man tittar till 1900-talets början så finns en rak linje med en slags folklighet i svensk kultur.

Det här får du förtydliga en smula? De blev förknippade med dessa för att kyrkorna bröt med varandra och redan hade invanda traditioner. Det var ju inte som nu att pastor Leif i Ånge skriver på facebook till pastor Britta i Lund och säger "snyggt crucifix, vart köper jag det?" Kyrkorna kunde ju vara högst isolerade länge, många hade klosterverksamhet med sina egna små samhällen. Det tar ett par hundra år att utveckla och utmynna i olika riktningar av en anledning.

Lite rörigt vad du menar, men generellt sett så har ju svenska kyrkans hegemoni präglat samhället länge och till slut hann samhället ifatt kyrkan.

Frikyrkorna frodas idag skulle jag säga, särskilt pingströrelsen, men den är ju väldigt chinos och nystrykt skjorta och väldigt låg kulturfaktor på i övrigt.

Asatroende får idag sorteras under new age-paraplyet, då de är "nyhedningar". De är också lajvare som subkultur, ungefär som veganer med en massa pekpinnar vad man får och inte får göra. De flesta är rena kulturmarxister som leker asatro utan större mål än att nå följare på instagram.

förväxla inte element med tro. Som sagt har det tagit 1000 år att nå hit.

De har redan bestämt sig för hur man utnyttjar svenskar.
Precis som andra är vana vid.
Alla religioner är falska ni bjuder in entiteter från andra planeter som inte är lika oss ens 1%.
Sadister våldsverkare terrorister.

De har alltid alltid försökt sätta sig på mig på ett oacceptabelt sätt.
Extremt sätt att terra tom i affären och på restauranger.
Ni ska sluta bjuda in de lita på de som har kunskap.
Ni har inget att hämta hos religion då de gör narr av er konstant endå.
Verkar avundsjuka tom på ett konstigt sätt.

Alltså ni ska inte behöva leta efter rätt religion det ska bara komma naturligt tillslut.
Men de har inget intresse av det då måste de ändra sig och bli snälla.
Men vad jobbigt...

Det finns väl inget som heter den nordiska kyrkan?

Först och främst var vi ju katoliker till 1500-talet. Sedan skedde det stora skiftet till protestantismen.

TS: intressant tanke! Exempelvis vårt eget nationella skyddshelgon, S:t Erik, blev vad jag förstått aldrig erkänd som sådant av katolska kyrkan emedan han råkade bli dräpt just vid den tid då det stod en strid om vem som hade rätten att helgonförklara "martyrer": lokala biskopar eller endast påven?

Skall vi ta upp kampen i hans namn?

Tror det är här du har ett tankefel som blir en av anledningarna till att det inte funkar.
Idag har "ingen" i Norden fått kyrkan och kristendomen i modersmjölken. Eller ja, det finns nog en del som fått det, men dom är fullt upptagna med att leta efter mynt i plånboken när dom står i kön till ICA.
Dom enda ställen där det varit så dom sista 50 åren är väl några isolerade småöar ute i skärgården eller byar i småländska skogarna. Den stora majoriteten av svenskarna ser inget speciellt med kyrkan mer än att det är fina byggnader.
Och eftersom kristendomen fortfarande lever så finns det ju ingen större anledning att lajva kristendom på det sättet som det är med vikingatiden. Men om ett par hundra år så är vi förhoppningsvis där. Då har folk förhoppningsvis glömt den verkliga kristendomen och en del kanske leker med fina kläder och lustiga hattar.

Det här var ju en väldigt intressant tråd. Min initiala tanke är att den nordiska kristendomen halkade efter, eftersom nordmännen kristnades så mycket långt senare än germaner, anglosaxer och irer.
Samtidigt är det värt att nämna att det borde ha varit en stor nyhet i den dåvarande kristna världen att de allra mest våldsamma hedningarna, alltså vikingarna, omvändes.

Det är även viktigt att - snarare än att notera skillnader - fokusera på det som förenade de tidiga europeiska kyrkorna, vilket i all väsentlighet är eukaristin; alltså att i mässan utges Kristi kropp och blod. Det är avgörande. Utan denna förståelse är det, menar jag, omöjligt att förstå kristendomen överhuvudtaget. Det är den förenande faktorn i all spretighet.

Men.

Det allra mest betydelsefulla i det här sammanhanget är att väsentliga delar av den nordiska kristenhetens särdrag effektivt utsläcktes av Vasas reformation. Faktum är att den svenska reformationen var ett enormt ingrepp på svenskt kulturliv, och som med klinisk precision raderade mycket av folkets minne och tro. Det är ett helt eget kapitel i sig. Dess betydelse bör inte underskattas (se Doften av rykande vekar -Reformationen ur folkets perspektiv, Heiding, Nyman, 2016).

Det är alltså, menar jag, det främsta skälet till att det idag inte finns något minne av en nordisk kristendom. Utöver de medeltida kyrkornas tysta sorg. Trots runstenarnas vittnesbörd. Minnet har berövats.

Jag hittade, för övrigt, en intressant sida på Riksarkivet över tidiga kristna, nordiska, dokument. Kanske kan det tillföra något.