Citat:
Ursprungligen postat av
VinnarenSkriver
Det verkar väldigt ologiskt att riskera dyr utrustning och dyra vapen i händerna på "vem som helst". I krig hanterar man pansarvagnar och dyrt material. Då är det logiskt att man väljer ädla människor till att hantera det, för att minimera förlusten. Ädel i betydelsen att de har genetiska dispositionen till att hantera krissituationer. T. ex. är det inte så värdefullt att ha dispositionen att sitta och fundera över moralens beskaffenhet när man ska hantera dyrt krigsmateriel. Det viktiga är att kunna ta beslut snabbt och kraftigt så att man inte missar svåråtkomliga möjligheter. Som sagt, det är uppenbart att de selektionen är skev: kvinnor deltar ej, svaga deltar ej.
Du argumenterar precis - nästintill ordagrannt faktiskt - på samma ologiska och okunniga, men extremt arroganta, sätt som en betydande del av den svenska officerskåren gjorde inför utsikten om att det gamla systemet med indelningsverket skulle överges till förmån för en Värnpliktsarmé istället.
Dvs de gillade inte, inte alls, den tanken.
De kunde inte för sitt liv förstå hur obildat patrask från långt ute i skogen, eller tjocka bonnar som knappt ens var läskunniga, skulle kunna bidra med något positivt för den ädla svenska krigsmakten.
Dessutom var de oroliga för att bonddrängarna skulle slå befälet på käften om de kände för det.
För de indelta soldaterna från förr, de hade ju fått lära sig att respektera högre officerare och visste hur man skulle ta emot ovett och att alltid följa order, utan att någonsin ifrågasätta.
Soldatens enda värde, ansåg de, var att göra sin plikt - vilken var att följa order).
Pga av detta, den dåliga människosynen från (delar av) officerskåren, började ju hela värnpliktsprojektet med egentligen ren mobbing.
I synnerhet de officerare som kom från de nyrika brukspatronernas och fabrikörernas släkter, de blev officerare inte för att de ville göra karriär inom krigsmakten, utan för att de skulle lära sig att Befalla.
De skulle ju sen ta över som chef i pappans bruk, eller fabrik, etc.
I rättvisans namn så var det just den delen ur officerskåren som betedde sig särskilt illa.
Inte de mer "fina adelsfamiljernas" söner eller de gamla soldatfamiljerna - för de hade de gamla konservativa värderingarna djupt inpiskade i sin själ.
Men de nyrika, de lät makten gå över huvudet på dem, och de började hunsa och mobba inte bara vanliga rekryter, utan även de gamla stambefälen som de kunde beordra att springa fram och tillbaka över excersisgården för att hämta sockerbitar (styckevis) åt dessa officerare när de skulle dricka kaffe).
Och det framför samtliga rekryter när de stod uppställda och fick titta på.
Det enda sätt det skulle gå att stävja detta på, skulle visa sig vara att helt enkelt låta publicera det i massmedia. Då skulle u deras förnäma fabrikörfäder läsa det och skämmas ögonen ur sig.
Men, för att fortsätta så blev de värnpliktiga rekryterna inte ens tränade, eller fick lära sig handskas med vare sig maskiner som vapen.
De skulle ju bara "lyda order" och sådana order var ända från Karolinernas dagar noggrant nerskrivna i punktform, en punkt för varje handgrepp. Och så skulle en riktig order ges allts.
Tex så här: "Fatta gevär, Gevär sträck rakt fram. Gevär vrid halv varv neråt. ... osvosvosv ända tills man kom fram till den poäng det nu var tal om, te att ge eld, eller att göra patron ur, eller att rengöra hela skiten (ännu fler handgrepp).
Så rekryten, soldaten, behövde alltså inte kunna någonting om det gevär den hade i handen. Det enda man behövde var att göra såsom man beordrades, punkt för punkt.
Det var först när det då unga socialdemokratiska partiet började intressera sig för värnpliktssystemet, och kom till slutsatsen att det var där man behövde börja för att kunna förändra hela samhället och dess värderingar och jämlikhet i grunden.
Tack vare det skulle soldaterna få militär grundträning, både i form av fysisk träning liksom kompetensutveckling för de vapen och de maskiner de behövde handskarna med.
Och om du undrar hur det hade sett ut här i den svenska militären om det gamla sättet hade fått vara kvar, så behöver du ju bara titta lite närmare på Andra världskriget och de Rumänska soldaterna, och officerarna, som skulle slåss på tyskarnas sida.
T.o.m. de tyska officerarna blev arga på de rumänska officerarnas respektlösa sätt att hantera sitt manskap på.
Men det var så det var här i Sverige också, då, före reformerna av värnpliktssystemet tack vare det unga Sossepartiet.
Det skulle ju fungera uppfostrande även för dessa, de nyrika rikemansbarnen. Och de skulle snart upphöra att bete sig som skitstövlar.
Men det var, som sagt, annorlunda då under 1900-talets första år. Iaf fram tills tiden efter Första världskriget.
De första åren av 1900-talet däremot ... då hade den svenska krigsmakten egentligen mest kommit att fungera som en extraskola för näringslivet, som sagt. Och det satte sina spår på även andra sätt än i "umgänget mellan klasserna" - bla så inredde man sk "engelska herrklubbar" ombord på svenska flottans örlogsfartyg. För det var högsta mode bland den tidens ekonomiska elit, så självklart måste det finnas rätt sorts bekvämlighet även ombord på krigsskeppen. Med rätt mat och rätt bestick, och betjänter - så att de stackars rikemansbarnen inte skulle råka glömma bort hur "fint folk för sig" under den korta tid de måste vara i kronans tjänst.
---
Det var en annan tid, då. Verkligen.
Innan militär grundträning började så gjorde rekryterna i stort sett inget annat än att marschera runt regementet, dag efter dag, i två veckors tid tex.
Om det skulle komma fint besök (tex kungen eller kronprinsen), så var det bara regementschefen som de kungliga ögonen fick falla på.
Rekryterna tvingades gymma sig i skogen - och Ändå så hurrade då högt åt kungen.
Inte ens bland Rallarna var det så illa.
Det förekom tex att vanliga, enkla, rallare fick medalj ur kungens hand.
Även om det vanligaste såklart var att det var chefspersoner, eller ännu bättre stabsarbetande direktörer.
Men rallarna var högt beundrade, av både hög som låg faktiskt.
De började ju sitt stora arbete 1856 och höll på ända till 1930-talet då sista rälsen hade lagts.
Det var nästan hundra år, och hela Sverige slöt upp bakom rallarna i deras hårda arbete. I modern tid finns det nog inte mycket som blivit lika omsjunget och romantiserat som rallarlivet.
Där var det både hög och låg som alla levde på samma enkla sätt, ute i storskogen, bland fjällen, i 40 minusgrader eller bland tjocka moln av myggor.
Där fanns inga "morsgrisar" där inte, och om det gjorde det så skulle nog kamraterna snart lära nykomlingen av med det.
Och moralen var hög, det bodde tex kokerskor bland dessa "grova män" långt ute i det vilda, men ändå var det inget som tog sig några friheter, så att säga. Ändå var det enda som skiljde kvinnorna från männen ett skynke som man hängde kring kvinnornas säng. De sov alltså alla i samma sal - i timmerstuga (eller torvstuga, eller t.o.m. tält ibland) som byggdes på plats ute i storskogen.
Och det kunde som sagt, ske under helt säkra och ömsesidigt uppskattade förutsättningar trots att det varje helg blev dags för supande av rang.
Ingen gick ändå osäker - förutom de kvinnor som kom till dansbanorna i närheten av rallarlägret alltså. Och det var populära tillställningar. Kvinnor i glesbygden hade ju sällan så generös tilldelning av stora, starka karlar som då. Så de fick lov att passa på medans tid fanns - innan lägret hade rullat vidare.
va hände med han. Korsfäst. Det som sker med de som går emot globalisterna idag. Även om kostfästningen sker socialt eller ibland även fysiskt
