Vuxen hemmasittare…

För 25 år sedan var det ganska lätt att få förtidspension (numera kallat sjukersättning) med en Aspergerdiagnos, men det är nog inte lika lätt idag. Autismdiagnoserna har ju ökat till skyarna, jag vet två föräldrar med två barn vardera och alla fyra barnen har autism, så det är en hel del framtida förtidspensionärer samhället har att blicka fram emot i sådana fall.

Det är ju knappast busenkelt att få jobb med en funktionsnedsättning. I mitt län på Platsbanken är det 3% av arbetsgivarna som har "öppen för alla" (alltså att de anställer med lönebidrag), och jag tror att det är typ 85% av de med AS som inte förvärvsarbetar. Kanske kommer det bli mer accepterat och PK-certifierat att ha autism framöver (typ företag som inkluderar det när de prioriterar mångfald osv). Det känns som att det börjar bli det.

Nr 1 jag är icke Svensk
Nr 2 Arbete gör dig fri!

I praktiken blir det ju att de "slipper" arbeta då ingen anställer en person som inte fungerar i en verksamhet. De slussas väl troligen runt bland massa insatser till arbete som kostar multum men som är dödfött från början. Men "högutbildade" kvinnor på myndigheterna håller sig ju sysselsatta i alla fall.

Steg 1 är att skriva in sig på Arbetsförmedlingen som gör en bedömning, troligtvis hamnar individen på Jobb- och utvecklingsgarantin där hen kan få stöd på ca 3000 kr i månaden. Sen kan personen även få en insats - tex Rusta och Matcha - som kan hjälpa hen att komma ut i arbetsmarknaden. Det är iaf en chans att komma hemifrån då och då och träffa människor som sysslar med arbetsmarknadsrelaterade frågor. Väljer hen en bra leverantör så finns det även stor möjlighet att få jobb.

Haha! Vilken lirare ändå. Han kör sitt race... antar att han fortfarande är under påtryckning från släktingar, men att han inte kunde bry sig mindre? Hatten av om han får sin livsstil att "fungera", ändå. Men han skulle nog inte bli så glad om bidraget klipps, jag undrar vad han skulle göra då...

Hans mamma och mammans sambo gav upp redan när han hoppa av gymnasiet.

Tror inte han har några direkta påtryckningar alls från någon, iaf. Inte uttryckligen. Däremot läser han säkert in av folk att vi tycker att han borde jobba.

Ja han har fått sitt liv att fungera, men jag undrar ändå hur lycklig han kan tänkas vara egentligen.

Vad är hans Plan B om pengarna slutar strömma in? Jag känner nämligen en snubbe som hade nästan exakt samma upplägg, dock så varade hans bidragskarriär hos soc inte i 10 år utan typ 3-4 år, där han fick ut ungefär 12 lakan per månad. Till slut så gick inte läkarna med på att skriva ut fler intyg (han sa att han hade ADHD eller något liknande) så de klippte bidraget (IIRC, detta var ett par år sedan) och han började jobba istället, han jobbar nu fortfarande heltid så jag känner ett exempel (snackade med honom så sent som imorse, faktiskt) på någon som gjort en great escape, det går att göra.

Pengar och jobb. Är det ni tänker på när ni läser om en icke fungerande människa?

Steg ett är få en hel människa.
Om hon sedan vill ha eller tjäna pengar är en bisak.

Han måste haft en väldigt snäll läkare, inte så vanligt idag att man får gå så lång tid i sakta takt. Själv blev man tillsagd 10 timmar i veckan i 2 månader var det bästa man kunde göra och då har jag betydligt svårare diagnoser än adhd

Såna som du borde få ställa upp frivilligt med skattepengar åt de som inte vill jobba, så får pengarna delas ut ifrån den potten, eller hur?

Inget vi har pratat om, men jag tar för givet att plan B om bidraget klipps, är att flytta hem till mamma igen.

Jag ska medge att jag själv haft perioder som personen du nämner. Inte lika extremt som en tio-årig turné av socialbidrag & slackande, tog aldrig ut något bidrag men jag flyttade hem till föräldrarna när mitt skuldberg av spelmissbruk växte och jag blev utbränd från jobbet och sade upp mig när kroppen gav upp på plats och ställe. Jag hamnade där han var, temporärt var planen, men det blev längre än vad jag trodde. Det tuffaste att hantera var trycket utanför, mina bästa vänner som jag känt hela livet började mygga av mig en efter en för de började tycka att jag förvandlats till en low-tier person (och de studsade inte tillbaka när jag väl kom upp på hästen igen, man blev avmyggad permanent, kändes det som). Det var jobbigt att reflektera över, undrar hur din polare hanterar det.